Sjuksköterskorna Tiina Lindqvist och Anders Malmgren vittnar om oro, stress och känsla av otillräcklighet. Foto: Johan Valkonen.
Nyheter
Publicerad
14 mar 2017
Författare
Pia Hellsing

Sjuksköterskor som sliter hund

En ständigt gnagande oro för patienterna, för kollegorna och en stark känsla av otillräcklighet. Att inte ha tid att göra sitt allra bästa – bara det mest akuta. Lägg till långa arbetspass, sjukskrivningar, utbrändhet och många, svårt sjuka patienter. Det är verkligheten för sjuksköterskorna Tiina Lindqvist och Anders Malmgren.

– Stressen visar sig både fysiskt och psykiskt. En del får ont i kroppen och det händer att personalen gråter på jobbet. Flera kollegor har blivit helt utmattade och gått in i väggen, berättar Tiina Lindqvist som är specialistsjuksköterska inom onkologiskt vård på Södra Älfsborgs sjukhus i Borås.

Hon arbetar på en hematolog- och onkologavdelning för olika typer av cancerpatienter med en majoritet som strål- eller cytostatikabehandlas. Patienterna som ligger här är de allra svårast sjuka. De som har möjlighet att klara sig någorlunda själva placeras på patienthotellet eller skrivs ut. Tiina har jobbat här i sju år. När hon fick sin anställning var det många som sökte sig till avdelningen som länge haft ett gott rykte.

– Det var kö för att få börja här. Vi hade en kompetent och stabil arbetsgrupp med ett starkt stöd från engagerade chefer. Stämningen var väldigt bra, berättar Tiina som fick en ordentlig introduktion på sin nya arbetsplats.

Stressen kom smygande

Kunskaper om den specialiserade cancervården delade hennes kollegor villigt med sig av. Sådant som kommer efter tiotals år i branschen. Det fanns tid att fråga, reflektera och göra det där lilla extra för patienterna. Det som gjorde att Tiina från början valde att jobba med onkologi.

– Det är en ära, ett privilegium att få vårda dessa patienter. Man blir insläppt i deras liv och får en väldigt speciell relation eftersom man följer dem från diagnosbesked till utskrivning eller livets slut, berättar hon.

För ett par år sedan hände något på avdelningen. Stressen som länge varit ett faktum inom vården hade nått även till denna hittills förskonande arbetsplats. Antalet vårdplatser ökade från 21 till 25 stycken men med en konstant överbeläggning på ytterligare fyra platser vårdas i praktiken nu uppåt 29 svårt sjuka patienter. För personalen innebär det här att de måste ha hand om fler patienter per arbetspass och eftersom trycket har ökat är det bara de allra sjukaste och mest vårdkrävande som ligger inne.

– Det finns inte en chans att ge det lilla extra, det vi vill göra och som gjorde att vi valde att jobba med cancersjuka. Vi riktar bara in oss på det mest akut medicinska, det livräddande. Dagarna ägnas åt att släcka bränder, berättar Tiina.

Många sjukskrivna

Anders Malmgren som både arbetar på avdelningen, onkologmottagningen och strålbehandlingen håller med om att situationen blivit ohållbar. Att personal som aktivt valt att jobba med cancersjuka nu mår oerhört dåligt och att det finns en stor risk att bli utbränd.

– Glädjen och gnistan är borta för många. Man kan ha tungt på jobbet en period men om den blir för lång utan återhämtning blir det inte bra. Personalen ser inget ljus i tunneln, berättar han.

– Långtidssjukskrivningarna har eskalerat. Det är många som gått in i väggen och blivit utbrända de senaste åren, fyller Tiina i och berättar om uteblivna matraster, svårigheter att ens hinna gå på toaletten och den ständigt gnagande oron – för patienterna men också de hårt arbetande kollegorna.

I takt med den ökade belastningen har den rutinerade, mest kunniga personalen fått nog eller gått under. De har blivit sjukskrivna, förtidspensionerat sig eller helt enkelt sagt upp sig och hittat ett annat jobb. Kompetensen har utarmats och kvar finns några ytterst få med lång erfarenhet som ska klara av att skola in ny, oerfaren personal.

– Specialistkompetensen på avdelningen är i det närmaste obefintlig. Det är många nya som knappt hinner få en inskolning förrän de ska axla en otroligt svår uppgift som kräver enormt mycket av dem, berättar Tiina och konstaterar att det nu inte finns någon kö för att få börja jobba på avdelningen längre.

Varken vikarier eller tröstande samtal

Samtidigt som allt fler sagt upp sig eller blivit sjukskrivna har det också blivit svårare att få tag på extrapersonal. Det finns helt enkelt ingen reserv att ringa in om någon blir sjuk eller måste vara hemma för vård av barn.

Läs kapitlet om cancervård här. Hela Cancerfondsrapporten släpps i april 2017.

– Det gör att folk jobbar både dag- och kvällspass. Man vill ställa upp för sina arbetskamrater och patienter, säger Anders.

– Personalen är oerhört lojal, för lojal, men på bekostnad av den egna hälsan. Och om någon blir sjuk är det vanligt att gå till jobbet ändå. Man vill ju inte förstöra för sina kollegor, berättar Tiina.

Men trots den enormt hårda belastningen är det ingen av dem som ännu upplever att patienterna far illa. Detta för att personalen ”vänder ut och in” på sig själva.

– Patienterna är ju i en beroendeställning till oss och väldigt sjuka. Många vet inte heller vilken vård de har rätt till utan är otroligt tacksamma för det lilla, berättar Tiina.

Hon säger att patienterna ändå noterar personalens stress och säger att de aldrig ser dem gå utan bara springa i korridorerna. För Tiina och Anders är det i alla fall helt klart att det psykosociala stödet blir lidande. Att kunna prata, lyssna, trösta och känna in patienten hinns helt enkelt inte med. I stället kommer de på sig själva med att långsamt backa ut ur rummet när patienterna vill prata…

– Men när man är svårt sjuk behöver man bli lyssnad på. Tankar och känslor måste vi också ta hand om men det hinns många gånger inte med, berättar Anders som är rädd att även patientsäkerheten äventyras om utvecklingen fortsätter.

Förändring måste till nu

Båda är överens om att något måste förändras omedelbart. För allas skull.

– Jag älskar mitt jobb, mina patienter, kollegor och min arbetsplats. Det är den bästa man kan tänka sig, men något måste ske nu – annars går vi under, säger Tiina.

– Vi sliter på oss själva och det finns inte mycket ork kvar. Händer inget blir det ännu mer besvärligt för personalen men också patienterna, bekräftar Anders.  

Mitt i all oro finns det ändå ett hopp hos de båda. En stark vilja till förändring. På avdelningen finns ett stort stöd från chefer och personalen har tillsammans fört fram en skrivelse till sjukhusledning och politiker där den ansträngda situationen beskrivs. Anders tror att mindre enheter, mer personal och bättre lön kan vara en del av lösningen. Tiina vill ha mer personal och möjlighet till kompetensutveckling. För henne kommer lönen i tredje hand. Anders försöker vara positiv och säger att de ska göra allt för bryta det här mönstret.

– Vi måste ändå se ljust på framtiden annars orkar och vågar vi inte jobba för att förändra situationen, avslutar Tiina.

Pia Hellsing

Forskningsredaktör

Visa fler