"Pappa, lever du din dröm?"

"En kväll frågade min dotter: 'Pappa, lever du din dröm?' Jag skruvade på mig. Jag hade två friska barn och ett bra jobb som planeringsdirektör på Malmö stad. Men, vad var min dröm? 

Ända sedan min hustru för 20 år sedan gick bort i leukemi och jag blev änkling med ansvar för vår då treåriga dotter, hade jag väl till viss del åsidosatt drömmar, fokus hade legat på att ge mitt barn ett så gott liv som möjligt. Men när hon nu själv ställde frågan fick jag villigt erkänna att det fanns en sak jag gruvat på: att upptäcka Sverige till fots. 

När jag en tid därefter fick veta att jag hade halscancer ställdes livet på sin spets. Om jag får en andra chans, vad ska jag göra med den? Att bli varse att tiden är utmätt gjorde det lättare att fatta ett beslut. 

Några veckor efter min sista lyckade strålbehandling, under en löprunda, bestämde jag mig: Jag skulle springa genom Sverige, och längs vägen föra samtal om livet och döden med yrkesverksamma som arbetade med cancer på något sätt.

Att springa föll sig naturligt, löpningen har funnits med hela livet. Den har skänkt mig livskraft och tröst och har varit ett sätt att lära känna mig själv. När man springer är man aktivt närvarande; det är bara nästa steg, nästa andetag som gäller. Och när man som jag löper långa sträckor upplever man olika faser: den första milen är det mest skönt att vara ute. Andra milen sorterar jag vardagen. Vid tredje är jag mer tematisk och börjar se samband. Fjärde milen blir jag kreativ och ser lösningar jag tidigare inte gjort. Vid femte når jag en meditativ fas … Det låter flummigt, men alla som springer långt nickar förstående åt detta. 

Resan genom Sverige blev av förra sommaren - 45 maraton på 47 dagar, från Malmö till Kebnekaise. Det var mitt livs äventyr och tack vare alla 50 inspirerande möten återhämtade jag mig bättre. Att på det sättet förverkliga min dröm var fantastiskt, och löpningen finns givetvis kvar i mitt liv sedan dess. Varje vardagsmorgon klockan fem ger jag mig ut i Malmö för en runda. För mig är det ett sätt att hämta tillbaka mig själv." 

Berättat för Henrik Ekblom Ytsén 
Ur Rädda Livet nr 1 2019