Pamela Andersson lever sedan två år tillbaka med en hjärntumör som inte går att operera bort. Foto: Lena Granefelt
Nyheter
Publicerad
13 nov 2014
Författare
Sofia Lindow

Pamela Andersson: ”… tid är det enda som står på min önskelista”

Det fanns en tid när jag räknade jularna i julklappar. Ju flera klappar i min hög – desto bättre jul. Jag var liten förstås, och visste inte bättre, men jag kommer ihåg hur viktigt det var att få många. I dag ser jag julen som en årsring. Ett år tillgodo på hjärntumören. För två och ett halvt år sedan trodde jag att det var slut på jularna för min del. Slut på livet.

Hjärntumören, som upptäcktes sedan jag fallit ihop under en joggingrunda på Norr Mälarstrand i Stockholm och förts till sjukhuset där jag fick ett grovt epileptiskt anfall, slog min bekymmersfria tillvaro i kras. Framtidstron vräktes omkull, verkligheten slog mig hårt på käften och knockouten kom i en kontorsstol på Karolinska sjukhuset i Solna där en läkare bakom ett fläckfritt skrivbord med 14 ord, en enda mening, krossade mitt hjärta och förändrade mitt liv.

”Du har en tumör i hjärnan som vi aldrig kommer att kunna operera bort”.

Det var den 10 juli 2012 och jag stapplade ut med döden i bakhasorna och föll i ett hål så djupt att det skulle kunnat ha varit bottenlöst.

Jul? Då skulle jag vara död och begraven för länge sedan. Julen fanns inte. Livet hade jag lämnat där i stolen på KS och det som gick ut genom dörren var ett skal, en spillra av en homo sapiens som nyss hade blivit snuvad på allt som betydde något. Barnen. Familjen. Livet. Men jag finns fortfarande kvar. Liksom tumören.

Hålet hade en botten och sakta men säkert klättrade jag ut ur det trots bakslag, håravfall och djupa skelettsmärtor. Jag hoppas att den vapenvila vi slöt i somras, när jag fick göra ett uppehåll med cellgifterna på grund av att läkarna trodde att tumören vilade för tillfället, fortfarande gäller – men med cancer vet man aldrig. Det finns inga garantier, bara förhoppningar, och vi har kämpat ett hårt krig i drygt 30 månader nu.

Jag ser det som att vi båda dragit oss lite tillbaka för att slicka såren och bygga upp försvaret igen, och i mitt fall gör jag det med träning. Med fysisk aktivitet bekämpar jag mentala dippar samtidigt som jag bygger mig stark i hjärtat och lungorna för att kunna orka ta upp kampen igen när – eller om – tumören vaknar till.

Jag räknar inte längre julklappar i form av smycken, inredningsdetaljer eller träningskläder, tid är det enda som står på min önskelista. Mycket mera tid.

Snälla tomten, jag har varit snäll hela året och jag begär inte mycket. Tid kostar bara pengar i företagsvärlden, det är konsulternas tideräkning som är dyr, inte min.

Jag har ingen taxameter, jag räknar tiden i mina barns födelsedagar, i statusen på min fysik – och i antal jular. Snart firar jag den tredje julen i mitt nya liv, i den tideräkning som slår efter cancerns klocka, och trots att jag ännu inte har klurat ut hur jag ska få cancerklockan att sluta slå för alltid, fortsätter jag att hoppas på att forskningen går framåt, att jag fortfarande får leva den dagen forskarna har hittat ett sätt att avlägsna tumören från den känsliga delen i min hjärna.

Enormt mycket tid i ett rött paket och guldfärgade snören. Snälla tomten. Jag ber.

/Pamela Andersson


Pamela Andersson är chefredaktör på ToppHälsa, medlem i SVT:s sportpanel och debuterade som författare i höst med boken ”Jag ska inte dö idag” (Bonnier Fakta). 10 kronor per såld bok går till Cancerfonden. Hon är också ambassadör för Cancerfonden och ansiktet utåt i Cancerfondens julkampanj 2014.

Läs ett utdrag ur boken här.

Sofia Lindow

Webbredaktör

Visa fler