Nyheter
Publicerad
8 aug 2017
Charlotta Lindgren tar inget för givet - men känner hopp. Foto: Johan Gunséus

"Min kropp som ville döda mig skapade nu liv"

Bara 35 år gammal drabbades trebarnsmamman Charlotta Lindgren av bröstcancer. Hon har skrivit "En hel jävla bok om cancer" och berättar här om sin resa från förtvivlan till hopp.

"Vi var på väg hem. Jag hade cancer. Jag satt i bilen och hade ringt min mamma. Det var ett jobbigt samtal. Lite som att frontalkrocka och dö. Eller kanske mer som att brännas på bål? Sakta känna skräcken och värmen innan man dör skrikandes i lågorna. Cancer. Mina knölar i bröstet var alltså cancer. Trippelnegativ. Den mest dödliga sorten. Mitt liv var över. Eller?

Barnen – fyra, två och ett år gamla – lyssnade med ett halvt öra när jag berättade. ”Jag har blivit sjuk i bröstet. Doktorn ska ta bort det och sen ska jag få starka mediciner som ska göra mig frisk. De är så starka att jag kommer tappa allt hår och bli trött. Jag kommer inte orka leka lika mycket då.” De fortsatte leka. Fyraåringen frågade om det skulle göra ont. ”Nej då, det kommer inte göra ont”, ljög jag, och log. Samtidigt som rädslan för att dö smärtade min själ så att jag inte kunde sova om nätterna.

35 år. Inget genetiskt. Jag rökte inte, rörde mig regelbundet och var normalviktig. ”Otur”, sa onkologen. Verkligen.  ”Du som är så stark kommer klara det här”, sa flera. Men jag kände mig inte så stark när jag låg och skakade i fosterställning inlåst på toaletten.

Panikångest. Jag ville leva men blev mot min vilja medveten om risken att dö. Att lämna mina barn utan mamma. De mörka tankarna upptog mycket av min tid. Rädsla. Elaka troll som kom om natten. Planering inför detta stora ”om”.

Vändningen kom då jag mötte Sven, läkaren från vårdcentralen, han som remitterade mig till mammografin. ”Hur har det gått för dig, Charlotta”? undrade han. ”Det är 50 procent risk att jag dör”, svarade jag med gråten i halsen. ”Nej, Charlotta”, sa Sven. ”Du har 50 procent chans att få fortsätta leva.” Och så var det ju. Samma sak, men med så mycket mer betoning på hopp. Efter det hände något med mina tankar. Jag kunde se det positiva. Jag hade klarat behandlingarna bra. Trots många biverkningar och blodförgiftning mådde jag okej. Jag kunde springa. Oj, vad jag sprang. Inte snabbt, men lätt. Mil efter mil. Det blev terapi för mig. Jag skrev en bok. En hel jävla bok om cancer döpte jag den till. Skrivandet blev en annan terapi.

Jag drabbades senare av lymfödem, sköldkörtelcancer och depression, men jag tog mig igenom dessa dalar med en grundtro om att jag skulle klara mig med livet i behåll.

Min man har en tatuering. ”Dum spiro spero”, ”Så länge jag andas hoppas jag”. Vi måste hoppas. På glada stunder, soliga dagar och framtida bot mot cancer.

Min största lycka efter cancern var då jag blev oväntat gravid sju månader efter avslutad behandling. Detta insåg jag först då jag var i vecka 18. Min kropp som först ville döda mig, skapade nu liv. Han heter Gösta och är två år i dag. Mina andra barn har hunnit bli åtta, sex och fem. Jag har fått vara med om mycket glädje efter cancern. En vardag har återvänt. Fyra år har gått sedan mitt första cancerbesked. Tre år sedan mitt andra.

Jag tar inget för givet längre, men jag är positiv och känner hopp inför framtiden. Det hjälper mig att döda trollen som fortfarande knackar på dörren ibland."


Skrivet av Charlotta Lindgren, för Rädda Livet Nr 2 2017

Visa fler