Sven Melander. Foto: Thron Ullberg
Nyheter
Publicerad
25 jan 2019
Författare
Karin Thunberg

Med humorn som motvapen

Otur i livets genetiska lotteri, sa onkologen om cancerdiagnosen. Men Sven Melander känner varken ilska eller rädsla, snarare en tacksamhet över forskarnas framsteg och att han har turen att leva i ett rikt land med tillgång till världens bästa sjukvård.

En förhårdnad på ena testikeln. Inget som direkt oroade honom, men lite konstigt var det ju. Något som en doktor borde kolla. Han fick tid ganska omgående och sedan gick det snabbt; den första läkaren skickade honom till närmaste sjukhus där de kunde göra ett mer avancerat ultraljud. Några dagar senare låg han på operationsbordet. 
Diagnos: högaggressiv lymfom

"Det är jag som är Einstein"

Jag såg löpsedeln med bilden på Sven Melander, och ordet CANCER i fet 
stil. Nu sitter han mitt emot mig, lätt kvidande i akuta ischiassmärtor, och jag tänker att snart kommer han att berätta fortsättningen, efter diagnosen. Om ångest och vakna nätter, om den dödsrädsla som många spontant känner. 

Jo, han kommer att tala om tuffa veckor. Men inte först. Nu frustar han 
istället ett muntert: 

– Det är jag som är Einstein. 

 Einstein? Fick han också en testikel bortopererad? 

Sven Melander skakar på huvudet åt min brist på fattningsförmåga, tyskakunskaper – om det inte är så enkelt att jag helt saknar humor. 

– Einstein, en sten. Nu får du vakna! 

Inte rädd för att dö

Han har alltid haft en fatalistisk syn på livet, säger han. Aldrig varit den som gått runt och grubblat på sjukdomar. Det har liksom aldrig fallit honom in, kanske är han för fantasilös. Ändå dog hans bror i cancer. 

Du blev inte ens rädd? 

– Nej, faktiskt inte. Vad skulle jag bli rädd för? 

Att dö, till exempel. 

– Alla ska dö. Och att bli sjuk, det är inget konstigt, det är så livet är. Jag har haft njursten i många år, jag har hjärtflimmer och nu fick jag alltså cancer. Men jag är också överviktig, vilket har sina risker. När något händer ställer min hjärna in sig på nästa steg; Okej vad gör jag nu? 

Han jämför med soldater i krig. De som överlever har så mycket framförhållning att de inser att fienden kan komma bakifrån också. 

– Tvärtemot vad många tror är jag rätt analytisk. 

Otur i livets genetiska lotteri 

Lymfom är en lömsk cancerform, har han fått lära. I hans fall manifesterades den genom en utlöpare som ”stuckit iväg” och skapat en cancersvulst på ena testikeln. 

– Men jag fick också veta att den inte var ärftlig och inte hade något att göra med hur jag levt. Det där sista var ju en liten besvikelse med tanke på allt jag varit med om, det kunde väl ändå ha funnits ett samband ... Men sanningen är att jag haft otur  
i livets genetiska lotteri, som onkologen så elegant uttryckte det.  

Mådde hyfsat bra 

Han opererades strax efter trettonhelgen och efterbehandlades med cytostatika var fjortonde dag i sex omgångar. Avslutade med två mer omfattande cytostatikabehandlingar då han var inlagd på sjukhus. De första omgångarna klarade han utan större problem, är hans kortaste sammanfattning. Ganska snabbt lärde han sig förloppet: Efter varje behandling gick han på kortison i fem dagar och mådde hyfsat bra. Sedan fick han sprutor fem dagar på raken som skulle dra igång kroppens immunförsvar, det som slås ut av cytostatikan. 

– Då var det rätt ner i grottan igen, åtminstone de sista omgångarna. 

Tröttheten gick inte att sova bort 

Han slapp illamående. Kände mer diffus smärta och en trötthet som han inte trodde var möjlig, en trötthet som inte gick att sova bort. Kunde äta, jo då. Men eftersom hans slemhinnor påverkats gick det inte ens att glädjas över älsklingsrätten lövbiff serverad med pepparrot, äggula och ett potatismos späckat med baconbitar. 

– Jag kunde känna ”Åååh så gott” – och så smakade det bara grått. Som grå massa. Jag har fortfarande kvar en bismak i munnen. Kanske går den aldrig bort. Då kommer jag att gå ner i vikt, tro mig. 

Om vin också smakade illa? Jag hinner ställa frågan innan jag inser misstaget. Som nykter alkoholist dricker Sven Melander ingenting. Mer än någon enstaka alkoholfri öl. 

Tufft att genomgå cytostatikabehandling 

Att håret föll av var ett mindre bekymmer. Det håller redan på att växa ut. 

– Jag minns att Magnus Härenstam blev krullhårig efter sin cancerbehandling. Jag har fått virvlar överallt, men det kan ju också vara ett tecken på att jag är förvirrad. 

De två sista omgångarna med 
cytostatika ska vi kanske ändå stanna vid. Då när han låg inlagd. Han medger att det var så tufft att han krävde ”att få pengarna tillbaka”. 

Sambon Alice skämtar mindre om de där dagarna runt midsommar när Sven på sin höjd orkade släpa sig runt sjukhussängen, med hennes stöttande hjälp. 

– Framför allt tyckte jag så synd om honom. Och jag minns att jag tänkte att det skulle ta lång tid innan han var på benen igen. 

Två veckor senare stod han på scen.  

Tacksam över att bo i Sverige 

Han säger att han orkar det som är roligt. Dessutom är han tryggad av läkarens ord att 70 procent av patienterna med hans cancerform blir friska genom cytostatika. Skulle sjukdomen komma tillbaka finns andra behandlingsmetoder. 

Först om två år lär Sven Melander veta hur det gått i hans fall. Han ser  
tiden an. Utan oro. I stället rabblar han allt han har att vara tacksam för: Bara detta att leva i ett av jordens rikaste länder med tillgång till världens bästa sjukvård. Som man får för sina skattepengar. Därtill allt som hänt i hans privata liv. 

"Jag har haft en fantastiskt liv"

Vi möts i den gamla disponentvillan i blekingska Svängsta där Sven bor med sin Alice. Rummen är enorma och smakfullt möblerade – det märks att Alice är inredare – och man kan väl säga att arbetargrabben som växte upp med en mamma, en pappa, en storebror och en morfar i två rum och kammare på Södra Förstadsgatan i Malmö har kommit upp sig rent ytmässigt. Låt oss lägga till de yrkesmässiga framgångarna efter teaterdebuten i Unga Örnar, där han fick spela svamp i vita långkalsonger. 

– Jag är 71 år och har haft ett fantastiskt liv. Att då klaga, om jag jämför med hur många andra har det, är rent oförskämt. Behandlingen har inte varit kul, det är sant. Men livet blir väldigt enkelt när vi inte har några val. 

”I huvudet på Sven Melander”

Han hörde ett radioprogram som fortfarande upprör honom så saliven skvätter och nu är det den politiskt brinnande Sven Melander som kommit gång, han som har tusentals följare på sin Facebooksida ”I huvudet på Sven Melander”. I programmet berättade mamman till en 12-årig pojke med skelettcancer hur det var att sitta med sin son i ett rum på Nya Karolinska i Stockholm där fönstren inte går att öppna. Att vädra var alltså omöjligt, och hennes pojke kräktes hela tiden av sin cytostatikabehandling. Och när man på det gamla sjukhuset hade två kök med möjlighet att laga egen mat – lite hemmatrygghet för familjer som måste bo på sjukhuset med sina barn – ja, då har man nu bara tre mikrovågsugnar. 

– Att rita ett sånt sjukhus är så cyniskt, så svinaktigt. Har man den inställningen som arkitekt eller byggherre ska man inte skapa något för människor, då ska man ägna sig åt djurstallar.   

Berättade om sin sjukdom på Facebook 

Det var på Facebook som Sven Melander gick ut och berättade om sin sjukdom. Att medierna snabbt skulle haka på visste han, det var baktanken. På så sätt fick han kontroll över informationen. 

– Fem minuter efter stängde jag ner min telefon, hade en annan som mina närmaste kunde nå mig på. Jag ville inte bli en till i raden av alla kändisar som det ska vara synd om. Det räcker ju att de får en fis på tvären så står det i Expressen.  

Många uppskattade Svens film 

Efter visst fibblande får han upp inslaget på sin mobil och tillsammans skrattar vi över hans gladhurtiga sjukdomsbesked som avslutas med allt som han ska göra framöver, bland annat ta av mössan när håret vuxit ut. 

Måste du alltid vara rolig, också i en sån här situation? 

– Nej, absolut inte. Men att sitta med hängande huvud och berätta skulle känts för patetiskt. Och du ska veta hur otroligt många människor som tackat för den där filmen. Jag har mött så många med olika former av mössor och sjalar över sina kala skallar som tyckt det var ett underbart angreppssätt på sjukdomen. De har känt sig styrkta av påminnelsen att när man väl gått igenom det man måste – då väntar förhoppningsvis något annat, bättre. 

Umgicks mycket med sina barn 

Så här i efterhand kan han se att sjukdomen hade rena vinster. Som 
tiden han fick med sina tre vuxna barn. Eftersom han under cytostatikabehandlingen inte skulle utsättas för smittorisk höll han sig mest hemma, isolerad. Med barnen som ständiga gäster. 

– Vi har setts rätt lite under de senaste åren. Jag har jobbat så mycket och tänkt att de lever sina egna liv, inte har de något behov av sin gamle far. Jag hade fel. Alla samtal med dem uppvägde varenda sekund av plågor. 

Var de oroliga för dig? 

– Det är möjligt. Men vi pratade inte så mycket om min cancer. Däremot om allt annat, stort som smått. Från deras liv, och mitt liv, till hur man bäst pumpar en cykel. Rubbet. 

Kände sig ledsen

En cancerdiagnos får tiden att stanna, åtminstone tillfälligt. Med viss tvekan talar Sven Melander om tiden före diagnosen, hur han plötsligt och till synes oförklarligt kunde känna sig ”väldigt ledsen”. Vilket, det visste han också, kunde vara ett första tecken på utbrändhet. 

– Det kanske låter hemskt att tala om lättnad i samband med en allvarlig sjukdom, men i mitt fall var det lite så. De senaste tre, fyra åren har jag i princip aldrig varit ledig.  Nu blev jag tvungen att hoppa av sånt jag redan 
lovat. Som att medverka i TV4:s Let’s dance. Det var bara att riva kontraktet. 

"Jag är inte odödlig"

Han säger att sjukdomen fått  
honom att dra ner på arbetstempot. Det är svårt att hitta bevis, med tanke på att han gick direkt från sjuksängen till inspelningen av Stjärnorna på slottet. Och sedan började regissera The play that goes wrong på Nöjes- 
teatern i Malmö, samtidigt som han fick 15 stråldoser i sin kvarvarande testikel. 

– Du har rätt, jag är mig nog rätt lik. Förutom tröttheten. Därför tar jag bara de jobb som är absolut roligast. Man kan väl säga att jag sent omsider insett att jag inte är odödlig. Jag är inne på målrakan helt enkelt. 

Visa fler