Nyheter
Publicerad
24 apr 2018
Författare
Stefan Sjödin

”Människor mår bra av att veta”

Beskedet om att man har hög risk för ärftlig cancer är ett hårt slag. Men för de flesta lägger sig oron inom sex månader.

Yvonne Brandberg har som psykolog arbetat med cancer och ärftlighet sedan mitten av 1990-talet. Fokus har framför allt varit människors reaktion på vetskapen om att de har en ökad ärftlig risk för cancer.

Men sedan 1997 har hon också följt kvinnor som genomfört riskminskande mastektomi, alltså en operation där bröstvävnad opereras bort.

Vilka är de viktigaste slutsatserna av din forskning?

– Något väldigt intressant – och förtröstansfullt – är att de flesta människor vänjer sig ganska fort vid sin nya vetskap om ökad risk. Visst upplever i stort sett alla att det är väldigt jobbigt att få veta att ”cancer finns i familjen”, men inom sex månader har det blivit en del av ens liv. Oron minskar väsentligt.


Yvonne Brandberg, forskare och sakkunnig på Cancerfonden. Foto: Andrea Björsell

Annars är det lätt att föreställa sig att den som får besked om ökad risk för cancer ska bära en förstärkt oro resten av livet, men det måste alltså inte bli så?

– Det finns tillfällen när oron blossar upp såklart, exempelvis omkring tiden för sjukhuskontroller eller om någon i familjen blir sjuk. Men i övrigt anpassar vi oss på ett fantastiskt sätt. När vi jämfört kvinnor som genomgått mastektomi med övriga befolkningen ser vi inte heller några skillnader, de mår som folk gör mest.

Vilken slutsats drar du av det?

– En slutsats kan vara att människor mår bra av vetskap och av att de haft möjlighet att agera. Även kvinnor som valt bort bröstoperation mår som befolkningen i stort.

– Det faktum att vi i Sverige kan erbjuda genetisk vägledning tror jag är ytterligare ett skäl till att människor så pass snart mår bättre.

Det är upp till varje enskild person att informera sina släktingar om hen fått vetskap om ärftlig risk för cancer. Vilka konsekvenser kan det få?

– Oftast fungerar det bra, men min uppfattning är att det är vanligt med olika syn inom samma familj på hur man ska gå vidare med kunskapen. Det får ju konsekvenser också för exempelvis minderåriga barn. Jag tycker inte man ska testa sig förrän man är så gammal att man kan vidta åtgärder och ens identitet är mer färdig. Många tar beslut utifrån de egna erfarenheterna. Om man ingår i en familj där många avlidit i cancer är man mer motiverad än om man upplevt få och inte så allvarliga fall.


Ur Rädda Livet nr 1 2018

Visa fler