"Han låg på min arm och till slut kände jag hur det blev alldeles stilla." Foto: Pi Frisk.
Nyheter
Publicerad
12 apr 2017
Författare
Sandra Forsvik

"Livet vi inte fick fortsätta leva"

I maj är det fyra år sedan Pia Inbergs man Lars-Arne drabbades av prostatacancer. Det här är berättelsen om tiden från att Lars-Arne fick sitt cancerbesked till att han stillsamt somnade in i Pias armar.

– Att få ett cancerbesked är väldigt traumatiskt även för den som står bredvid. Kanske vågar man inte ställa alla frågor till läkaren där och då. Jag gjorde inte det. Men i efterhand inser jag att det hade varit bra, säger Pia Inberg.

Hösten 2012 fick Lars-Arne veta att han hade drabbats av prostatacancer. Det upptäcktes genom ett PSA-prov via företagshälsovården. Även om beskedet var jobbigt och omtumlande så var varken han eller frun Pia särskilt oroliga. Lars-Arne hade en tilltro till vården och både han och Pia kände sig trygga med att det skulle gå bra.

– Lars-Arne var en ovanligt positiv person och han levde efter devisen ”det löser sig”. Biverkningar och rädslan att förlora sin manlighet var egentligen det han oroade sig mest för, berättar Pia.

Strålbehandling påbörjades

Våren 2013 opererades Lars-Arne. Operationen gick bra och han repade sig snabbt. Efter tre veckor kunde han vara tillbaka på sin arbetsplats igen och kunde i stort sätt vara lika aktiv som tidigare.

Livet flöt på som vanligt. Den kommande sommaren var Pia och Lars-Arne ofta ute med båten och umgicks med familj och vänner. De hade mycket på gång. Men i januari 2014, knappt ett år senare, började PSA-värdena att stiga igen och läkaren misstänkte spridning. 

– Hon konstaterade att cancern hade spridit sig till skelettet, främst i bäckenet men även i delar av ryggen. Det här beskedet var tufft och det var nog första gången som både jag och Lars-Arne kände att ”det här är inte sant”.

Närmare 35 strålbehandlingar planerades in men efter 15 avbröts behandlingen då den inte tycktes ge någon effekt. Istället sattes en ny medicin i tablettform in. Lars-Arne svarade bra på medicinen och började så småningom känna sig piggare.

– Han mådde bra så under sommaren bokade vi en resa till Provence tillsammans med min syster Eva och hennes man Magnus. Det var svårt att förstå att Lars-Arne var så sjuk, för det märktes inte på honom.

Lars-Arne tränade regelbundet

Smärtorna i bäckenet, ryggen och axlarna började göra sig alltmer påtagliga. Men Lars-Arne var ihärdig och fick hjälp av en sjukgymnast och började träna regelbundet. Han köpte hem en massa träningsredskap och delar av huset på Tjörn började nästan likna ett gym.


Lars-Arne på en av hans och Pias många resor tillsammans. Foto: Privat. 

– Min dotter Kajsa som då läste sista termin på sjukgymnastutbildningen peppade och hjälpte Lars-Arne mycket med träningen. Han kämpade verkligen på men jag märkte att livskvaliteten började försämras ganska drastiskt. Lars-Arne har alltid älskat god mat och dryck men allt eftersom tappade han smaken och upplevelsen blev inte lika rolig längre.

Under julen åkte Pia och Lars-Arne på en träningsresa till Fuerteventura. De tränade flera pass om dagen, tog långa promenader och sprang på stranden. De hade det väldigt bra men ångestkänslorna kom krypande.

– Lars-Arne mådde bra och var väldigt tapper men var samtidigt medveten om att det egentligen inte var så bra. ”Jag lever i en falsk förhoppning” sa han, berättar Pia.

Livsuppehållande behandling 

Läkarbesöken var en plåga. Pia minns hur det var att sätta sig i bilen och köra de sju milen till Sahlgrenska i Göteborg.

– Det kändes som att åka till giljotinen. Vi visste aldrig vilket besked vi skulle få. Bilresorna var väldigt tysta.

I januari 2015 berättade läkaren att det inte fanns något mer att göra, det handlade nu om en livsuppehållande behandling. Beskedet var tungt. Lars-Arne sade högt att han förstod att han inte skulle bli 85 år. Läkaren svarade och sa att nej det kommer du inte att bli.

–Det gick inte att ta in. Efter besöket åkte vi ner på stan och åt lunch, tittade på en ny soffa och jag köpte ett par jeans. Det var som att vi behövde lura oss själva att allt var som vanligt. Men vi började såklart sörja det liv som vi visste att vi inte skulle få fortsätta leva.

Fick stöd från omgivningen

Den kommande våren blev riktigt jobbig. Cytostatikabehandling sattes in men den gav inte heller någon vidare effekt och avbröts tidigare än planerat.

– Biverkningarna var verkligen hemska. Ett dygn efter en cytostatikabehandling kunde Lars-Arne knappt komma upp ur sängen. Några dagar senare började han repa sig och mådde hyfsat bra. Men då dröjde det inte länge förrän han skulle få nästa behandling. Det var smärtsamt att se. 

Pia och Lars-Arne fick bra stöd både från vänner och familj. De gick även och pratade med en kurator på urologen. Ibland var de där tillsammans och ibland var för sig.

– Kuratorn var fantastiskt bra. Jag började även gå till en privat samtalsterapeut på Tjörn. Jag kände att jag behövde det och det hjälpte mig mycket. Även min syster och hennes man stöttade oss mycket.

Pia blev utmattad

Eftersom att cytostatikan inte hjälpte valde läkaren att ge honom en annan behandling. Det gjorde att hans PSA-värden började se något stabilare ut. Men när Lars-Arne mådde lite bättre började Pia att må allt sämre psykiskt. Under hösten 2015 var hon helt utmattad. 

– Jag brakade ihop totalt och kunde varken röra armar eller ben. Men jag fick ganska snabbt träffa en jättebra läkare som konstaterade att jag var deprimerad. Han remitterade mig till en mindfulness-kurs. Det var det bästa som kunde hända mig. Jag fick lära mig många bra verktyg som jag även kunde dela med mig av till Lars-Arne. Utan dem hade jag aldrig orkat. Det gav mig sådan styrka. 

Jul och nyår firade Pia och Lars-Arne på Kanarieöarna. Trots att Lars-Arne kände sig väldigt trött och yr så orkade han ändå med en resa. 

– Jag minns nyårsnatten. Då stod vi på balkongen i våra morgonrockar och skålade i champagne till fyrverkerierna. Vi sade till varandra att vi kommer att klara det här. Det kommer att ordna sig. Det blir ett bra 2016. 

Några månader kvar att leva

De två första månaderna på det nya året började bra och läkaren sade att värdena såg bra ut. Men en dag i april började Lars-Arne blöda kraftig näsblod. Väl inne på Sahlgrenska i Göteborg konstaterades att det nu inte fanns något mer att göra. Han hade några månader kvar att leva.

– Vi var förtvivlade. Två veckor innan hade vi fått beskedet att det var bra. Det här blev en helomvändning som vi inte alls var beredda på och inte läkaren heller tror jag.

Pia och Lars-Arne fick ett väldigt fint stöd på sjukhuset. Tårarna rann nedför sköterskornas kinder medan de omfamnade Pia och Lars-Arne. 

Det visade sig att Lars-Arne hade fått en så kallad benmärgsdepression. Han sa till Pia att när det är dags vill han helst av allt dö i hennes famn hemma i deras hus vid havet.

– Jag sade självklart. Om det är möjligt så ordnar vi det.

En kärleksfull tid   

Med hjälp av ett så kallat palliativt team och personal från hemsjukvården blev det möjligt för Lars-Arne att avsluta sin tid hemma. Under de sista veckorna kom Pias syster och hennes man och bodde hemma hos dem varje helg. Många kollegor och vänner kom även och hälsade på.


"En av det svåraste upplevelserna som anhörig är att se den man älskar förtvina." Foto: Pi Frisk. 

– Jag minns första gången som det palliativa teamet var hemma hos oss. Läkaren sa vilket fantastiskt hus att få dö i. Det var så befriande att hon sa det. Hon gjorde inga omskrivningar. De var ju därför de var där, för att Lars-Arne var sjuk och skulle dö. 

Det blev en varm och solig vår, och det blev flera turer med Lars-Arne i rullstolen ner till badplatsen. Mötte de någon på vägen sa Lars-Arne alltid ”Tjena tjena”. Även om han var dödssjuk lockade han till sig vänner och bekanta som stannade och pratade en stund.

– Vi hade hemsjukvård två gånger om dagen och Lars-Arne ville att jag skulle väcka honom i god tid så han hann duscha och klä på sig kläder innan de kom. Sådan var han. Och sjuksköterskorna sa alltid att de tyckte att vi hade ett sådant kärleksfullt hem. Jag tror att vi fick en än mer kärleksfull relation under den här tiden.

Somnade in i Pias armar 

Den sista veckan var Lars-Arne väldigt trött. Han låg i sängen och hade knappt ätit något på flera dagar. Pia förstod att det inte var så långt kvar och ville vara hos honom hela tiden. En fredagskväll när hon satt och åt middag med systern Eva och hennes man Magnus sade hon att hon inte klarade av att sitta vid matbordet för att det kan vara slut när som helst.

– En av det svåraste upplevelserna som anhörig är att se den man älskar förtvina. Min stora starka man som till slut blev så tunn och svag. 

Lets Dance, som var ett av Lars-Arnes favoritprogram, visades på tv. Hon kröp upp bredvid honom i sängen och det dröjde inte länge förrän Eva också kröp upp i sängen och Magnus satte sig i en fåtölj bredvid Lars-Arne.

– Där satt vi med lite öl och chips och pratade medan jag höll om Lars-Arne. Vi fyra har alltid gjort roliga och tokiga saker ihop. Det här var vår sista kväll tillsammans.

Lite senare kom en sjuksköterska från hemsjukvården och skulle titta till Lars-Arne. Hon tyckte att det såg så härligt att att hon också ville krypa upp i sängen.

– Jag minns att hon berättade att när hon hade kommit tillbaka till jobbet så hade hon berättat för sina kollegor att hon tyckte att det var så fint och modigt av oss att samlas runt Lars-Arne på det sättet.

Pia vaknade ovanligt tidigt på lördagsmorgon. Hon kände på sig att nu var slutet nära.

– Han låg på min arm och till slut kände jag hur det blev alldeles stilla. Precis som vi hade önskat fick han somna in i min famn. Det var väldigt fint.



Pias råd till andra 

  1. Att få ett cancerbesked innebär för många en chock och det kan ta tid innan det hinner sjunka in. Vågar du eller ni inte ställa alla frågor vid första läkarbesöket så be om en ny tid för ett samtal.
  2. Be om hjälp. Prata om hur ni vill ha det och låt den sjuka komma till tals. Ofta är man rädd att prata om det som känns jobbigt men det är mycket lättare för den anhöriga om man vågat göra det. Inga känslor är fel att känna.
  3. Be om avlastning. Som anhörig är man väldigt orolig men samtidigt ska man var snäll, till lags och uppmuntrande. Man ska vara allt i en person. Men våga be om hjälp från grannar, vänner eller familj. Det är viktigt.
  4. Medan det finns tid, kolla upp hur det ligger till med försäkringar eller om det är något man behöver se över och ändra. Prata med er bank i förväg. Det är viktigt att göra upp sådan innan då det blir betydligt svårare när den andra har avlidit.
  5. Be om ett efterlevnadssamtal med läkaren ett halvår efter att din partner har gått bort. Det kan räta ut många frågetecken.

Sandra Forsvik

Webbredaktör

Visa fler