Nyheter
Publicerad
19 aug 2017

"Livet går vidare, trots allt"

Sandra Swedberg var tio år när hennes mamma gick bort i bröstcancer. Här berättar hon hur det var att förlora en viktig person i sitt liv och hur motgångarna trots allt har gjort henne starkare.

"Vad ska man tänka när man får ett hemskt besked från en person som står en nära? Får man tänka vad man vill? Är det något som är rätt eller fel? Min första tanke var: Varför gråter jag inte? När man står där som femåring och får beskedet att mamma har fått bröstcancer är det inte lätt att veta vad man ska tänka eller vänta sig framöver. Det är inte lätt att veta vad man som förälder ska tänka heller när man ger sitt barn ett sådant besked. Men det de ska veta är att man som barn klarar mer än vad vissa tror. Jag står här nu som 16-åring och är starkare som människa än någonsin, även om min mamma förlorade kampen mot cancer när jag var tio år.

Min mamma kämpade i fem år med denna vidriga sjukdom. Hon var min kämpe och min förebild. Jag tror inte det var någon som trodde att hon skulle klara sig så länge som hon gjorde. Min barndom bestod av många sjukhusbesök och timmar sittandes bredvid mammas sjukhussäng. Jag satt mer än gärna där och höll mammas hand när hon hade det jobbigt.  Hellre det än att vara ute i solen och spela fotboll med grannbarnen, för jag visste att jag hade gott om tid till det när mamma inte hade någon tid kvar.

Den sjunde februari 2011 var en vanlig skoldag. Jag var på väg tillbaka till skolan med mina kompisar efter att ha haft idrott i byggnaden bredvid. Men när jag gick in genom ytterdörren och var på väg upp för trapporna blev det knäpptyst. En tystnad som jag aldrig hade varit med om innan. Samtidigt stirrade mina klasskamrater och resten av eleverna på mig. Vissa av dem grät. Väl uppe i trappan såg jag min pappa och farfar. Det var då jag förstod. Mamma hade lämnat oss eller skulle dö i dag. Farfar omfamnade mig först, sedan pappa. Därefter kom flera kompisar och kramade om mig. Jag kände mig som den enda personen på hela jorden när alla blickar var fastspända vid mig.

Det var som om livet blev grått och suddigt. Helt plötsligt satt jag i bilen på väg till boendet där mamma hade varit de sista veckorna. Där inne låg mamma i en säng, omringad av vår släkt. Hon hade somnat in en kort stund innan jag kom till henne för sista gången.

Under resan hem igen kändes det så konstigt att livet rullade på som vanligt där utanför. Människor som jobbade sista timmarna av dagens arbetspass, ungdomar som sprang till bussar för att hinna till träningar, trafikljus som slog om från rött till grönt.

Men det är så livet är, antar jag. Det går vidare och fortsätter alltid, oavsett vad. Jag brukar säga att jag aldrig riktigt har fått vara barn, att jag fick ta ansvar för mycket hemma redan i tidig ålder. Detta ser jag bara som en fördel i dag. Det känns hemskt att säga att det finns vissa fördelar med att gå igenom jobbiga perioder i livet, men så är det. Man lär sig nya saker hela tiden, hela livet. Det har jag lärt mig att inse och acceptera efter resan med min familj. Jag klarade jag mig igenom denna resa. De flesta klarar sig på något sätt, genom att ta hjälp på olika håll, för att man måste, för att livet går vidare, trots allt."

Skrivet av Sandra Swedberg för Rädda Livet nr 2 2017 

Visa fler