Nyheter
Publicerad
10 mar 2017
Leila Söderholm är tränare, kostrådgivare och föreläsare. Foto: Magnus Länje.

"Jag måste röra på mig"

Jag har haft tur som en tok, det känns som om jag har vunnit högsta vinsten. Jag överlevde trots dåliga odds. Det är lätt att livet blir oroligt efter att ha drabbats av livshotande sjukdomar, men jag bestämde mig tidigt för att om jag får leva så ska jag inte ägna energi åt oro, även om den trygga plattform som jag stod på är borta. Det känns mer som om jag hänger på en boj i ett stormigt hav, men det är hanterbart och jag hänger där med glädje för att jag lever. 

När jag fick min diagnos såg det väldigt illa ut. Min tarmcancer förmodades ha spridit sig i hela buken. Det var 50 procents chans att överleva. Den paniken som det innebär att inte veta om du ska överleva är svår att hantera. Jag kämpade febrilt mot paniken och valde att ha roligt och bara göra sådant jag gillar. Barnen och jag åkte på kryssningar, bowlade, gick på bio, hade picknick i vardagsrummet och busade konstant. Jag skrattade och applåderade åt mig själv i spegeln och tokdansade till mina favoritlåtar för att behålla drivet och glädjen.

Hjärnan fattade inte att det var jag som skrattade och applåderade, men den blev glad ändå, på riktigt. Gillar man att dansa som jag – så förflyttar sig hjärnan till tidigare minnen med dans. Det gav mig rysningar av lycka och då kändes livet härligt, även om det var för korta stunder.

Humor, rörelse och att vara öppen med min sjukdom hjälpte mig mycket. Jag funderade länge på hur jag skulle förklara för mina barn vad det innebär att ha stomi. Till slut fick jag till det. Jag kokade massor av kaffe och använde kaffesumpen för att fylla stomipåsar som barnen fick ha på magen. Så gick vi omkring alla fyra med påsar på magen och naturligare än så kunde det inte bli. Min minsta, som bara var ett och ett halvt år när jag fick cancer, ville alltid titta under tröjan på människor vi mötte för att se om de bajsade genom magen. I hans familj gjorde ju hälften av de vuxna det.

Under två års tid åkte jag in och ut på sjukhus, opererades fyra gånger, fick hjärnhinneinflammation, svamp i svalget, tarmen brast och min urinblåsa slutade fungera. Vissa perioder var enormt tunga, men min regel som jag döpte till ”Upp Upp Upp” hjälpte mig enormt. Oavsett hur jag mådde så måste jag röra på mig, även om det bara innebar att jag stod och trampade på stället eller satt i sängen och drog i en handduk så gjorde det mig piggare. Rörelse påverkar hjärnan positivt och genom att röra på mig utsöndrades hormoner som gjorde mig piggare och gladare.

I dag är jag återställd, även om min kropp är skadad efter alla ingrepp och min mage aldrig kommer att fungera normalt. Jag tycker att livet är perfekt, jag lever. I dag har jag inte stomi och jag kan kissa. Vilken guldgruva att kunna göra sådana triviala saker normalt. Jag upplever att livet blir rakare och utan de värsta kurvorna. Jag har ett helt annat sätt att hantera händelser i dag än jag hade före cancern.

Med värme och kärlek minns jag alla fina människor som jag har träffat på sjukhusen genom åren och som har gjort avtryck. Vissa  finns kvar i livet men långt ifrån alla. Vi kämpade lika hårt allihop och vi ville alla leva.

Ur Cancerfondens tidning Rädda Livet nr 1, 2017

Visa fler