Foto: Sofia Runarsdotter
Nyheter
Publicerad
16 jan 2018

"Jag kände mig utkastad"

Fysiskt färdigbehandlad och bra prognos. Ord som förväntas ge livsglädje. Men Mary Mårtensson gick in i ett tvåårigt tillstånd av existentiell ångest, där hon letade efter svar när kroppen och livet svikit.

Ett ärr på bröstet. Ett ännu större i själen. Mary Mårtensson frågade sig aldrig ”Varför just jag?”, utan i stället ”Varför inte jag?”. Som medicinreporter hade hon ägnat många arbetsdagar på Aftonbladet åt att skriva om cancer.

Efter att själv ha fått diagnosen bröstcancer 2009 insåg hon att hon hade missat ett centralt men bortglömt perspektiv: Vad som händer med själen när behandlingen är över. Mary Mårtensson upplevde ett syrerikt livsrus över att ”vara en vinnare i cancerlotteriet” – det är ord hon återkommer till – men det varade bara en kort period. Sedan grät hon i två år.

– Jag kände mig utkastad i universum, jag upplevde en intensitet som var mest smärtsam, som att hamna i en svart turbulens, säger Mary Mårtensson som nu vet att de existentiella perspektiven hamnar i skuggan vid livshotande sjukdom – även om allt går bra.

Du förväntas vara lycklig men hamnar lätt i en tomhet med förlorad tillit till allt som varit självklart.

Står inför cancerns bråddjup

Utanför redaktionshuset i centrala Stockholm där vi möts snurrar vilsna turister runt i klungor och alla rusar fort. Mary Mårtensson har tuffa dagar, ber om ursäkt för att hon blandar ihop detaljer om vad som hände och när det hände under hennes sjukdomsförlopp.

Ännu en gång står hon nu inför cancerns bråddjup. Hennes 86-årige pappa, som fick en cancerdiagnos samma år som hon, är i livets slutskede. Hon närståendevårdar honom ett par dagar i veckan och har den där beredskapen i ögonen som bara den har som är beredd att åka iväg när som helst.

En psykologisk käftsmäll 

Vi återvänder till årsskiftet 2008-2009 för att borra oss ner i varför hon reagerade som hon gjorde: En kunnig medicinreporter med stadig tillvaro, stöttande familj, kollegor, vänner och utmärkt stöd från sjukvården. Hon, om någon, borde väl ha klarat de där åren bra? Hon motarbetar självanklagelser och straff- eller skuldkänslor, avskyr när överlevare kallas ”kämpar” eller när de som dör har ”förlorat striden”.

FAKTA MARY MÅRTENSSON

ÅLDER: 58 år.
BOR: Lägenhet på Söder i Stockholm.
FAMILJ: Sambo och två barn.
GÖR: Medicinreporter på Aftonbladet. Har fått CancerRehabFondens journalistpris för sina bröstcancerreportage.

– Jag, som kom så lindrigt undan, kan ju känna mig lite löjlig. Men ingen vinner på att vi inte pratar om det här. Det var en jordbävning, en psykologisk käftsmäll.

Luciadagen 2008 är hon på mammografi. Datorväskan över axeln, affärsmässig inför rutinkontrollen som var en av många hållplatser under arbetsdagen. Bara veckor tidigare har hon firat sin 50-årsdag. Röntgenbilder tas om, hon får frågor om tidigare kontroller för att kunna jämföra bilder.

Tilliten till livet brister 

När brevet med en kallelse från Sö­dersjukhuset kommer är hon helt säker. Under undersökningen minns hon hur stämningen i rummet förändrades:

– Alla blev gradvis avvaktande, respektfulla och mjuka. Jag frågade inte ens om det var cancer, jag visste det innan läkaren gav mig beskedet. Efteråt går hon till sjukhuskaféet och gråter bland nyförlösta mammor.

Sjukhuset, där hon fött ett av sina barn, förvandlas på några minuter från en plats förknippad med liv till en hotfull plats med svarta frågor: Är det så här skört livet är? Om detta händer mig, då kan ju vad som helst hända vem som helst, när som helst. Mary Mårtensson sätter ord på det som många canceröverlevare känner. Hur mattan rycks undan, hur tilliten till livet och kroppen plötsligt brister. Allting är utan mening.

Cancern var av lågrisktyp

Hon lovar sig själv att klara av att berätta för barnen, då 10 och 13 år. Men hon gråter, dottern gråter, minstingen är orolig. Hon får operationstid snabbt tack vare ett återbud. Minns hur hon ligger på uppvaket och hör läkarens ord: ”Det gick bra för Mårtensson, liten tumör och ingen spridning till portvaktskörteln.”

Hon är så genomborrad av liv att hon kramar läkaren. Och hon slipper cytostatika. När analysen kommer får hon två besked: God prognos, cancern var av lågrisktyp. Men i snittytan finns förstadier till bröstcancer och hon opereras igen.

MARYS RÅD: SÅ GÅR DU VIDARE EFTER VÅRDEN

1. Du måste inte vara stark. Du har nyligen genomlidit en livshotande sjukdom. Inse att du behöver tid att bearbeta det som hänt dig och läka mentalt.
2. Sök professionellt stöd. Sjukhusen erbjuder kuratorer, psykologer, samtalsgrupper och rehabilitering. Läkarkonsultation kan behövas vid depression, ångest och sömnsvårigheter.
3. Inse att hjälp finns. Ideella patientorganisationer för cancerdrabbade har mycket stöd att erbjuda. Via CancerRehabFonden kan man ansöka om medel för rehabilitering

Hon strålas. Minns den paradoxala känslan att cykla sig svettig till sjukhuset och känna sig helt frisk, men med en potentiellt livshotande sjukdom. Antihormoner ska minska risken för återfall. Mary Mårtensson tar den första tabletten i en vårgrön park tillsammans med en väninna. Sköljer ner den med några munnar champagne. Hon skrattar:

Skulle jag nu ta den här jävla medicinen – den första jag tar i livet – så ville jag göra det på ett sätt som tog udden av det svåra.

Trodde hon ska dö

På försommaren klarnar hjärnan, hoppet återvänder. En tid senare ringer hennes pappa och berättar att han fått tarmcancer. Allt grumlas och brister. Hösten 2009 börjar hon arbeta. Samtidigt drabbar svininfluensan Sverige. Hon skriver om sjukdom, rädsla och död. Får hjärtrusningar och tror att hon ska dö. Det är panikångestattacker. Gråter på jobbet, gråter hemma.

– Jag var färdigbehandlad, men långt ifrån färdig.

Allt föll på plats

Ett år senare är hon helt slutkörd, trasig. Tack vare en fantastisk onkologskö­terska, en psykiater och en samtalsgrupp för bröstcancerpatienter börjar gungflyn under henne långsamt att få fastare konsistens. En sommardag 2010 sitter hon på Norröra i Stockholms skärgård och läser Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. I den finns ett citat av Mats Furberg, professor i teoretisk filosofi: ”Livet är varken meningsfullt eller meningslöst; det bara är”. Nio ord som fastnar i Mary.

– Allt föll på plats. Jag hade försökt hitta livets mening och nu behövde jag inte leta längre. Livet bara är. Det betyder inte att mitt liv är utan mening. Orden fick mig att förlika mig med den existentiella hjälplöshet man kan känna.

Känslan av skörhet består

I dag pratar hon om diagnosen och behandlingen som om den handlade om någon annan. Hon har ställt sig vid sidan av sig själv. Men känslan av skörhet är bestående. Tilliten kommer aldrig att bli densamma. Om hon skulle drabbas igen?

– Då skulle jag bli lika chockad. Men nu har jag fått leva i snart 60 år och sett barnen växa upp.


Fotnot: Mary Mårtenssons pappa somnade in natten till den 13 augusti 2017.

Visa fler