Foto: Moa Karlberg
Nyheter
Publicerad
18 sep 2017

"Inte är jag lycklig för det"

Journalisten och programledaren Annika Lantz skriver om ynnesten att få oroa sig över andra saker än cancer – ett tecken på att hon lyckats gå vidare efter sin sjukdom.

"Häromdagen åt jag lunch i matkvarteret på ett stort köpcentrum och gjorde något jag gör alldeles för sällan; jag reflekterade över det underbara i att känna mig frisk. `Här sitter jag med familjen och äter tacos och är frisk´, tänkte jag. `Vilken ynnest!´ Det här var nu inte en tanke som gav mig känslan av att tyngdlös rida barbacka på en enhörning genom happyville, om du förstår vad jag menar, utan mer ett sakligt konstaterande: Jag är frisk, vilken grej!

Åtta timmar senare var jag matförgiftad och tackade plötsligt Gud för att vi har en så liten toalett att man kan kräkas och skita samtidigt! Liksom – hur gör familjen Parnevik när dom blir magsjuka?

Hur som helst, under dom omkring fem timmar som min kropp ägnade sig åt att tömma mig så lyckades jag då och då ändå få fatt i tanken: Det kommer att gå över! Denna kroppsliga tyfon kommer att passera! Tänk vilket privilegium att ha en åkomma som kommer att gå över av sig själv! Okej, kanske att jag inte tänkte `vilket privilegium´ just som böndippen vände tillbaka uppåt, men jag lyckades natten igenom liksom hålla mig mentalt över ytan, och det var ingen vacker yta, det kan jag säga.

När jag nästa dag, på darrande ben, tog en promenad genom förorten så lyssnade jag på en podd där den ena i programledarparet refererade till en undersökning som visat att den enda varaktiga lyckan är den som en skönhetsoperation kan skänka. Den andra poddprofilen reagerade med förvåning och sa att hon för sin del trodde att den enda varaktiga lyckan är den som upplevs av en person som typ överlevt cancer. Jag fick momentant dåligt samvete.

Jag har haft cancer. Jag vet det. Jag ser det på mina tatuerade prickar på höfterna och på min månvita mage som är så mättad av strålning att den inte under några omständigheter får utsättas för sol. Den här typen av konkreta bevis är nödvändiga för att få mig att förstå vad jag har varit med om. Jag har så länge identifierat mig med den som är paniskt rädd för cancer men som därför såklart inte kommer att drabbas, så fortfarande kan jag bli förvånad när någon till exempel ber mig att skriva en krönika i Cancerfondens tidning. Visst kan jag det – men varför just jag?

JAJUSTDETJA, JAG HAR JU HAFT CANCER! Jag diagnostiserades med livmoderhalscancer i februari 2015. Genomgick behandling. Strålning och cellgifter. Konstaterades tumörfri i augusti samma år. MEN INTE ÄR JAG LYCKLIG FÖR DET! Och det gör mig innerligt glad att tänka på. Att jag åter kan oroa mig för klimathotet och barnen, att jag igen kan känna prestationsångest, vanmakt, livsleda och skuld över att jag inte är lycklig – det betyder ju att jag äntligen har kunnat släppa den där vidriga sjukdomen och är mig själv igen. Frisk. Njutandes en köpcentrumslunch med böndipp. Vilken ynnest!"

Skrivet av Annika Lantz, för Rädda Livet Nr 3 2017

Visa fler