Bitte Holmström. Foto: Olle Melkerhed
Nyheter
Publicerad
1 feb 2018
Författare
Ingela Hofsten

Hur berättar man på jobbet?

Familjen, släkten, vännerna. Att berätta om sitt cancerbesked för de närmaste är nog självklart, om än svårt, för de flesta. Men hur och vad säger man till kollegorna på jobbet? Och vad händer när man kommer tillbaka efter sjukskrivningen?

"Äsch, det är nog hormonsvängningar”. När Bitte Holmström duschade en höstdag 2014 tyckte hon att vänster bröst kändes lite konstigt och nämnde det för en väninna. De kom fram till att det nog bara var hormonerna som ställde till det. Det fanns inte i hennes tankevärld att det kunde vara något allvarligare än så.

Dessutom hade hon en ordinarie mammografitid inbokad ett par veckor senare. Men inte heller då hon stod där, med brösten mot det svala stålet i röntgenkameran, fanns tanken på att nå­got kunde vara fel. Ändå visste Bitte Holmström, vars mamma hade haft bröstcancer, att hon borde vara extra uppmärksam. Det var ju därför hon hade blivit kallad till mammografi redan då hon var 36.

Att få ett cancerbesked 

Knappt en vecka efter mammografin kom Bitte Holmström och barnen hem från hennes mammas födelsedagskalas. Det var snart jul, de hade ätit risgrynsgröt och skinkmackor och så småningom åkt hem i den mörka, kylslagna måndagskvällen. I postfacket låg ett kuvert från mammograficentrum. Bitte Holmström blev lite orolig – det hade ju gått så kort tid sedan undersökningen. Hon gick in i köket och öppnade kuvertet. Hon var kallad till återbesök redan nästa dag.

– Det var en kalldusch. Hon gick in till äldsta sonen och berättade. De kramades, försökte muntra upp varandra: ”Det ska nog gå bra!”. På mammograficentrum fick hon göra ultraljud och biopsi. Och fick beskedet: Cancer.

– Då kraschade jag rejält. Det kändes skönt att få stöd av sjuksköterskan, som jag råkar känna lite sedan tidigare. Samma morgon hade hon sms:at sin chef om att hon skulle bli lite sen på grund av återbesöket. Nu blev det ännu ett sms: ”Jag blir hemma.”. Svaret: ”Stanna hemma så länge du behöver.”.

FAKTA BITTE HOLMSTRÖM

ÅLDER: 50
YRKE: Försäkringsspecialist 
BOR: Sundsvall
FAMILJ: Tre barn i åldrarna 20, 23 och 17
FRITID: Ridning. Våren då hon behandlades för bröstcancer fick hon överta en före detta travhäst, 13-åriga Jackpot Piraya.

Och eftersom Bittes jul- och nyårsledighet inföll strax därpå tog det drygt två veckor innan hon återvände till jobbet. Vid det laget visste hennes arbetskamrater. Några – de som är hennes nära vänner och som hon har kontakt med även utanför jobbet – hade hon förstås berättat för. De andra hade hennes chef informerat.

– När hon föreslog det tackade jag ja direkt. Jag ville absolut att folk skulle veta.

Möttes av olika reaktioner

Bitte Holmström är försäkringsspecialist på Skandia i Sundsvall. Vid sitt plexiglasavskärmade skrivbord i ett stort kontorslandskap pratar hon med kunder och försäkringsmäklare och administrerar utbetalningar och nyteckningar. Hon har jobbat här sedan 2001 och har länge varit fackligt engagerad samt arbetsmiljöombud.

– Så nästan alla vet vem jag är, konstaterar hon.

Att hon bland annat blev tvungen att pausa sina fackliga uppdrag betydde att väldigt många fick veta vad som drabbat henne. Hon möttes av alla möjliga slags reaktioner.

– Framförallt väldigt mycket kärlek och kramar.

Hon fick också höra uppmuntrande historier om människor som blivit botade från sin cancer. Men det fanns också de som berättade om människor som inte överlevt.

– Det är ju inte precis vad man vill höra, säger Bitte Holmström med en liten grimas.

– Men sådana gånger är det bara att lyssna och tänka att de personerna nog behöver berätta.

Antagligen fanns det också de som drog sig undan.

– Man får ju respektera om folk inte törs gå fram eller höra av sig. Men mest minns jag de där veckorna som en bra tid. Jag fick lugn och ro och kunde jobba som vanligt. Det var skönt, det skingrade tankarna. Och jag kände mig ju frisk än så länge.

Betydde mycket att bli "lovebombad"

I slutet av januari påbörjades cytostatikabehandlingen, som så småningom följdes av operation och strålning – och smärtor och trötthet som hon inte hade kunnat föreställa sig. Sin ursprungliga plan, att börja jobba så smått efter sommaren, fick hon lägga på hyllan.

Bitte Holmström skrattar till och konstaterar att hon är lite överdrivet optimistisk ibland.

– Jag tog faktiskt med mig jobbdatorn hem, för jag ville ha koll. Men jag orkade inte ens titta på den, säger hon. Under hela sjukskrivningsperioden hörde flera arbetskamrater av sig regelbundet.

– Det var värt jättemycket att bli "lovebombad", att de brydde sig. Det räckte långt med ett sms, typ ”Jag tänker på dig!”.

Ibland var det rentav bättre än telefonsamtal, eftersom hon inte alltid orkade svara. Några av kollegorna ingick också i den grupp vänner som turades om att följa med henne på behandlingar.

– De gjorde en lista med olika pass. Det var fantastiskt! Med sin chef hade hon också löpande kontakt.

– Hon var jättebra på att höra av sig. Och när jag sa att jag ville börja jobba till hösten sa hon bara lugnt att ”Det tar vi då.”.

Tacksam över sina kollegor

Under hösten besökte hon jobbet igen, för första gången efter att behandlingarna påbörjats. Ett bröst hade opererats bort och hon bar peruk. En av de första hon mötte på jobbet såg överraskad ut.

– ”Men Bitte, vad du ser fräsch ut!”, sa han. Jag tackade och påpekade att jag hade både peruk och bröstprotes. ”Otroligt!”, sa han. Det värmde väldigt mycket!

BITTES RÅD TILL DEN SOM HAR EN KOLLEGA SOM DRABBATS AV CANCER

  • Visa att du bryr dig och finns där på riktigt: Här är jag!
  • Välkomna din arbetskamrat när hen kommer tillbaka.
  • Skicka hälsningar, antingen själv eller via andra. Sms räcker långt.

Först ett år efter cytostatikabehandlingen började Bitte Holmström provjobba på 25 procent. Själv hade hon tänkt sig halvtid, men såväl Försäkringskassan som hennes chef ansåg att det var för mycket.

– De hade rätt. Jag hade otroligt ont under fötterna och i höfterna och benen pirrade. Det, i kombination med tröttheten, gjorde att hon hade svårt att ta sig upp ur sängen på morgnarna. Därför var hon tacksam över att få flexa precis hur hon ville.

"Jag biter ihop på jobbet"

I april i år gick hon upp till 50 procent och sedan i juni är hon tillbaka på heltid, trots att den trötthet som gör hela kroppen orkeslös fortfarande drabbar henne ibland. Men att gå till kontorets vilrum är inte Bitte Holmströms grej.

– Jag biter ihop på jobbet och lägger mig när jag kommer hem i stället. Annars känns det som vanligt igen.

Det händer att arbetskamraterna frågar när hon ska få sitt nya bröst, men oftast verkar de inte längre tänka på hur sjuk hon varit.

Bitte Holmström har hört talas om människor som har fått pikar på jobbet när de varit deltidssjukskrivna efter svåra sjukdomar. ”Jaha, vissa har det bra som får gå hem tidigare!” och liknande. Själv har hon upplevt att den typen av kommentarer sagts med glimten i ögat.

– Jag kände snarare att de sa sådant med omtanke, att de menade att det var skönt för mig att gå hem, för jag behövde det.

Ur Rädda Livet nr 3 201

Visa fler