Cancerforskning är ett tålamodsprövande pussel - men så kommer ett viktigt genombrott. Läs Christer Betsholtz berättelse om ett stort ögonblick i hans forskarliv. Foto: Mikael Wallerstedt och Melker Dahlstrand
Nyheter
Publicerad
12 aug 2018
Författare
Anders Nilsson

"Håret reste sig på armarna"

En dag på 1980-talet stod Christer Betsholtz i mörkrummet i Uppsala och väntade medan filmerna framkallades. Han letade efter en gen som kunde ge svar på frågor om canceruppkomst. När fem små svarta prickar framträdde var det precis det svar han sökte.

"Det är mer än 30 år sedan, men jag minns det fortfarande väldigt tydligt. Våren 1985 och jag var doktorand i Uppsala. Mitt stora mål var att hitta en särskild gen och att klona den. Vi visste att den fanns, men bara lite om hur den såg ut. Om jag kunde identifiera och beskriva den i detalj skulle det kunna ge svar på frågor om canceruppkomst som många forskare ställde sig vid den här tiden. Men hittills hade jag misslyckats. Jag hade tillbringat en vinter och vår på ett labb i London utan resultat och återvände till Uppsala med svansen mellan benen. Efter sommaren bestämde jag mig för att ändra en aning på metoden och göra ett försök till.

Genetisk forskning i mitten av 1980-talet var väldigt annorlunda jämfört med i dag. Metoden jag använde var ett omständligt hantverk som också krävde en god portion tur. Enkelt uttryckt skapade jag en fiskdamm av alla gener från odlade cancerceller, och fiskade sedan i denna damm och hoppades på napp. Min metkrok var en molekyl som vi byggt själva och som vi hoppades skulle fastna på genen.

Metkroken var radioaktiv. Om det dök upp områden med förhöjd radioaktivitet på mina bakterieodlingsplattor så borde genen som jag jagade finnas just där. Det var tanken.

"Den här gången var jag extra spänd"

Nu stod jag i mörkrummet i Uppsala. I det svaga röda skenet tog jag fram mina exponerade filmer och matade in dem i framkallningsmaskinen. Det var alltid spännande att framkalla filmer, men den här gången var jag extra spänd. När bilderna kom ut såg jag dem direkt. Fem små svarta prickar. Även om det var en bit kvar till mål visste jag att jag hade lyckats. Jag minns känslan, hur håret reste sig på armarna. Jag satte mig på cykeln och rullade ner till stan. Det var sol och varmt trots att det var höst. Jag köpte mig en freestyle som belöning. Det var bland det trendigaste man kunde ha då – en liten bärbar kassettbandspelare.

Min upptäckt publicerades i Nature, vilket gjorde mig väldigt stolt. Mycket av min fortsatta forskning har kretsat kring denna gen, som heter PDGF-A, och har bland annat bidragit till förståelsen av hur cancerceller kan stimulera sig själva och sin omgivning att växa och bilda tumörer. Att jag skulle fortsätta i akademin, välja forskarbanan, var ett beslut som växte fram. Men egentligen tror jag att det var där i mörkrummet, när jag såg röntgenfilmernas små fläckar och insåg vad de betydde, som beslutet togs.”


Christer Betsholtz är professor i vaskulär biologi och tumörbiologi vid Uppsala universitet samt professor i vaskulär biologi och föreståndare för ICMC, Integrated Cardio Metabolic Centre, vid Karolinska institutet. Hans forskning handlar om blodkärlens genetik och hur blodkärl bildas, bland annat vid cancer. Betsholtz tilldelades nyligen det prestigefyllda Anders Jahres medicinska pris från Oslo universitet och Louis-Jeantet-priset i medicin i Genève, Schweiz. Hans forskning stöds av Cancerfonden med 2,25 miljoner kronor per år 2016–2018.


Ur Rädda Livet nr 2 2018

Visa fler