Strunta i vad vännerna tycker, bry dig bara så mycket eller lite om spegelbilden som känns bra för dig själv. Det säger Erica Magnusson Schöld, som funderat mycket kring utseendets betydelse sedan hon fick bröstcancer. Foto: Thron Ullberg
Nyheter
Publicerad
2 aug 2018

Får man vara fåfäng?

Räcker det inte med att ha blivit frisk? Omgivningen ifrågasatte bröstcancerdrabbade Erica Magnusson Schölds beslut att låta operera in två implantat. Fåfänga, skönhetsnormer och känslor kring utseende diskuteras sällan i samband med cancer.

Sex våningar med säsongens mode. Stockholm Showroom, bas för åttiotalet klädagenturer, är ett mecka för den som vill se ut på rätt sätt. Men om man varje gång man tittar sig i spegeln påminns om att man nyss nosat på döden – hur är det då att dagligen konfronteras med skönhetsidealen?

– Jobbet har räddat mig, säger Erica Magnusson Schöld.

Hon sitter omgiven av klädstänger. Det är här hon har arbetat som assistent sedan hon fick sitt bröstcancerbesked 2016. Även om hon snart ska lämna arbetsplatsen har den haft stor betydelse under sjukdomstiden. I dag är hon frisk. Samtidigt väntar ett stort ingrepp; om två veckor tas brösten bort. När Erica vaknar upp ur narkosen har hon två implantat.

– Visst handlar det om fåfänga. Men jag gör det inte för min mans skull eller för att få en snygg urringning utan för att min kropp inte känns som min utan bröst.

För den som får cancer väntar en rad prövningar – fysiskt, psykiskt och existentiellt. Stora frågor väcks. Om döden och livet, om relationer och värderingar. Nog kan det vara svårt att sätta ord på allt. Få skulle dock säga att frågorna i sig är fåniga. Tvärtom.

Men så har vi det där med spegelbilden. Sjukdomen förändrar ofta utseendet. Tillfälligt, på grund av övergående behandling, eller permanent.

Känslorna kring utseendet kan ta stor plats. Ändå är de svåra att tala om. Hur ytlig kan man vara? Räcker det inte med att ha blivit frisk?

"Brösten är en del av mig"

Just den reaktionen mötte Erica när hon fått resultatet från genetiktestet. Det som gjordes efter att en tumör och tre lymfkörtlar opererats bort från höger bröst, och efter den påföljande strålbehandlingen som orsakat stora brännskador på huden.

Syftet var att kartlägga den ärftliga belastningen. Eftersom Erica är adopterad från Sri Lanka gick det inte att göra ett släktträd på sedvanligt vis. I stället fick hon göra ett genetiktest. Det visade att hon hade 22 procents förhöjd risk att få cancer även i andra bröstet.

– Vid 24 procents risk säger vården att du måste ta bort båda. Nu blev det mitt eget val.

Den inledande strategin blev att förtränga hela frågan.

– Det var extremt ångestladdat, som ett inbördeskrig. Jag arbetade mycket för att slippa tänka överhuvudtaget.

Nog fanns väninnor som stöttade. Men också de som inte förstod frågans vidd.

– ”Det är ju bara ett par bröst, klart du ska ta bort dem!”, kunde de säga. Men brösten är en del av mig, de har funnits där nästan hela mitt liv. Att ta bort dem är för mig ett slags stympning.

Snart stod beslutet klart. Med bara en och en halv månads mellanrum gick både Ericas pappa och svärfar bort. Minnet av tidigare dödsfall i släkten, orsakade av cancer, väcktes och kom nära. Det blev tydligt att livet är skört.

– Jag insåg att jag aldrig kommer förlåta mig själv om jag inte tar bort brösten och cancern kommer tillbaka. Jag vill leva och finnas för min son.

Nästa fråga var den om implantat eller ej. Ett enklare val. Efter en kraftig viktnedgång i 20-årsåldern, då brösten krympte drastiskt, har hon redan inlägg. De behöver dessutom bytas ut.

Nu har hon valt bland de sorter som finns och bestämt storlek. Egentligen hade hon velat ha något mindre än vad det nu blir, men då hade bröstvårtan behövt tas bort. I stället kommer kirurgerna skära ett snitt under bröstet så att bröstvårtan bevaras.

– Jag har full respekt för de som väljer att inte lägga in implantat. Men jag vill inte vara platt eller ha inlägg i bh:n. Jag vill ha bröst. För mig står de för sexualitet och är en symbol för livgivande, för att vara mamma.

Ny syn på spegelbilden

Drygt två år har gått sedan Erica Magnusson Schöld klev in i de sjukdomsdrabbades värld. Det har påverkat hennes syn på många saker. Inte minst utseendet. Spegelbilden blev både mer och mindre viktig.

Under hela behandlingstiden har hon varit noga med att sminka sig och ha snygga kläder.

– Även om jag mått dåligt och haft ont har jag tänkt på hur jag ser ut. Jag kan absolut gå ner till Ica utan mascara, det är inte det. Men det har betytt mycket för hela humöret att inte se ut som en trasa när man ser sig i spegeln.

Sminket blev ett skydd.

– Många har sagt ”Herregud, man ser inte på dig att du har cancer, du ser så frisk och fräsch ut!”. För mig är det jätteviktigt att kunna gå ut och handla utan att bli tyckt synd om. Att se frisk ut är att skydda sig från frågor.

Samtidigt har sjukdomsperioden öppnat ögonen för skönhetsidealen och det ständiga kravet att vara snygg. Hur fixerade vi är vid yta och hur kvinnor i alla åldrar jagar uppmärksamhet med hjälp av bikinibilder och selfies på sociala medier.

– Alla tror att man är en Solsidan-familj, fast livet i själva verket är långt ifrån perfekt. Jag är en del av det där beteendet även om det inte är lika viktigt för mig som innan.

Som cancerpatient vet hon att glappet mellan in- och utsida kan vara stort. Ofta mår man dåligt långt efteråt. Kroppen är inte densamma och man kan ha både fysiska och psykiska problem trots att man klär sig snyggt, går till jobbet och lämnar barn på dagis.

– Under sminket finns en människa som gått igenom en lång och jobbig resa.

I dag pratar hon gärna om skönhetsnormen. Hon reagerar när folk kommenterar andras kroppar och utseende. Hon vill också hjälpa andra som får bröstcancer: Strunta i vad dina kompisar säger, bry dig bara så mycket eller så lite om spegelbilden så att det känns okej för dig själv.

– Jag har stor förståelse för dem som låter cancertiden bli en paus från utseendehetsen. Själv kommer hon troligtvis alltid att få leva med skadorna efter strålbehandlingen. De irriterar, ibland har hon ont på natten. Men utseendemässigt bryr hon sig inte. Inte ens på sommaren när hon måste sola med t-shirt.

– Nyligen var vi på semester. Min son tyckte det kändes konstigt att ha en mamma som badade med t-shirt. Så fick han se att några andra mammor också gjorde det. Plötsligt var det onormala inte onormalt längre.

Text: Kristina Lindh

Ur Rädda Livet nr 2 2018

Visa fler