Foto: Thron Ullberg
Nyheter
Publicerad
19 dec 2018
Författare
Kristina Lindh

En livsviktig vänskap

Först drabbades Maria av cancer och Lisen stöttade. Nu – tio år senare – är rollerna ombytta. I sjukdom utsätts vänskapen för prövningar. I bästa fall blir den en hjälp att ta sig igenom mörkret.

Tio år och ännu fler mil. Avstånd i tid och rum är ingenting när man är vänner på riktigt. Lisen Sylwan, 72, och Maria Wilbois, 62, har i många år bott långt ifrån varandra. Nu sitter de tätt tillsammans på ett kafé i Stockholm. Lisen med en nyss avslutad cancerbehandling bakom sig, Maria direkt från jobbet som gymnasielärare.

"Springa från eländet"

Det är längesedan deras vägar korsades för första gången. Millennieskiftet stod för dörren, döttrarna skulle konfirmeras och ett spontant mammanätverk blev till. Några år senare drabbades Maria av bröstcancer. Samtidigt arbetade Lisen på Cancerfonden med ett informationsmaterial om ny forskning som visade hur viktigt det var med fysisk aktivitet under cancerbehandling. Vem passade bättre som exempel än vännen från mammagruppen, hon som alltid sprang i skogen?

– Rörelse och friluftsliv har alltid betytt mycket för mig, särskilt under min sjukdomstid. Den där svettlukten alla motionärer hade, den ville jag också ha. Gympadojorna var en symbol för det friska, jag kunde springa från eländet för en stund, säger Maria.

Behandlingen gick bra och livet återgick till det normala.

Vänskapen blev allt djupare

Så en kväll i tv-soffan stoppade hon av en slump in handen under tröjan och upptäckte en knöl ovanför det kvarvarande bröstet. Undersökningen på Danderyds sjukhus visade att det varken rörde sig om förstorad lymfkörtel eller återfall, utan om en annan typ av bröstcancer.

Thron Ullberg
Foto: Thron Ullberg

Än en gång blev Lisen den som hjälpte till att sticka hål på den isolerande cancerbubblan.
– Jag såg till att Maria fick vara med om roliga saker. Hon fick vara fotomodell för ett reportage om glasögon, hon fick gå på Rosa Bandet-galan.

Det var också då, under Marias andra sjukdomsperiod, som vänskapen fördjupades.
– Lisen fanns alltid där och det har hon gjort sedan dess, säger Maria.

En som behövde stöd. En som stöttade. Och en vänskap som så småningom gick in i vardagslunk.

Ombytta roller

I vintras, mer än tio år senare, var det dags att gå in i rollerna igen. Men nu i ombytta positioner. Den rutinmässiga mammografin hade bara några månader innan gett Lisen lugnande besked. Plötsligt var en knöl ändå där.

I julas gick hon till doktorn och fick omedelbar remiss till sjukhuset. I januari opererades hon, med cytostatika- och strålbehandling som påföljande insatser.
– Vänskapen med Maria har betytt otroligt mycket under den här perioden. Näst efter snabb behandling och en kärleksfull familj är vänskap det viktigaste som finns när man har cancer.

Genom Maria har Lisen fått förhandskunskap från insidan. Maria har berättat om vad som väntar och om sådant som vården inte har möjlighet att tala personligt kring. Som hur det känns att stå mitt i skogen och bara skrika rakt ut i sorg och vrede över hårtestarna som faller.

Goda råd och framtidstro

Hon har också stått för framtidstro.
– Du har gett mig hopp genom att bara finnas. Du har visat att det finns ett bra och aktivt liv på andra sidan cancern, säger Lisen.

Maria har även bjudit på goda praktiska råd om val av bh och inlägg.
– Maria har en flärdfull och samtidigt jordnära sida, den har jag uppskattat och fått hjälp av. Som när jag sörjde att bröstet skulle tas bort. ”Man vänjer sig!”, sa du avväpnande. Och du tipsade om inlägg och läckra mjuka bh:ar från Lindex. Jag tycker nu att mitt kvarvarande bröst är så fint. Det har jag aldrig tyckt tidigare, mer än när jag ammade.

”Skriv dagbok!”, uppmanade Maria Lisen när hon insjuknade. Det hade hon själv gjort. Både att anteckna och att sedan efteråt gå tillbaka och läsa fungerar som terapi. Cancer är ett undantagstillstånd och en livskris, och det är lätt att glömma bort vad som hände och hur det kändes.

Lisen bjuder på glimtar från dagboken. Vissa dagar är anteckningarna redovisande: ”Gått långpromenad med hunden” står det. Andra dagar fångar anteckningarna den inre stämningen. ”F-U-L”, har hon skrivit med stora bokstäver.

Kommunicerat via sms

I dag bor de båda i Stockholm. Men under många år låg bostadsorterna långt ifrån varandra. Maria bodde i Göteborg, Lisen i Östersund. En stor del av kommunikationen, även under de besvärligaste sjukdomsperioderna, har skett med teknikens hjälp.
– Jag har skickat väldigt mycket sms. Där har jag kunnat bre ut mig på ett sätt som jag inte kunnat göra med andra. Med dig har jag talat och skrivit av mig om sånt som kan verka som bagateller för den som är frisk, säger Lisen vänd mot Maria.

Sömnlösheten och illamåendet. Den uppstirrande kortisoneffekten och känslan av att allt är äckligt och smakar illa. Via mobilen har sjukdomsvardagen skildrats och stöttats.
– Man kan inte ringa varje kväll, men någon gång i veckan har det blivit, säger Maria.

Peppat varandra genom motion

Den allra svåraste frågan har dock inte berörts. Döden har inte varit på tapeten. Dels för att prognosläget är ett annat i dag än vad det var förr; de allra flesta bröstcancerpatienter behandlas numera med framgång. Dels för att varken Maria eller Lisen tycker att tankar på döden är så fruktbara när man är sjuk. I stället har de peppat varandra genom sitt gemensamma intresse för rörelse och motion.

Som Maria säger:
– Det är bättre att springa i spåret än att lägga sig ner och tänka att man ska dö.

Hon har både allmänna och specifika råd till den som ska stötta en vän med cancer. För det första: Använd trappmodellen. Dagen innan hon själv skulle ta bort sitt bröst besökte hon en psykolog som lärde henne att se behandlingen som en trappa och att fokusera på ett trappsteg i taget. Modellen har hon i sin tur lärt ut till Lisen.

För det andra: Utforma ditt stöd efter vännens personlighet.
– Om man ska coacha Lisen får man inte ligga på för mycket, men man måste samtidigt vara tydlig. Jag har hört av mig när jag vet att hon står inför jobbiga faser, men jag har aldrig ömkat. Lisen vill inte bli tyckt synd om.

Båda har varit stöttande och behövande

En annan viktig sak är att våga berätta om sina egna bekymmer, trots att man är den ”friska” i relationen. Under Lisens behandling blev Maria lämnad av sin man. Då fanns Lisen där, för samtal om män och relationer. Att som sjuk få vara stöd för en vän kan vara ett sätt att hitta tillbaka till sitt friska jag, i en tid då man ofta känner sig förminskad av sjukdomsidentiteten.
– Vänskapen har djupnat i takt med att vi gått in och ut i rollerna som stöttande och behövande, säger Lisen.

Nu ser de fram emot en ny fas i vänskapen, en fas där sjukdomen är historia. På listan står biobesök och Kristinaloppet i Norberg i februari, ett skidlopp på tre mil.

Som de båda säger:

– Nu släpper vi cancereländet!

Visa fler