"Den som är sjuk måste få bestämma"

Kunskap ger ofta trygghet, men hur mycket information som ska ges måste patienten själv få bestämma.

Hur mycket information den som drabbats av cancer vill ha är individuellt. De flesta vill dock veta så mycket som möjligt - i rätt takt.

Yvonne Brandberg har arbetat som psykolog på Radiumhemmet i 25 år. I dag forskar hon inom det psyko-onkologiska fältet och undersöker livskvalitet hos cancerpatienter. Genom åren har hon mött tusentals patienter och tycker sig se ett mönster kring hur människor reagerar på en cancerdiagnos.

– De allra flesta blir förstås chockade. Ända tills de får diagnosen tror många att cancer är något som bara händer andra. Därför drabbas många av en overklighetskänsla. I artikeln med Erik Videgård menar han att kunskap om sjukdomen gjorde honom tryggare. En känsla som många nog kan känna igen sig i.

Yvonne Brandberg, psykolog och cancerforskare

Varför gör kunskap patienten tryggare?

– Det finns studier som visar att patienter vill veta så mycket som möjligt, men inte på en gång. Hur mycket information man vill ha kan också förändras över tid. Många söker mycket information i början, ofta på nätet, och det är lätt att tro på allt man läser. Därför är det givetvis viktigt att informationen från sjukvården är adekvat, men också att läkaren lyssnar på patienten ordentligt. Vad vill hen veta? Patienten måste få ha hoppet kvar, även om prognosen ser mörk ut. Det finns studier som visar att patienter med hjärntumörer upplever att de fått för mycket information och därmed för lite hopp. 

Hur viktigt är hopp ur ett psykologiskt perspektiv?

– För patienten är det väldigt viktigt. Det ger en större chans att kunna leva ett så gott liv som möjligt under sjukdomstiden. Men läkare måste också kunna ge ett realistiskt hopp. Jag har träffat många patienter som vittnar om läkare som inte vågar prata om biverkningar, till exempel. Då tappar patienten förtroendet för läkaren och sjukvården.

Hur ska man som närstående förhålla sig till om den sjuke inte vill ha information?

– I grund och botten är det patienten som bestämmer. För många närstående är det viktigt med information och de vill prata mycket om sjukdomen. Men även som närstående är det viktigt att lyssna på den sjuke. Kanske vill hen inte prata om sjukdomen. Jag har mött många kvinnor, vars män har prostatacancer, som känner ett stort behov av att prata. Men deras män vill inte älta. Jag brukar råda dem att inte belasta den sjuke med oron utan att i stället prata med en vän. Som närstående kan du också ringa till Cancerlinjen (010-199 10 10) för att få råd. Det finns också anhöriggrupper på flera ställen i landet.

Hur kan man hjälpa som närstående?

– Låt patienten styra med sina frågor. Ta anteckningar vid läkarbesök. Patienten kommer ofta ihåg det negativa och de närstående minns det positiva efteråt. 


Tro inte på allt på nätet

Kunskap tryggar.
I alla fall rätt sorts kunskap. Tro inte på allt du läst på nätet, lita i stället på att läkaren kan sina saker. Sök "second opinion" om du ändå är osäker. 

Var rätt sorts stöd.
Acceptera den sjukes sätt att hantera sin sjukdom. Vill hen inte ha information eller älta cancern, respektera det. 

Ha hoppet kvar.
Låt hoppet om ett bra liv få finnas.


Ur Rädda Livet nr 2 2018

Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.