Karin Nordin och hennes kolleger i gymmet på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Foto: Mikael Wallerstedt
Nyheter
Publicerad
9 okt 2018
Författare
Jenny Ryltenius

”Deltagarna mår bättre och blir piggare av träningen”

För några år sedan fick professor Karin Nordin och hennes medarbetare flera miljoner från Cancerfonden för att göra en unikt stor klinisk studie om effekten av fysisk träning under cancerbehandling. Så hur har det gått? Vi ställde sex frågor till Karin.

1. Alla vet att fysisk aktivitet är hälsosamt, varför behövs forskning om träningens effekt hos cancerdrabbade?

– Forskning har visat att fysisk aktivitet minskar cancerrelaterad trötthet (fatigue). Det finns också forskning som pekar mot att fysisk träning förbättrar patienternas prognos. Till exempel visade en studie att de som tränar klarar cytostatika bättre och inte behöver minska dosen lika ofta. Men – om träning ska bli en etablerad del av cancervården måste vi ha mer fakta. I dag vet vi inte vilken betydelse intensiteten på styrke- och konditionsträning har och vilket stöd patienterna behöver för att klara av att träna. 

2. Hur valdes patienterna som är med i studien ut?

– Alla patienter, vid tre olika universitetssjukhus, som nyligen diagnostiserats med icke spridd prostatacancer, bröstcancer eller cancer i tjock- eller ändtarm fick frågan om de ville delta. De fick veta att de skulle träna två konditionspass och två styrketräningspass varje vecka under ett halvår. Efter det lottades de till att träna på låg eller intensiv nivå.

3. Studien har beskrivits som ”världsunik”. Vad gör att den förtjänar det epitetet?

- Därför att ingen har studerat vad fysisk aktivitet har för betydelse vid cancer så kontrollerat och detaljerat som vi gör i Phys Can (som studien heter). Vi har mätt träningsintensitet för att säkerställa att de verkligen tränar på den nivån vi vill studera. Många andra studier bygger på att patienten själv uppskattar hur mycket hen har tränat, eller så har studien varit för liten för att dra slutsatser från. Vi tar också blodprover för att följa olika biomarkörer och tar reda på hur träningen påverkar cancerceller. Utöver det ska deltagarna följas under tio år för att se om träning har betydelse på lång sikt, till exempel när det gäller återfall och sjukskrivningstal. Studien är också unik till sin storlek med 600 deltagare.

4. I oktober i år har de sista av de 600 deltagarna tränat färdigt. Kan du säga något på förhand även om data inte är analyserade?

– Vi märker att våra deltagare mår bättre och blir piggare av träningen. De säger själva att träningen bidrar med struktur i tillvaron och ger ett värdefullt socialt stöd och motiverar dem att hålla igång. Även den behandlande sjukvårdspersonalen upplever att patienterna mår bättre. Studien har gjort avtryck ute på klinikerna vilket är mycket roligt.

5. Kan man tänka sig att de som är med i Phys Can är personer som gillar att träna och att det i så fall påverkar resultatet?

– Det kan vara så att gruppen vi studerar är allmänt hälsosammare än andra. Jag vill ändå betona att vi har personer med som aldrig tränat fysiskt tidigare. Men, även om våra deltagare skulle ha en bättre grundfysik än genomsnittet, förtar det inte värdet av våra resultat.

6. Om det visar sig att fysisk träning har mycket stor inverkan på tillfrisknande och överlevnad, ser du då en risk att de som inte orkar, vill eller kan träna skuldbeläggs?

– Det finns tyvärr alltid en risk för skuldbeläggande. Det gäller ju även de medicinska behandlingar som en del inte klarar att fullfölja på grund av biverkningar.

Ur Rädda Livet nr 3 2018

Visa fler