"Forskningen är viktig för framtiden", Gösta.
Nyheter
Publicerad
11 apr 2019

"Cancer fanns inte på kartan för mig"

För tre år sedan kände Gösta en stor knöl i ljumsken. Något han själv trodde var ett ofarligt bråck, men som senare visade sig vara aggressivt lymfom. Tillsammans med sin familj bestämde han sig för att möta sjukdomen med gott mod och med inställningen att det skulle gå bra.

2016 var ett tufft år för Gösta och hans familj. Under året dog hans svärmor, familjens chihuahua och en granne. Samtidigt kom cancern in i hans liv och vände upp och ner på vardagen.

– Under våren mådde jag allmänt dåligt men när jag upptäckte knölen tänkte jag aldrig att den kunde vara farlig. Cancer fanns inte på kartan för mig, trots min ålder. Jag lyckades nästan övertyga läkarna som undersökte mig om att det bara var ett bråck.

Tumörer i hela kroppen 

Beskedet om att det rörde sig om något mycket allvarligare, någon sorts blodsjukdom, kom i samband med att Gösta och hans fru Harrieth befann sig på semester i Tyskland. Tillbaka i Örebro påbörjades behandlingen så snart det var möjligt. Knölen opererades bort och efter en skiktröntgen kom beskedet att Gösta drabbats av lymfom. En aggressiv sådan som dessutom hade spridit sig.

– Jag hade tumörer i hela kroppen, längst med ryggraden, i magen, halsen, ja överallt. Det var ju väldigt läskigt, men jag frågade rakt ut vad chanserna var att bli frisk. Svaret blev 40 procent.

Familjens stöd viktigast

Av Göstas sju barn (fyra från Harrieths tidigare äktenskap) jobbar fem inom sjukvården på ett eller annat sätt. Så när cancerbeskedet landade i familjen fanns en stor förståelse och barnen bestämde sig snabbt för att finnas där som stöd.

– Mina barn hjälpte mig mycket. När man råkar ut för en sådan här grej, som är tuff för både kroppen och psyket, är det viktigt att få stöd och hjälp att hålla modet uppe. Här ska inte bli någon himlafärd 

En guldig spegel där bilder på Göstas barnbarn är uppsatta.
"Här ska inte bli någon himlafärd", Gösta. 

Gösta berättar att han fick ett behandlingsprogram på tolv veckor med sex cytostatikabehandlingar, immunterapi och antikroppsbehandling. Behandlingarna gick till en början bra och redan efter den tredje kunde man konstatera att cancern började gå tillbaka. Men inför den sista behandlingen gjorde en förkylning honom hastigt sämre. Han kollapsade hemma i badrummet och hittades av Harrieth. 

En tuff tid väntade 

Gösta kördes med ambulans till akuten och fick till en början ingen plats på sjukhuset. Han fick vänta hela natten innan han tillslut blev inlagd för vård på onkologen. Det blev en tuff tid men Gösta berättar att han aldrig var rädd eller arg under sjukdomstiden. Känslor som annars är vanliga när man drabbas av cancer.

– Jag tänkte att jag i alla fall levt i 76 år och haft ett bra liv. Många andra hinner knappt bli vuxna, säger Gösta.

Jobbade sig sakta tillbaka 

Den sista behandlingen kunde till slut genomföras och Gösta fick återhämta sig på ett rehabiliteringshem. Men inte så länge som han borde ha gjort enligt läkarna. Gösta insisterade nämligen på att få åka hem så fort som möjligt. Det tog tid att tillfriskna och till en början var han helt utslagen enligt Harrieth.

– Men jag jobbade mig sakta tillbaka. Mina barn sa faktiskt att jag borde ta det lugnt lite oftare, med tanke på vad jag hade gått igenom, säger Gösta och skrattar.

Nobelprisad behandling 

Julen 2016 fick han det efterlängtade beskedet – att cancern var borta. Det behandlingsprogram som togs fram för Gösta bestod bland annat av immunterapi, som utnyttjar kroppens immunförsvar mot cancerceller. Det är ett område där cancerforskningen gjort stora framsteg och som belönades med Nobelpris i medicin 2018.

– Det var lite speciellt att se på tv när priset delades ut och veta att deras upptäckter kanske bidrog till att rädda mitt liv. Jag har lärt mig att sjukvården i Sverige är fantastisk och jag är tacksam för den vård jag fick. 

En äldre mörkhårig kvinna som sitter i profil.
Göstas fru Harriet och familjen har betydde mycket för honom under sjukdomstiden.

Men Gösta tackar också sin familj för sitt snabba tillfrisknande. Han berättar om hur omtänksamma och hjälpsamma de har varit, allihop. Och om alla goda råd. Ett av dem var ”fort in, fort ut” vilket syftar på att sjukhusmiljön inte alltid är den bästa för tillfrisknandet. Gösta ville mycket riktigt bara hem till Harrieth och hunden Åke, som han fick av familjen i rehabiliteringssyfte.

Forskningen viktig för framtiden

– Harrieth hade en morbror som dog på 1960-talet i samma sjukdom som drabbade mig. Då fanns inte den sortens behandlingar som jag fick. Forskningen är viktig för framtiden och jag tänker fortsätta vara månadsgivare till Cancerfonden så länge jag lever.

Visa fler