Nyheter
Publicerad
21 jun 2017

Att våga släppa kontrollen

Knölen i bröstet fick henne att bryta ihop. Efter cancerbeskedet bestämde sig dubbla OS-guldmedaljören i curling, Anette Norberg, för att ta kontroll över det hon kunde påverka – och släppa det andra.

Text: Karin Thunberg Foto: Thron Ullberg

Några av hennes livs största glädjeögonblick har vi kunnat följa från första parkett. Eller åtminstone hemifrån våra tv-soffor: Som när hon 2006 och 2010 tog OS-guld i curling i två rafflande slutspurter. Eller när hon svepte ut i en rumba till sin son Tobias texttolkning av ”Som en bro över mörka vatten” i TV4:s Let’s dance.

För att inte tala om när hon var med i SVT:s Mästarnas mästare och hängde och klängde, pustade och kämpade, fram till den rafflande nattduellen. På en brits på Södersjukhuset en junidag för snart fyra år sedan – något helt annat. Den förlamande ensamhet som följer med en cancerdiagnos. Iskylan. Kaoset. 

– Det är den värsta stunden jag varit med om i mitt liv, tillstår Anette  Norberg.

Ovisshet värre än allt

Hon kände knölen en tidig morgon och väckte i panik sin pojkvän Kenneth. I ilfart åkte de in till akuten där man inte kunde göra någon större undersökning eftersom det var söndag. I stället fick hon tid till dagen efter.

– Den kvällen var hemsk, jag var helt paralyserad. Tack och lov var barnen i Norrland, jag kunde vänta med att berätta för dem.

Dagen efter gjordes mammografi och biopsi. Och efteråt …

– … Bröt jag ihop fullständigt. Låg på en brits och bara skakade. Det kändes som jag föll rätt ner i ett mörker. Tanken att jag skulle behöva vänta på besked var outhärdlig. Jag krävde att få svar direkt och till slut bröt läkaren mot reglerna och sa att han trodde det var en tumör.

– Då blev jag lugnare, för då visste jag vad jag hade att förhålla mig till. För en kontrollfreak som jag är ovisshet värre än allt annat.

En ung talang

Anette Norberg har bokat mötesrummet Handlingskraft på sin arbetsplats, försäkringsbolaget Euro Accident. Det låter som ett rum döpt efter ett av hennes starkaste personlighetsdrag. Nu kommer hon susande från ett möte, klackarna klapprar, i ett huj har jag inte bara fått kaffe utan också lärt mig vad en chefsaktuarie gör.

– Jag brukar säga att jag är försäkringsmatematiker, förklarar hon.

Hennes kärlek till matematiken och logiken vaknade tidigt. Parallellt fanns curlingen. Båda hennes föräldrar tävlingsspelade och snart var det uppenbart hur väl förmågan gått i arv till deras dotter.

– Jag hade talang, betraktades som underbarn. Men jag var också blyg och så enstörig att mina föräldrar blev oroliga.

Barnen tog det bra

Att gå sin egen väg redan som tonåring kräver självförtroende. Anette Norberg nickar, håller med. Med tillägget att riktigt trygg i sig själv blev hon först som vuxen, mycket tack vare curlingen. När allt brast sommaren 2013 fanns självtilliten som grund och stötdämpare. Därtill hade hon Kenneth, sin särbo. De möttes 2009, efter att hon separerat från sina barns pappa.

– Kenneths stöd var ovärderligt. Han visste vad det handlade om, hans pappa gick bort i cancer några år innan vi träffades.

Anettes barn var 16 och 23 år då hon fick cancerbeskedet. 

– De tog det bra. Var lugna och övertygade om att allt skulle fixa sig. Det värsta samtalet var till mamma. När jag ringde … hon bara slängde ifrån sig telefonen till pappa… jag visste att hon skulle reagera kraftigt.

Anette skymtade ljuset i tunneln

Snart stod Anette Norberg inför sina första cytostatikabehandlingar. Som följdes av operation, då man tog bort hela hennes högerbröst. Efteråt en månads strålning. Alla som följt samma väg vet att den är kantad av bråddjup – men Anette Norberg talar mer om ljuset som hon snart skymtade i tunneln.

Att hon miste ett bröst och tappade håret var oproblematiskt i förhållande till sjukdomen, dödshotet. Och snart, hon berättar det med rak rygg och glada ögon, återvände hennes kraft. Efter att hon först fått släpa sig runt kvarteret.


"Även om det tar emot måste man försöka röra på sig."

– Men jag gav inte upp, det tror jag är viktigt. Även om det tar emot måste man försöka röra på sig. Nu hade jag förstås en bra grundkondition som säkert hjälpte mig att komma tillbaka fysiskt.

Och psykiskt? Ja, redan i början av hösten började hon jobba igen, på halvtid.

– Jag kände att jag mådde bättre av det. I alla år har jag lärt mig pussla ihop jobb, familj och en elitidrottskarriär. Utan många bollar i luften blir jag helt uttråkad.

Människor måste få vara olika

Hon återvände till curlingbanan också, samtidigt som hon fick sina behandlingar. Njöt av den totala koncentration som sporten innebär. Deltog så småningom i några tävlingar. Även om hon slutat spela på elitnivå redan innan hon blev sjuk.

– När beskedet kom att vi inte kvalat in till vinter-OS i Sotji 2014 ville de andra tjejerna i mitt lag, de som är 20 år yngre, satsa på nästa OS 2018. Själv kände jag – nej, inte fyra år till. Med facit i hand kan man ju säga att det var tur. Annars hade min sjukdom blivit ett trauma också för mina lagkamrater.

Hon själv kom i väg till Sotji, som tv-kommentator. Kunde tidigarelägga strålbehandlingarna så de inte krockade med tävlingarna. Hon skrattar lite åt sig själv, över allt hon velat och klarat. Vi enas om att människor är och måste få vara olika. Både som sjuka och friska. Några vill och kan fortsätta leva ungefär som vanligt direkt efter sina cancerbehandlingar. Det måste de ha rätt till. Nu var förstås allt inte som vanligt. Inte ens för flitmyran Anette Norberg.

En tröst att äta bra mat

Till att börja med lade hon om sin kost. Lusläste på nätet vad hennes kropp mådde bäst av. Slutade tvärt med socker, alkohol och kaffe. Började i stället äta mer grönsaker. Och små, täta portioner för att dämpa illamåendet.

– För mig var det en tröst att äta bra mat. Det var något jag kunde påverka, själv kontrollera. Sjukhuset erbjöd inga kostråd men väl samtalsstöd.


Anettes råd till den som har fått en bröstcancerdiagnos

  1. Tänk positivt. Kom ihåg att prognosen är god om tumören upptäcks tidigt.
  2. Ta en sak i taget. Du måste inte greppa allt samtidigt. Beta av behandlingen allt eftersom.
  3. Fokusera rätt. Fokusera på det du själv kan påverka. Själv inriktade jag mig på att äta så bra som möjligt.

Minns Anette Norberg rätt, mötte hon en kurator en gång. Till saken hör att hon redan hade kontakt med en coach, en kvinna hon träffat i samband med sin skilsmässa. Denna kvinna blev till stor hjälp även nu. Särskilt som det visade sig att hon också gått igenom en cancerbehandling.

– Hon hjälpte mig att sortera mina tankar och gav mig hemläxor mellan varje träff. För en lösningsinriktad person som jag funkade det perfekt. Att ta hjälp av viljan, styra och ställa. 

Trygghet att klara saker själv

Talar vi om ett psykologiskt försvar, en mur av norbergsk handlingskraft som dolde ett litet vettskrämt barn? Hon skrattar till över frågan, säger att det tror hon inte alls. För henne ligger tryggheten i att klara saker själv – och genom curlingen har hon lärt sig att fokusera på det som fungerar bäst.

– Det är ett måste inom elitidrotten. Varje match sätter jag några dåliga stenar – men det måste jag kunna släppa. Samma gällde när jag blev sjuk. Ganska snart kunde jag lägga det jobbiga bakom mig.

Och i dag? Logiken är solklar för den som har en fil kand i matematik: Eftersom hon inte är sjuk måste hon vara frisk.

– Det är meningslöst att spekulera i riskerna för återfall. Det enda jag själv vet är att före min cancerdiagnos hade jag bara varit sjuk en gång. Som 34-åring hade jag halsfluss, det är enda gången jag ätit penicillin. Ja, förutom att jag haft struma sedan jag var 20 men den medicineringen tänker jag knappt på.

Deltog i Mästarnas mästare

Som elitidrottare känner hon sin kropp. Men ändå inte. Eller rättare sagt; hon är van att förtränga det som inte står i direkt fokus. Med lite lägre röst berättar hon om våren före cancertumören upptäcktes; hur hon hade en diffus känsla av att något inte stod helt rätt till. En känsla hon sköt undan.

Och sedan, bara ett halvår efter avslutad strålbehandling, ställde Anette upp i Mästarnas mästare.

– Min första tanke när de ringde var: Å, så roligt. Sedan insåg jag att jag ju inte var i någon superform. Men jag informerade SVT om hur läget var, det var de som fick bedöma om det ändå skulle bli bra tv. Och det tyckte de uppenbarligen.

Själv såg hon programmet som en hyllning till sin egen och några kollegers idrottsprestationer. Det var också ett trevligt tillfälle att mötas, umgås. Själva tävlingarna hade mindre betydelse, säger hon som normalt har siktet inställt på prispallen.


"Meningslöst att spekulera i riskerna för återfall."

– Min vinnarskalle går bara i gång när jag bestämt mig för att bli riktigt bra på något. Som i curling. Konstiga tävlingar – jag har varit med i Fångarna på fortet också – känns mer som en lek, en rolig grej.

Vill dela sina erfarenheter 

Här, i mötesrummet Handlingskraft, är hon försäkringschefen. Utanför på gatan är hon curlingstjärnan som människor känner igen och vill tacka för alla idrottsprestationer. Att Anette Norberg öppet berättar om sin bröstcancer hör ihop med kändisskapet.

– Det känns som om jag har en skyldighet att dela med mig av mina erfarenheter. Kanske kan det hjälpa någon i samma situation. För egen del känns det mest jobbigt att tänka tillbaka. Perioden före varje halvårskontroll är fortfarande tung. Då kryper rädslan närmare. Kruxet är att begränsa oron till de där dagarna, säger Anette Norberg.

Så den inte tar över all tid, alla tankar. Att hon valt att inte rekonstruera sitt bortopererade bröst handlar också om – tid.

– Nja, mest har jag väl tänkt att det kan bli komplikationer. Men jag vet också att efter ett sådant ingrepp blir det ganska lång konvalescens. Den har jag inte tid med.

Vill inte prata om kamp eller strid

Två ord har vi undvikit genom vårt samtal. Orden är kamp och strid. För henne som två gånger vunnit OS-guld blev det extra tufft när människor försäkrade att hon, om någon, skulle klara fighten och besegra sin sjukdom. Som om det gick att jämföra en cancertumör med en curlingtävling.

– Jag kan tala om hur jag hanterat min sjukdom. Eller hur jag förhållit mig till den. Kämpa är inget ord jag gillar över huvud taget. Det är vad vi inom idrottsvärlden säger till den som förlorat: Det var ändå bra kämpat.


Ur Rädda Livet Nr 2 2017

Visa fler