Nyheter
Publicerad
24 aug 2017

"Att bli sedd som en person"

Tid är enormt viktigt – men i dag får vårdpersonalen försöka trolla för att få den att räcka till. Här skriver cancerläkaren Nina Cavalli Björkman om den svåra konsten att trösta.

"För 25 år sedan utbildade jag mig till läkare och fick ofta höra frasen 'Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta'. Under min utbildning fick jag en hel del undervisning i hur man botar, något lite om hur man lindrar, men absolut ingenting om hur man tröstar. I dag arbetar jag som cancerläkare och ägnar en stor del av min arbetsdag åt tröst. Som många andra i vården är jag, på denna front, självlärd.

Jag blir inbjuden att hålla en föreläsning om tröst, och av nyfikenhet går jag igenom den forskning som har gjorts. De allra flesta undersökningar är intervjustudier där patienter berättar om vad de önskar av sjukvården när de är sårbara. Några saker återkommer om och om igen: Hur viktigt det är att bli hörd, att bli sedd. Att läkaren möter en där man befinner sig känslomässigt. Att bli bemött med vänlighet och respekt. Att bli sedd som en person och inte som en sjukdom.

Mest omskakande för mig är att läsa om den enorma betydelsen av tid. I väldigt många studier återkommer detta: Att patienterna påtalar vikten av att få ordentligt med tid avsatt för samtal. Tid för känsloyttringar, tid för att få vara ledsen. Tid att få saker förklarade för sig på ett begripligt sätt. I en australiensisk studie kan man se ett direkt, linjärt, samband mellan hur lång tid man får inne hos läkaren och hur skicklig man tycker att doktorn är. Kort tid – oskicklig läkare. Över 50 minuter – kompetent läkare. Patienter som hade fått lång tid på mottagningsrummet upplevde sig lugnare och bättre tröstade än de som fått kort tid.

Och ungefär där börjar jag få hjärtklappning. I den verklighet som råder i sjukvården i dag har jag sällan mer än 30 minuter per patient. I själva verket är det mindre eftersom halvtimmen också ska räcka till att skriva journal och remisser efter att patienten har gått. Själv försöker jag trolla med tiden. Jag lär läkarkandidater att om man är stressad ska man tala långsamt, göra pauser, sitta tyst. Ha patienten i full fokus. Då skapas en illusion av att tiden går långsamt, att patienten får utrymme trots att minuterna är lika många (eller lika få). Men ändå är det otillräckligt.

Jag vill kriga för mina patienter! Jag vill vifta med den här forskningen och förklara för mina chefer (och deras chefer) varför jag måste få ge mina patienter mer tid än vad som är möjligt i dag. Cancersjukvård är inte enbart strålbehandling och avancerade läkemedel – det är också medmänsklighet, värdigt bemötande, omtanke. Åtminstone det måste vi kunna erbjuda dem som behöver vår hjälp."

Illustration: Lovisa Oliv

Skrivet av Nina Cavalli-Björkman, överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och S:t Görans sjukhus i Stockholm, för Rädda Livet nr 2 2017.

Visa fler