Kan cancer bota hypokondri?

Att först vara rädd för något hela livet, och sedan uppleva rädslan på riktigt. Vad händer när tankarna blir verklighet? När läkaren faktiskt hittar en elakartad tumör. Var tar hypokondrin vägen då? Läs Anna Dahlqvists krönika.

Anna Dahlqvist är journalist och författare.
Anna Dahlqvist är journalist och författare. Foto: Privat

"Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för döden. Som barn identifierade jag ständigt nya hot: All fast föda kunde fastna i halsen. Elementen kunde ta eld och bränna oss inne i sömnen. Någon kunde av misstag överdosera muskotnöt och förgifta oss med potatismos.

Det fanns också nedfallande elledningar, fiskben, ormbett och cancer. Om man fick cancer dog man. Det var i princip säkert.  

En ständig beredskap på döden.

När jag blev vuxen hade jag släppt det där med muskotnöten och elledningar. Ja, egentligen var det bara en sak som kvarstod: Sjukdomsskräcken eller hypokondrin som numera går under begreppet ”hälsoångest”.

Jag hade omväxlande MS, ALS, hiv och cancer. Min uppmärksamhet på kroppen var maximal. Huvudvärk, trötthet, utslag, halsont, svullnader och hosta tolkade jag som tecken på det värsta, i en ständig beredskap för döden.  

Mina vårdbesök var minst sagt frekventa. När jag sökte för hjärntumör alternativt MS på vårdcentralen fick jag blunda och försöka träffa näsan med fingrarna. Jag balanserade på en rak linje. Det gick utmärkt. Men snart var jag tillbaka och tiggde om en magnetröntgen eftersom jag kände att det växte tumörer i min kropp.

Vid ett tillfälle besökte jag på eget initiativ ett bårhus.

Jag var så trött, så blek, så ofta förkyld – det skulle ju kunna vara leukemi? Antagligen var det leukemi. Och så var det urinvägsinfektionerna – kunde det vara frågan om en tumör på urinröret? Visst finns det sådana? Jag stirrade på mina födelsemärken, googlade och diagnostiserade malignt melanom. 

I perioder av insikt testade jag olika terapier. Ofta gick de ut på att utsätta sig själv för det som upplevs som farligt. Vid ett tillfälle besökte jag på eget initiativ ett bårhus i hopp om att exponeringen för döden skulle bota mig.

En iskyla som förlamar hela kroppen.

En terapeut gav mig i läxa att fylla i ”Vita Arkivet” hos en begravningsbyrå. Visst dämpades rädslan, både av terapierna och av att jag blev förälder och fick något annat än min egen bräcklighet att fokusera på. Men den kom och gick, fortfarande en del av min vardag. 

Så en dag händer det. På riktigt. En läkare tittar gravallvarligt på mig och säger: ”Det är tyvärr en elakartad ­tumör, en mycket ovanlig sort, och den har en tendens att sprida sig.” Det är en chock, en iskyla som förlamar hela kroppen, en obeskrivlig ångest. Jag gråter och frågar om jag ska dö nu? Läkaren säger att det kan han inte svara på. 

Sedan åker jag hem. Det är det märkliga. 

Jag dör inte på fläcken, jag blir inte galen. 

Det här är ett ögonblick jag genomlevt i min fantasi så många gånger och det har alltid slutat med att jag slukats av ett övermäktigt svart hål. Ett slags ingenting. Men jag äter middag med min familj. Och de kommande dagarna åker jag till sjukhuset för fler undersökningar. Jag tar till och med tunnelbanan.  

Känner mig friskare än någonsin.

De säger att prognosen är god och nästa märklighet infinner sig. Jag tror på dem. Jag tror på dem! Jag går igenom operationen och får mina 30 dagars strålning. Åker till sjukhuset, tar ett djupt andetag, sätter på tungskyddet och masken över  huvudet, ligger fastlåst och lyssnar först på ljudet från strålningskanonen, sedan efter ljudet från sköterskornas steg. 

Det är nästan värre sedan, säger en nyfunnen cancervän. När det är dags för kontroller, den plågsamma väntan på beskedet om cancern kommit tillbaka eller inte. Men faktum  är att jag känner mig friskare än någonsin – trots att jag  faktiskt befinner mig i en riskzon nu, i den verklighet där oddsen ser sämre ut. 

Hur är det möjligt? Kanske handlar det om att det visade sig att det inte hjälper att oroa sig? Att det inte finns något skydd i att förbereda sig för värsta tänkbara scenario? Eller är det för att jag faktiskt fick den exponering ingen terapi i världen kan erbjuda? Att fylla i Vita Arkivet förslog inte. Att se döden i vitögat gjorde det." 

En krönika av Anna Dahlqvist som publicerades i Rädda Livet nummer 2 2020.