"Forskningen är en strimma hopp"

Medan forskningen arbetar framåt är det alldeles för många unika, underbara, oersättliga universum – vänner, pappor, kusiner, lärare, systrar, och alldeles för små barn – vars tid tickar.

Bild på författaren Tove Folkesson
Tove Folkesson har skrivit boken "Hennes ord". Foto: Privat

"Jag är på det stora möbelvaruhuset. Min fru och jag har tänkt att vi nog blir ensamma här i dag, när de flesta har fullt upp med jullov, ligga och läsa… Det visar sig att vi lever i en ny tid. Alla är här i drömmarnas katedral; känner på sängkläder, stryker över lampskärmar, planerar ett kök. Blåser upp en härlig bild av framtiden. Tar ett litermått i glas, funderar på en matta med särskilt mjuk lugg, hittar ett fynd i reahörnan. Soffan! Den som vi ska krypa upp i hela familjen när det är klart.

Alla har vi någon att ängslas över.

Vi är som alla andra, konstaterar min fru i bilen hem. Bygger in oss i ett tryggt, lättstädat slott för våra ”nära och kära”, i vår tid av oro. Global oro, social oro – och personlig oro: alla har väl någon i sin närhet att ängslas över?

En sjukdom som cancer drabbar både enskilda och hela omgivningen med sitt skrämmande tickande. Som en bomb man slänger in i en actionfilm för att göra den mer spännande. I verkligheten är det ett lyckligt, levande hem fullt av folk som hotas. Att få fira jul tillsammans. En gång till.

Som en bomb man slänger in i en actionfilm.

I vår värld kämpar en morbror med en sort som gick att behandla tack vare fantastisk vård (det var en robot som opererade!), men nu är det efterkontroller och värden som går upp och ned, och bromsmedicin och läkarbeslut och blodprover och väntan, kvartal efter kvartal. Ett mycket långsamt tickande.

Jag kommer på mig själv med att tänka: om det bryter ut igen, gud förbjude, då har forskningen kommit på hur man ska bota just den formen. Jag kommer på mig själv med att tänka. Min son. Jag vill att han ska få växa upp med min morbror, som kan öppna den här platsen vi valt att bygga vårt hus på.

Jag räknar på fingrarna, överväger sannolikheten.

Det är han som har traktorerna, sjöbodarna, åkrarna, det är han som är ordförande i jaktlaget, har hand om byskrinet, känner allt och alla och även de som inte längre lever. Det är min morbror som kan visa var kamomill växer i vägrenen, var man hittar sig en gran till jul, var havsörnen har sitt bo.

För omgivningen är varje människa en hel myllrande värld. Ett ljus som lyser en enda gång. Ett sammelsurium av minnen och kunskap och talesätt och ömhet, soltorr hud och interna skämt. Jag kommer på mig själv med att räkna på fingrarna, överväga sannolikheten.

Var ska jag dra gränsen för vad som är acceptabelt?

Försöka finna svar där jag ingenting, ingenting vet. Jag ser min son stå på alla fyra och gunga och tänker, bara de kan få gå ut på jakt tillsammans först, eller sitta i knäet i traktorhytten. Plocka smultron på Löten åtminstone. Eller, var ska jag dra gränsen för vad som är acceptabelt?

Ödet ligger tyst och stilla.

Jag vet inte. Medan forskningen arbetar framåt är det alldeles för många unika, underbara, oersättliga universum – vänner, pappor, kusiner, lärare, systrar, och alldeles för små barn – vars tid tickar. Cancerforskningen är en underbar strimma hopp som kastar ljus över det tysta gåtfulla ödet, det vi inte förstår och inte någonsin kommer få bestämma."


Ur Rädda Livet nr 1 2020. Text av Tove Folkesson, författare vars senaste bok "Hennes ord" är första delen i en berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium