Artiklar
Publicerad
3 dec 2015
Författare
Hanna Odelfors
Familjen Adman. Foto: Joel Nilsson.

"Vi vågade prata om allt"

Att vara öppna och prata om cancern från dag ett. Det har gjort att Niclas Adman och hans två söner tacklat förlusten av en älskad hustru och mamma bättre än de någonsin trott var möjligt.

Tre veckor av liv utan Therese har passerat när vi träffar Niclas i huset strax utanför Visby. Tre veckor fyllda av praktiska sysslor. Begravningsförberedelser och boupptäckning. Bankkonton och abonnemang som måste avslutas. Och en vardag som rullar på med skola och hockeyträningar för sönerna Rasmus, 13 år, och Felix, 11 år. Samtidigt – sorgen som plötsligt hugger tag. Påminner om den nya ensamheten.

– Det går upp och ner. Vissa dagar är jättejobbiga, när man verkligen inser att man är själv. Det är de där småsakerna i vardagen. Man kommer hem från jobbet och den andra lagar mat. En kram vid spisen. Att allt det är borta.

På samma gång: en lättnad över att den bitvis tuffa sjukdomstiden är över. En tid som började drygt två år tidigare på Niclas pappas 60-årskalas. Den kvällen började Therese plötsligt att blöda kraftigt från underlivet. Hon sökte vård några dagar senare, ändå dröjde det fem månader innan hon fick diagnosen livmoderhalscancer.

Dagen efter skulle familjen ta husvagnen till ett hockeyläger. Niclas och Therese försökte smälta beskedet själva innan de berättade för barnen. Men när de parkerat husvagnen för natten, serverat chips och dricka för att ha det lite mysigt, då blev situationen ohållbar. Det låg ju i luften att något var fel.

– Så vi berättade. Det blev som en paus där kring bordet, pojkarna stannade liksom av mitt i chipstuggan. Det första de frågade var ”ska du dö nu, mamma?” Och det hade vi ju inget svar på. Men ser jag tillbaka på den stunden kunde vi inte ha gjort det bättre. Ingen kunde sticka och gömma sig på övervåningen, utan vi fick sitta i den där lilla husvagnen och bearbeta allt ihop.


Hockeyn har inneburit välbehövliga pauser. Foto: Joel Nilsson. 

Dagen efter på hockeyturneringen talade de om vad som hänt för tränarna och de andra familjerna. De ringde också och berättade för släkten, närmsta vännerna och skolan.

– Vi valde att vara öppna med cancern från dag ett. Vi kunde ju inte försvinna från jordens yta och om folk inte visste skulle de bara undra varför vi drog oss undan och börja spekulera kring vad som var fel.

När Therese fick börja på strålbehandlingar i Stockholm märktes att särskilt äldsta sonen Rasmus mådde dåligt. Han pratade om ett svart hål han ramlat ner i och svarade inte när kompisarna frågade om det som hänt.

Även om Therese och Niclas försökte förklara hur behandlingen gick till märktes att barnens fantasi skenade. ”Som när de skjuter strålar i Star Wars” förklarade Felix vad han såg framför sig.

De bestämde att barnen skulle åka med till Stockholm och se allt med egna ögon. Medan de var borta bad Niclas och Therese lärarna att säga till klasskompisarna att barnen inte ville ha frågor om cancern. Att de bara skulle få vara Rasmus och Felix i skolan. Funderingar som klassen hade fick lärarna ansvara för att bemöta.

– Därefter blev läget betydligt lugnare, berättar Niclas.

Han förklarar att de hela tiden försökt vara öppna inför barnen. Inte hymlat med att utgången varit oviss, men undvikit att lägga för tunga stenar i deras knän.

– Vi har inte använt ordet ”dö”, utan har det kommit upp så har det varit från dem själva. Nästan varje dag under sjukdomstiden skrev Therese, och mot slutet Niclas, på Facebook om hur behandlingarna gick och hur Therese och resten av familjen mådde för tillfället, utan att väja för de svåra känslorna. Det gjorde att de inte behövde berätta samma sak för alla de mötte.

– Bekanta kunde bara säga att de läst vad som hänt och ge en kram eller ryggdunk. Även kompisar som jag inte träffat sedan nian har hört av sig efter att de läst vad som hänt. Och en del av Therese gamla kompisar som jag aldrig träffat har kommit fram på stan och kramat om mig. Det tycker jag är modigt.


Niclas Adman.

Att dela med sig av sina känslor låg innan cancern långt ifrån Niclas som person.

– Tidigare har nog folk upplevt mig som kantig. Jag har aldrig gråtit utan varit den som knutit näven i byxfickan. Men med sjukdomen ramlade allt bara på plats. På sjukhuset frågade de om jag har utbildning i krishantering och trodde att jag skojade när jag sa att jag är plattsättare.

Öppenheten har även gjort det lättare för dem runt omkring att hjälpa till, tror Niclas. Vänner har dykt upp med matlådor och äppelpajer, städat huset och skjutsat till hockeyn när det varit svårt att få ihop vardagen.

Strålbehandlingen hade effekt och våren 2014 mådde Therese relativt bra. Niclas blev arbetslös, och några månader fick de umgås på tu man hand när barnen var i skolan. De köpte varsitt badmintonrack, gick promenader vid havet. Fick en försmak av livet de sett fram emot när barnen blivit större och de skulle ha mer tid för varandra.

Vid midsommar kom bakslaget. Therese fick ont i ryggen och sökte hjälp, men en rad läkare förklarade att smärtan berodde på både det ena och det andra innan en röntgen i januari visade att två nya tumörer var orsaken. En fördröjning som Niclas tänker anmäla vården för när han orkar.

Cytostatika sattes in, men bet inte. På vårkanten återstod bara bromsmediciner och frågan hur länge Therese skulle få leva.

Det blev knappt fyra månader till. Hur förklarar man för sitt barn att man ska dö? När läkaren gett prognosen svart på vitt, några veckor innan Therese gick bort, tog hon Rasmus och sedan Felix åt sidan och gjorde just det.

– Efteråt har Rasmus berättat att hon var väldigt tydlig. Att hon sa att mamma inte kommer vara här för evigt, att hon inte hade speciellt lång tid kvar. Samtidigt visste barnen nog redan, det hade gått fram utan att vi använde ordet ”dö”.

Therese blev allt svagare och sista dagarna fick hon stanna på sjukhuset, där även barnen fick sova över i ett eget rum. Sista kvällen småpratade de vid sängkanten och sa god natt som vanligt. När Niclas och Therese var själva fattade han mod och sa de svåra orden: ”Det är okej att du går. Jag tycker inte om det, men det är okej.”

– Jag hade förstått att hon kanske behövde den bekräftelsen. Och vi hade kommit till en punkt där det inte längre var värdigt, hon kunde inte ens sätta sig upp längre.

Tidigt på morgonen, medan Niclas sov, tog Therese sitt sista andetag.

– Det första jag kände var lättnad, för hennes skull. Och i efterhand är jag så stolt över att jag klarade att ge henne tillåtelse att gå.

Både Niclas och sönerna har haft dagar när sorgen varit omänskligt tung att bära. Men när han frågat sönerna hur det känns nu, har han fått samma svar från båda: Det går rätt bra ändå. Och det är skönt att den sjuka mamman är borta, att hon fått vila.

– Jag tycker det är strongt att de vågar säga det till mig. Och det beror nog på att vi hela tiden varit så öppna. Att uppriktigheten har fungerat.


Efter Therese gick bort har Niclas och sönerna ofta sovit alla tre i dubbelsängen.

Hanna Odelfors

Medicinjournalist och redaktör för Rädda Livet