Foto: Lena Granefelt
Artiklar
Publicerad
14 nov 2014

Pamela lever med en hjärntumör: ”Träningen och livsglädjen är mina vapen”

För två år sedan föll tidningen ToppHälsas nytillträdda chefredaktör Pamela Andersson ihop i ett epileptiskt anfall under en joggingtur. Snart skulle hon få veta att hon har en tumör i hjärnans talcentrum som inte går att operera bort. När chocken efter beskedet lagt sig fattade hon sitt livs viktigaste beslut:– Jag bestämde mig för att bli så stark som jag någonsin kan vara när jag skulle läggas på operationsbordet, berättar Pamela.Sedan dess har hon hunnit bli ambassadör för Cancerfonden och en storinspirationskälla för andra.

Pamela Andersson medverkar i Cancerfondens julkampanj 2014.

Så kan du stödja Cancerfonden i jul

Fakta om Pamela

Ålder: 49 år

Yrke: Chefredaktör för tidningen ToppHälsa. Medlem av sportpanelen i SVT:s Gomorron.

Aktuell: Med självbiografin ”Jag ska inte dö idag”.

Familj: Barnen Valentina, 8, och John, 10. Maken Christer Skog.

Diagnos: Hjärntumör.

Redan natten efter cancerbeskedet, när de mest fruktansvärda samtalen var ringda, beslutade sig Pamela för att fokusera på det hon kunde påverka: Sin inställning och sin fysik. Hon ringde till Christer Skog, tränare för skidlandslaget, som hon kände sedan tidigare.

– Jag insåg att om jag blir stark i kroppen skulle jag mycket snabbare komma tillbaka efter operation, strålning och cellgifter, säger Pamela.

Christer fick sex veckor på sig att hjälpa Pamela till sitt livs form inför operationen. Sedan dess har han funnits vid hennes sida och kämpat för hennes liv, som Pamela själv uttrycker det.

– Vi hade båda samma mål: Att jag skulle leva, säger Pamela.

Snabb återhämtning
Och planen lyckades. Redan sex dagar efter operationen var Pamela ute från sjukhuset. Sedan dess har träningen varit hennes följeslagare och hon har trots sin sjukdom tagit sig genom både cykellopp och Tjejmilen i New York.

– Jag överdriver om jag säger att jag inte skulle ha levt om jag inte hade fattat beslutet att börja träna, men jag hade haft ett betydligt sämre liv, menar Pamela.

Efter två år med mycket tuffa perioder av cellgifter och strålning, ser tumören i dag ut att ha tagit en paus. Men sviterna efter behandlingarna innebär att Pamela lever med stora smärtor. Något som kan dröja sig kvar i uppemot ett år, enligt läkarna.

Tar vara på livet
Smärtorna till trots är Pamelas positiva inställning slående.

– Jag är ingen dysterkvist på något sätt och har aldrig varit. Om jag har en begränsad tid, då blir det ju ännu viktigare att leva.

Hon menar att svackorna måste få komma och att det är bra att vara tydlig när man är inne i dem:

– Tala om att ”i dag är ingen bra dag”. Och då tycker jag att man kan passa på att gråta för allt möjligt som man är irriterad på, säger Pamela.

För egen del menar hon att hon numera oftast gråter glädjetårar:

– Jag har väldigt lite att vara ledsen för, säger hon. Jag gråter oftare över mina fantastiska vänner och all kärlek jag får.

Hon menar att som närstående är det viktigaste att visa att man finns till hands.

– Det kan vara något så enkelt som ett sms. Och ge inte upp. Får du inget svar så kanske det bara betyder att man inte orkar. Hör av dig igen! Det har mina vänner visat att de förstår, säger Pamela.

En bok om det svåraste
Under hösten har Pamela gett ut sin självbiografiska bok ”Jag ska inte dö idag”, där träningen och positivt tänkande löper som en röd tråd. Boken är också en fin skildring av hur man pratar med sina barn om det allra svåraste. Titeln anspelar på hur hon hittade ett sätt att prata med sina barn Valentina, 8 år, och John, 10 år, där hon inte lovade för mycket – men ändå kunde skapa en trygghet.

– När de frågade om jag skulle dö, svarade jag att ”Jag ska inte dö i dag. Och jag ska inte dö i morgon”. Så mycket visste jag. Men visst händer det att de blir rädda, när de ser att jag är dålig eller ledsen, säger Pamela.

Hon tror på att skona barnen – till en viss gräns.

– De måste veta att jag är sjuk. Men man måste prata med dem på ett sätt som de kan förhålla sig till, säger hon.

Vill ge hopp
Tidigt efter beskedet bestämde sig Pamela för att vara öppen med sin sjukdom.

– Jag är en öppen person och det skulle kännas konstigt att dölja det här. Men jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig, utan ville visa att man kan leva ett bra liv trots att man är sjuk.

Nu hoppas hon att boken ska ge hopp och att folk ska känna igen sig, vare sig det handlar om sjukdom eller andra saker. Att man ska känna att det löser sig:

– Och om det inte gör det, se till att ha roligt så länge du kan. Gräv inte ner dig, bli inte bitter, säger Pamela.

– Jag kan inte säga att man botar cancer med träning, men man har större chans att tåla den behandling man får när man är stark och har ett större syreupptag. Det vill jag visa.

En inspirerande ambassadör
Kort efter cancerbeskedet fick Pamela förfrågan om att bli en av Cancerfondens ambassadörer, med uppgift att sprida information om cancer och Cancerfonden.

– Jag blev så otroligt stolt! Det var ett tecken på att jag tagit ett bra beslut med att vara öppen och hjälpa folk att känna igen sig.

Hon hoppas kunna inspirera med tankesätt och träning, men också få fler att bidra till forskningen.

– Jag vill visa hur viktigt det är att skänka pengar. Forskningen går framåt hela tiden. Att skänka det man har råd med, genom en gåva eller genom att bli månadsgivare, betyder mycket. Man räddar liv varje dag, säger Pamela och fortsätter:

– Nästan alla har någon i sin närhet som är drabbad. Och jag hoppas att folk också ser hur många glädjebesked som ges. När man stödjer Cancerfonden vet man att pengarna hamnar där de gör nytta, menar hon.

En fest för livet
Sin sista cellgiftsbehandling, åtminstone för denna gång, fick Pamela i juli. Sedan dess har hon hunnit gifta sig med sin Christer. Ett bröllop med ett tema som väl sammanfattar Pamelas syn på livet: Mjölksyra och champagne.

– Vi ville ha en fest för livet. Först tänkte vi vänta tills jag blev frisk. Men sen insåg jag att jag kanske aldrig blir frisk – och då ville vi fira nu i stället, med alla människor som har stöttat oss under de här två åren. Och det blev helt fantastiskt!

Nästa milstolpe blir ett nytt läkarbesök om någon månad. Som många andra drabbade lever Pamela i tremånadersintervaller mellan beskeden:

– De dagar man får sina ”leva- eller döbesked” är jobbiga. Men jag försöker att inte tänka på den dagen förrän den är där. Lägger jag all oro på en dag har jag faktiskt bara en enda dag var tredje månad att må dåligt på – och det är ju ganska bra, säger Pamela på sitt typiskt optimistiska sätt.

Visa fler