Pamela Andersson, Cancerfondens ambassadör. Foto: Tobias Welander.
Artiklar
Publicerad
22 dec 2015
Författare
Pamela Andersson

"I den nya tiden räknas bara minnen"

Fjärde året. Fjärde julen efter beskedet.

Att leva med cancer är som att leva i en ny tideräkning. Jag tittar inte på klockan, bryr mig inte om högtiderna på samma sätt som förr. Jag samlar inte på julklappar, inte på julkort eller glittriga inbjudningar.

I den nya tiden räknas bara minnen och när jag summerar canceråret 2015 gör jag det i min egen mentala adventskalender.

Varje dag öppnar jag med hjärnans hjälp en osynlig lucka som innehåller olika fragment av året som gått. Glädje, tårar, saknad, jubel.

Stunder som etsat sig fast i hjärnan och i hjärtat.

Första luckan – jag ser en brygga. Junikvällen är lite kall, men de få solstrålar som orkar tränga genom molnen tar till slut över och allt medan skratten ljuder över ön jag bor på ser jag solens seger över molnen som ett tecken på att det goda ibland faktiskt besegrar det onda. Starka kvinnor, högljudda glada diskussioner, filtar som kommer fram när solen försvinner bakom husen. Kärlek!

En annan dag i en annan lucka ser jag en cykel. Den strävar mot horisonten, tätt följd av flera cyklar och jag minns en resa över USA där gruppen ersatte jaget och kampen att göra det omöjliga möjligt byggde en vänskapsgrund stark som betong.

Lucia: I minnets kalender lyser ljuset från en fest där talen och sångerna för alltid kommer att finnas i mitt hjärta. Det skimrande ljuset från vänner som stått där genom strålningar, cellgiftsbehandlingar och fått mig att tjuta av skratt trots att plågorna i skelettet efter alla behandlingarna fått kroppen att kvida av smärta.

Och titta där! En resa döljer sig bakom luckan som pryds av Dubais skyline! En magisk, förtrollande resa med kameler, champagne, glamour och lyxiga hotell. Ett minne för livet framkallat av två vänner. Åh! Jag minns!

Ny lucka. Nytt minne. Paniken när synen försvann, talet hackade, benen vek sig – och jag trodde det var kört. En eftermiddag på jobbet där jag kände hoppet om ett fortsatt liv krossas i en taxi på väg hem, med gråtklumpen i halsen och ett ångestvrål i hjärtat.

Att leva med cancer betyder också att flera av luckorna jag öppnar i hjärnan är tomma.

Vita tomma luckor, tystnaden som skriker när man öppnar.

En pappa. En vän. Någon som jag lärt känna under året eftersom vi haft oturen att drabbas av samma sjukdom och som jag peppat – och peppats av – utan att vi egentligen mötts på riktigt.

Nu är de tysta.

Ingen att krama mera. Ingen att mejla, messa eller facebooka uppmuntrande kommentarer till.

Inga likes, inga tummen upp.

De är borta och kvar finns bara minnet av allt vi delat tillsammans.

Vi som kämpade tillsammans, vi som var oslagbara.

Jävla skit!

Det är bara någon enstaka dag kvar på årets adventskalender och i verkligheten är lucka 24 alltid den största. Där bakom döljer sig den vackraste teckningen eller den finaste gåvan. Dottern tror att bakom 24:an finns det babylips som luktar godast, och sonen vet att det coolaste legot får man på julafton.

Jag tänker att min minneskalender ska bli likadan.

På morgonen den 24 december ska jag vakna till minnet av den där dagen i maj när min neurolog sa att tumören i hjärnan hade krympt. KRYMPT! Och jag ska inte tänka på att jag snart ska in och röntga skiten igen!

Jag ska trycka undan farhågorna om ett bakslag i januari, och jag ska njuta av att öppna årets sista lucka och tänka att den luktar champagne.

Sedan ska jag fira att jag kopplat greppet om cancern – i alla fall just nu – resten av veckan.

God jul!