Artiklar
Publicerad
23 sep 2014

Pamela Andersson: I dag sover tumören

Pamela Andersson

är chefredaktör för tidningen ToppHälsa och drabbades för två år sedan av en hjärntumör som inte går att operera bort. Hon är medlem i SVT:s Sportpanel i programmet Gomorron Sverige och har precis släppt sin första bok ”Jag ska inte dö i dag” där hon skänker 10 kronor per såld bok till Cancerfonden. Pamela är dessutom ambassadör för Cancerfonden.

Jag känner smärtan redan innan jag öppnat ögonen. Hur den vaknar till i axlarna, armarna, nyckelbenet och sedan skyndar vidare i kroppen så att jag kvider när jag ska försöka stänga av väckarklockan med fingrarna som inte vill lyda.

Ett och ett halvt år av oavbruten cytostatikabehandling modell större känns i varje kroppsdel. Åtminstone de delar som har ett skelett under sig. Jag kan tycka att kroppen borde ha vant sig vid smärtan efter så lång tid, men senast i går kom tårarna när jag råkade bära handväskan på underarmen för en ynka kort sekund.

Jag vet ju att väskan bara kan bäras i handtaget utan att det känns som att armen går av, men ibland glömmer jag bort mig. Jag glömmer bort cancern. Minns inte att jag har en hjärntumör; glömmer att jag haft en dialog med läkarna på Karolinska Universitetssjukhuset Solna den där hemska dagen när orsaken till mitt plötsliga epilepsianfall några dagar tidigare förklarades:

”Du har en tumör i din hjärna som vi aldrig kommer att kunna operera bort.”
”Hur lång tid har jag kvar att leva?”
”Det vet vi inte.”

Jag förtränger att skelettsmärtorna orsakas av den enorma cytostatikamängd jag fått i mig och som slagit vilt och skördat offer både på de onda och de goda cellarméerna i min kropp – och jag tvingar mig att tänka ljusa tankar.

Genom smärtan ska jag bli frisk. Kvidandet om nätterna som bara min man hör ska förvandlas till ett skratt när hans skäggstubb kittlar min nacke. Så måste det bli.

I två år har jag kämpat mot hjärntumören som placerat sig så bekvämt i min hjärna att den inte går att operera bort. Jag har slagits emot den med det enda vapen jag har: träning och min mentala styrka.

I ur och skur, tills smärtorna däckade mig helt, har jag tränat efter de förutsättningar jag har haft. Innan kroppen blev för dålig cyklade jag, jag gjorde min intervallträning i slalombacken nära sommarhuset i Dalarna och jag sprang både Tjejmilen i New York och ToppLoppet i Stockholm bara för att jag ville – inte alls för att jag egentligen orkade.

Bara timmarna efter beskedet om hjärntumören tog jag beslutet att träna upp mig själv för att orka med strålningen och cytostatikan. Jag började från noll, tog semester och med min personlige tränares hjälp följde jag ett program som jag i dag inser har räddat mitt liv. Eller åtminstone gett det mening.

Utan träningen har jag aldrig orkat kämpa så hårt, jag har aldrig orkat både vara en bra mamma trots en svår sjukdom och jag har aldrig kunnat jobba så pass mycket som jag gjort under hela perioden.

Ju tröttare jag blivit av den fysiska träningen, desto starkare har jag blivit mentalt. Att orka fajtas mot cancern, men samtidigt ha ork nog till att skratta, träna, resa, älska och umgås med alla vänner har betytt allt.

Två år har gått. Den personliga tränaren har blivit min man, vi gifte oss den 16 augusti, och tumören viker ner sig. Beskedet kom den 15 juli. Tumören vilar. Visserligen som Törnrosa och kan väckas när som helst, men inte i dag. I dag sover den.

Den tionde cytostatikabehandlingen ställs in och min sönderkrigade kropp, mitt sargade skelett, får vila. I lugn och ro ska de kvarvarande smärtorna sakta få tyna bort och dö, samtidigt som jag ska njuta av livet.

Vad framtiden bjuder på har jag ingen aning om, så därför lägger jag ingen energi på det just nu. Just nu vilar det onda. Och jag ska glädjas åt att jag fortfarande lever.

Text: Pamela Andersson
Ur Rädda Livet nr 3 2014

Visa fler