Leo Razzak med pappa Raton. Foto: Martin Stenmark.
Artiklar
Publicerad
18 sep 2015
Författare
Hanna Odelfors

Leo Razzak – med fokus på det ljusa

En missbrukande mamma, kriminella vänner och ständiga familjebråk. Under en stormig uppväxt har pappa Raton varit livbojen för Leo Razzak, Cancerfondens nya ambassadör. När cancern kom blev rollerna omvända.

Att ens pappa får cancer är tillräckligt svårt när man är 20 år. När pappa dessutom är bästa vän, och ens mamma försvunnit bort i ett alkoholmissbruk, då skakar marken rejält när en pappa får cancer.

– Vi är inte bara far och son, vi är bästa vänner. En gång var pappa allt för mig. Han ställde alltid upp när jag var tonåring och allt var riktigt instabilt, säger Leo Razzak.

Tonårstiden skildrade han när han sommarpratade i P1, ett program som gjorde honom känd för en bredare allmänhet. Han berättade om hur han som tolvåring hade både sin första fylla och var hög första gången. Hur han hamnade i kriminella kretsar och flera barndomsvänner åkte i fängelse.

Men då, precis innan cancerdiagnosen, hade livet äntligen vänt. Fått en slags stabilitet.

Om Leo Razzak

Familj: Pappa Raton, styvmamma Taslima, lillasyster Leona och mamma Irene.
Ålder: 27 år.
Bor: Trea i Hornstull i Stockholm.
Bakgrund: Arbete på Fryshuset, social entreprenör och känd talare inom integration och jämställdhet. Har varit skådespelare i serien ”Torpederna” i TV4, sommarpratat och fått medalj av kungen. Bland annat.
Gör nu: Nyutexaminerad producent med eget bolag. Driver stiftelsen Banglabarn med sin far. Ambassadör för Cancerfonden.
Kopplar av: Jag åker till farsan, äter mat och får allt serverat, som en riktig kung. Det är min frizon.

Leo och Raton Razzak hade just köpt huset de länge kämpat för. Varje helg hade Leo sålt korv för att spara ihop till handpenningen. Huset skulle ge dem en stabil grund efter ständiga flyttar i Stockholms förorter, i en slags flykt från alla svårigheter. Efter år av kamp för att hålla näsan över ytan. Efter familjebråk och en uppslitande separation.

– Livet funkade, för en gångs skull. Pappa hade träffat en ny fru och fått en liten dotter. Han hade verkligen slitit för att komma dit han var. Till ett nytt liv. Då kom cancern, säger Leo.

Han drar efter andan. Tystnar.

– Det är så, livet. Man tror att man har problem, men de riktigt jävliga grejerna slår ner en tisdag klockan 14. Som en blixt!

Leo drämmer knytnäven i bordet. Han blir fortfarande uppriven av att prata om när pappan fick diagnosen myelofibros, en ovanlig form av leukemi, för sju år sedan.

Raton Razzak hade haft ont i axeln en tid och till sist övertalade Leo honom att gå till vårdcentralen. Efter ett blodprov skickades han med ambulans till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge där benmärgsprover togs. Väl hemma igen ville han först inte berätta.

– Men efter någon dag sa han ”Sätt dig ner Leo, jag har fått cancer”. Han var iskall, ville inte visa sig svag inför mig. Men jag har varit problem hela mitt liv, så jag vet när det blir problem! För mig var cancer synonymt med döden. Han var mer ”Det är bara lite cancer, jag dricker lite te och tar en Alvedon”. Ha ha!

Det skrattet återkommer ofta. Det är mycket värme i ögonen när Leo pratar om sin pappa.

Raton Razzak medger att han dolde hur rädd han var inuti.

– Leo var så ledsen. Hade jag visat hur ledsen jag var inuti, då hade han bara mått ännu sämre.

Efter diagnosen fick Leo bokstavligen tvinga Raton att följa läkarnas ordination om att stanna hemma från jobbet på torget där han sålde grönsaker och frukt.


Foto: Martin Stenmark.

– Han gick och jobbade ändå, han var som en maskin! Han hade inte varit ledig på 20 år, visste inte vad vila var. Och vi var beroende av pengarna, vi satt ju fast med lånet på huset och amorteringarna. En riktig rävsax, säger Leo.

Han tog över torghandeln och varje morgon klockan fyra åkte han och köpte frukt som han packade upp på torget och sedan packade ner igen på kvällen. Samtidigt arbetade han heltid på Fryshuset, stiftelsen som särskilt riktar sig mot ungdomar i utanförskap och som blev en räddning för Leo.

Hit lockades han med gratismat in i en samtalsgrupp som ledde till att han började föreläsa. Först för skolklasser om hederskultur. Så småningom för näringsliv och politiker om betydelsen av att satsa på fritidsgårdar, vuxna förebilder och mångkultur i företagsvärlden. Något som sedermera ledde till en spikrak karriär som föreläsare och social entreprenör. Därefter programledare och nu färdigutbildad tv-producent.

Men då, när Leo ännu sålde frukt, var det en kamp att få tillvaron att gå ihop. Torghandeln visade minus eftersom han var tvungen att åka till Fryshuset och fick lämna försäljningen åt andra. Skulderna växte varje dag. Leos enda tanke var att ingen skulle få ta deras hus. Ställa dem på bar backe.

– Då skulle pappa dö, kändes det som. Jag försökte alla vägar, frågade till och med kompisar och kolleger om att få låna pengar. Jag var längst ner i näringskedjan alltså. Det var riktigt tufft. Men jag är stolt över att jag klarade situationen utan fusk; utan att sälja hasch eller göra svarta affärer. Det alternativet var tillgängligt, jag har polare som sitter inne för bankrån. Men jag visste att om jag gör något dumt så kommer det slå tillbaka mot pappa.

Leo var rejält besviken på samhället. Han beskriver hur det dröjde länge innan Raton beviljades sjukersättning och hur socialen vände dem ryggen. Samtidigt föddes en energi ur desperationen.

– Man säger att nöden är uppfinningens moder. Och det kan inte bli mycket mer nöd än så. De ska ta ditt hus, du har ingen försörjning, och hemma finns en nyfödd bebis och en nyanländ kvinna från Bangladesh. Det var mycket ansvar som föll på en 20-årig kille, säger Leo.

Han rättar sig själv snabbt, vill lägga till att pappa hela tiden stöttade honom. Att de gjorde allt som ett team. Samtidigt såg Leo hur oron för ekonomin ovanpå sjukdomen bröt ner hans pappa.

Raton Razzak minns hur plågsamt det var.

– Det var väldigt oroligt, jag blev stressad… Men Leo var ett stort stöd, han betalade alla räkningar under ett helt år.

Bara några dagar innan banken skulle ta huset gav Leos ansträngningar resultat. En välbärgad kille han lärt känna via arbetet på Fryshuset erbjöd sig att låna ut pengar.

– Vi trodde att det var för bra för att vara sant, säger Leo.

Livet blev lättare. Samtidigt fortsatte Ratons behandlingar med cytostatika. Han var ofta trött och hade ont av en reumatisk sjukdom han fått strax efter cancerdiagnosen.

Leo följde med vid så gott som varje sjukhusbesök, ville ställa upp precis som pappan alltid gjort.

– Jag har haft ett jättestort stöd av Leo. Han har fått mig att känna att det inte finns några problem som vi inte kan lösa tillsammans, säger Raton.

Leo som känner sin pappa instruerade läkarna om hur de skulle informera om sjukdomen och lägga fram prognosen.

– Jag brukade säga ”Lyssna, såhär funkar han: Era ord är mycket värda, så säg positiva saker. Låt oss fokusera på det ljusa. Kom igen, ljug lite! Okej, det är svart, men gör det brunt brorsan!”

– Fast jag sa det på ett fint sätt. Typ: Lägg upp det lite mer positivt, lyft fram att 90 procent överlever i stället för att 10 procent går bort! Sådana grejer.

Just detta – att inte ta alla provsvar och prognoser på blodigt allvar, och att fokusera på det ljusa – har varit Leos sätt att hantera ovissheten. Han har försökt att hitta något att glädjas åt varje dag, även under de månader då Raton var som svagast och inlagd på sjukhus.

– Man måste kunna bryta ner resan i delmål. Säga ”i dag ska vi gå och pissa utan rullatorn”, eller ”i dag ska vi gå till köket och hämta kaffe”. Om vi klarade det gick jag och köpte en kebabtallrik till pappa för att fira. Det blev kebab över hela kliniken, ha ha, men man måste våga fira även de små segrarna, säger Leo.

Vissa dagar har det varit svårare att vara positiv. Som när Ratons trombocyter, blodplättar, sjönk till nästan obefintliga nivåer och Leo trodde att han skulle dö vilken dag som helst.

– Då sov vi i samma säng. I sådana lägen måste man bara vara nära varandra, säger Leo.

En styrka är att de alltid pratat öppet, även om döden. Det har gjort rädslan mindre, och öppnat för en helt annan kontakt, menar Leo.

– När man hittar det samtalet, om att den andre snart kanske inte finns här… Det blir stort. När vi vågar prata om vad vi ska göra då. Hur blir det med hans lilla dotter Leona? Vem ska jag vara för henne, en pappa eller bror? Vad har du för drömmar för henne? De samtalen ger liv!

Under ett sådant samtal frågade Leo sin pappa vad han mest av allt ville göra i livet. Svaret kom direkt: Ge något tillbaka till barnen i byn i Bangladesh där han kommer ifrån. De planerade och åkte ner så snart Raton mådde bättre, köpte 50 000 tegelstenar och började bygga ett barnhem. Sedan 2011 är det hemvisten för tio barn som fått chansen att skapa sig en framtid.

Detta hade sannolikt inte blivit av utan närheten till döden, tror Leo.

– En sak med döden är ju att du uppskattar livet. Jag tror att det är bra att våga se döden, och göra en deal med den. Varje dag pappa varit sjuk har jag sagt till döden: Inte i dag kompis. Varje dag. Vilken resa alltså, ha ha.

Förra året genomgick Raton en stamcellstransplantation, den enda botande behandlingen vid myelofibros. På grund av riskerna ges den bara när prognosen försämrats kraftigt. Sedan dess har han mått allt bättre.

Så just nu ser det ljust ut. Men alla samtal mellan Leo och döden har gett honom ett lugn inför att den dagen kommer, förr eller senare. Även om han hoppas att det dröjer länge.

– Jag har sagt till pappa: Din själ flyger vidare, men oroa dig inte. Jag kommer att hitta dig.

Fakta Myelofibros 

  • Myelofibros är en sällsynt form av blodcancer som utmärks av för liten produktion av röda blodkroppar. Behandlingen går ofta först ut på att motverka blodbrist. Flera läkemedel kan även minska symtom som svettningar, trötthet och viktnedgång. Vid kraftigt försämrad prognos är benmärgstransplantation det enda som kan bota, men ingreppet är krävande.
  • 2005 upptäcktes att hälften av patienterna har en mutation, JAK2. Det har lett till nya läkemedel, JAK-inhibitorer, som kan minska symtomen kraftigt och som det nu forskas mycket kring.
  • Cancerfonden stödjer just nu 84 forskningsprojekt om blodcancer.

Hanna Odelfors

Medicinjournalist och redaktör för Rädda Livet

Visa fler