Artiklar
Publicerad
27 okt 2016

”Jag trodde förra julen var min sista”

För Jessica Skarpsvärd var julen en tid av stress och höga krav, där allt skulle vara perfekt. Men så kom cancern. I dag tar hon ingenting för givet.

När Jessica tänker tillbaka på hur jularna brukade se ut innan cancerbeskedet ler hon åt minnet.

– Det var mest bara stress. Allt skulle vara på ett visst sätt. Skinkan måste bli lyckad och det skulle vara handrullade köttbullar. Man skulle bjuda gäster och tacka ja till kalas. Och så alla julkort som måste skickas, bara för att det skulle vara så.

Men för tre år sedan hände det som inte fick hända. Jessica fick diagnosen äggstockscancer och ingenting blev som förut.

Nu följde ett par tunga år av behandlingar som gjorde Jessica väldigt sjuk. Mellan behandlingarna mådde hon bättre och kände sig som sitt vanliga jag.

– Jag har metastaser i lungor och skelett. Det klassiska är att äggstockscancer sprider sig till närliggande organ, men i mitt fall hoppade den rakt ut i blodet och satte sig först i lungorna och sen i en kota.


"Jag visste inte om jag skulle få uppleva en jul till och tänkte att det här kanske blir min sista."

Trodde det var hennes sista jul

I november förra året gjorde metastaserna i lungorna att Jessica knappt kunde andas och hon förberedde sig på det värsta.

– Jag visste ju inte om jag skulle få uppleva en jul till och tänkte att det här kanske blir min sista.

För Jessica var det tanken på barnen Isola och Alve som överskuggade allt. Tanken på att kanske inte få se dem växa upp var outhärdlig. För att skingra tankarna och bearbeta sorgen läser hon in favoritsagor på ljudfiler och skriver födelsedagskort för framtiden.

– Det känns också viktigt att de ska få veta mer om mig och mitt liv, så jag har börjat smyga in små berättelser i vardagen. De tar liksom aldrig slut, jag vill att de ska få många egenberättade minnen av mig.

Metastaserna är tillbaka

I januari i år påbörjades behandlingen mot metastaserna igen och det blev en väldigt tuff vår. I somras mådde Jessica så bra att hon kunde ta promenader och leka med barnen igen. Men i augusti började hon hosta och det visade sig att metastaserna redan var tillbaka.

– Nu har jag fått prova en ny behandling i tablettform och väntar på att resultatet ska börja märkas. Men det är tungt med andningen, mycket tungt. Bara en sådan sak som att gå uppför backen till förskolan är oerhört tufft.

I familjens liv är cancern ständigt närvarande och Jessica beskriver den som ”lite av en femte familjemedlem”. Men trots den dagliga kampen mot andningssvårigheter och biverkningar av cytostatika har hon aldrig njutit mer av livet än hon gör nu.

– Jag är faktiskt lyckligare efter min diagnos än innan. Förut var livet mest en sträcka mot helgerna och några semesterveckor. Nu står jag ansikte mot ansikte med kärnan av livet och vardagen har blivit det viktigaste. Jag njuter när jag står och tvättar. Varje gång jag bäddar barnens sängar är jag tacksam för att jag får göra det igen.


"Vi ska bara njuta av tiden vi har tillsammans."

Önskar att fler fick insikt

Jessica menar att under de senaste tre åren har hon levt mer än hon gjort under alla år som frisk. Stundtals känner hon vanmakt över att hennes tid inte ska räcka till för barnen.

– Men min vän brukar trösta mig med att säga att så närvarande som jag varit med mina barn sedan jag blev sjuk, är det knappt någon förälder som är under en hel uppväxt.

Hon önskar att fler ska få upp ögonen för vardagens betydelse och känna tacksamhet för livet; bara en sådan sak som att få sitta vid middagsbordet tillsammans, och att få vara med om tappade tänder.

– Om jag visste det jag vet i dag skulle jag ha stressat mindre och strävat mindre efter perfektion och haft picknick i skogen istället. När jag hör någon säga "När jag blir pensionär, då ska jag..." vill jag bara skrika åt dem: Lev nu!

Mer tid tack vare forskningen 

Jessica vet att dödligheten är hög för just hennes form av äggstockscancer. Men för henne är det viktigt att fortsätta att leva som vem som helst.

– Jag vaknar varje morgon och tänker att i natt kanske någon har hittat botemedlet som håller just mig vid liv. Framstegen går i raketfart, tack vare att forskarna får pengar. De mediciner jag provat under våren var inte ens godkända som behandling för mig för tre år sedan. Det är tack vare Cancerfondens givare som jag fortfarande lever och får fira en jul till.

I år ser Jessica fram emot julen med stor tillförsikt. Och den enda planen är att inte ha några planer.

– Hade jag inte haft cancer hade jag förmodligen stressat på som vanligt. Men i år ska vi bara vara hemma, titta på film, äta julgodis och mysa. Har vi ingen skinka så gör det inget, alla får äta vad de vill till middag. Vi ska bara njuta av tiden vi har tillsammans. För det är ju det julen handlar om – glädje och kärlek.

 

Låt tid bli årets julklapp – bidra med en julgåva, köp lotter eller företagspaket!