Av all cancer uppskattas mellan fem och tio procent orsakas av en känd ärftlig genförändring. Ännu ej helt kartlagda ärftliga genförändringar orsakar ytterligare bortåt en fjärdedel av all cancer.
Exakt hur förändrade gener orsakar cancer är ännu inte helt klarlagt, men sannolikt är många av de förändrade generna inblandade i reparationen av kroppens arvsmassa, DNA. När en cell delar sig och DNA kopieras uppstår ofta fel som reparationsgener rättar till. Om en reparationsgen inte klarar sitt jobb kvarstår felet och kontrollen över den nya cellen kan förloras.
I laboratorier världen över pågår ett intensivt sökande efter de förändrade gener som orsakar ärftlig cancer. Flera har identifierats, men många återstår att hitta. Ju vanligare en cancersjukdom är desto fler ärftliga former av den finns. Oftast är ärftligheten dominant. Det räcker med att få genen från en förälder, då den förändrade genen dominerar över kopian från den andra föräldern. Risken att ärva genen är 50 procent.
Att ha den förändrade genen i sitt DNA betyder inte att sjukdomen med säkerhet kommer att bryta ut, enbart att risken för den är förhöjd. Risken för att utveckla cancer varierar mellan de olika generna, men kan vara mer än 50 procent för den som bär på någon högriskgen.
Misstanke om ärftlig cancersjukdom kan utredas vid någon av de onkogenetiska mottagningar som finns vid universitetssjukhusen i Stockholm, Umeå, Lund, Uppsala, Göteborg och Linköping. I regel krävs remiss.
(Upp)Cancersjukdomar med ärftlig riskfaktor
Hittills har mer än femtio förändrade gener som kan orsaka cancer identifierats. De cancersjukdomar där ärftliga former är vanligast är malignt melanom, bröst-, tjock- och ändtarms- och prostatacancer, samt gynekologisk cancer med undantag av livmoderhalscancer. Dessutom finns flera ärftliga former av sällsynta cancersjukdomar som speciella typer av njur- och hudcancer samt cancer i vissa hormonproducerande organ.
Nyare forskning har lett till ökad kunskap om genetiska skillnader mellan individer, så kallade polymorfier i flera olika gener som var för sig ger en liten påverkan på risken att drabbas av cancer. Dessa polymorfier kan vara både skyddande och riskökande. Vissa kombinationer av sådana polymorfier tycks öka den statistiska risken för att utveckla en viss cancerform. Det är dock svårt att värdera risken för en enskild person. Riskerna beräknas på grupper om individer, populationer.
För att stark misstanke om ärftlig cancer ska föreligga:
- ska flera nära släktingar, i minst två generationer på samma sida av släkten ha eller ha haft samma form av cancersjukdom
- någon/några ha diagnosticerats i yngre ålder än vad som är vanligt för cancerformen
- olika cancerformer som är kopplade till varandra finnas i samma släkt, till exempel bröst- och äggstockscancer eller tjocktarms- och kvinnlig underlivscancer.
Bröstcancer
På 1990-talet hittades två förändrade gener som kan orsaka bröstcancer, BRCA1 och BRCA2 på kromosom 17 respektive 13. Båda är högriskgener för bröstcancer, och ger upp till 80 procents risk att utveckla sjukdomen. De ökar även risken för äggstockscancer till 20-40 procent för BRCA1 och till 10-20 procent för BRCA2. Män kan bära på anlaget och överföra det till sina barn. De män som bär på en förändring i BRCA2-genen löper ökad risk för prostatacancer.
Åldern vid insjuknande är i genomsnitt lägre än vid de spontana formerna, vilket innebär att framför allt bröstcancerrisken börjar öka i 30-årsåldern och ökar påtagligt från 40-årsålder. Risken för äggstockscancer ökar från 40-års ålder.
Trots intensivt sökande har ännu ingen tredje bröstcancergen hittats, vilket tyder på att de flesta formerna av bröstcancer kan orsakas av ett samspel mellan olika gener, polymorfier, i kombination med andra faktorer.
Tjock- och ändtarmscancer
Flera gener som kan orsaka tjock- och ändtarmscancer, colorektalcancer, har identifierats. Två av dem förklarar tjock- och ändtarmscancer i samband med polypos, ett syndrom som innebär att det finns hundratals till tusentals polyper i tarmen.
Den ena, APC-genen, är dominant och bärare av den kan få cancer redan i 40-årsåldern. Den genen kan även orsaka en form av tjocktarmscancer som inte föregåtts av så stor mängd polyper . Även den formen har samma tidiga sjukdomsdebut.
Den andra, MYH-genen, är recessiv, vilket innebär att genen måste ärvas från båda föräldrarna för att sjukdomen ska kunna bryta ut. Det innebär att man sällan ser MYH-associerad tjocktarmscancer i flera generationer. Sjukdomen kan debutera tidigt, men inte i lika hög grad som APC-genen. MYH-associerad polyposis innebär vanligen ett mindre antal polyper än vid APC-polypos.
Flera genförändringar har identifierats som kan orsaka tjock- och ändtarmscancer som inte föregåtts av någon anhopning av polyper i tarmen, vilket namnet också anger: hereditär icke-polypös tjock- och ändtarmscancer. Generna är så kallade mis-match-reparationsgener, vars uppgift är att reparera fel vid DNA-kopiering.
Malignt melanom
Mellan fem och tio procent av alla fall av malignt melanom i huden, uppskattas vara ärftligt betingade. En förändrad gen har hittats, CDKN2A som sitter på kromosom 9. Mutationer i genen är ovanliga och förklarar enbart en mycket liten del av de ärftliga formerna, men den är för bärarna en högriskfaktor för malignt melanom. Risken att få hudmelanom före 80 års ålder bedöms till cirka 65 procent, men risken kan påverkas eftersom ultraviolett strålning från solen ökar risken. Bärare av det förändrade anlaget ska alltså vara extra försiktiga vid vistelse i solen.
Genförändringen, som har hittats i familjer runt om i världen, ser olika ut i olika befolkningar. I de familjer i Sverige där den förändrade genen har hittats är det dock i de allra flesta fall exakt samma mutation. Det betyder att familjerna måste vara släkt med varandra sedan lång tid tillbaka, vilket även bekräftats genom genetisk forskning.
Prostatacancer
Vid prostatacancer anses en stor del av fallen ha en ärftlig komponent. Sökandet efter förändrade gener bakom prostatacancer har varit intensivt under många år och flera förändrade gener har identifierats. Dock har ingen enskild gen som ger samma riskökningar för bäraren som vid bröst/äggstocks- eller tjocktarms/kvinnlig underlivscancer hittats.
Svenska forskare vid Karolinska Institutet har tillsammans med andra forskargrupper funnit många olika gener där polymorfier leder till en ökad risk för prostatacancer.
Forskarna hoppas att undersökning av den specifika kombinationen av dessa polymorfier hos en enskild person ska kunna användas för att förutsäga personens risk för prostatacancer. De data som hittills sammanställts visar lovande resultat, men det är långt kvar till en metod där man kan hitta riskpersoner genom gentestning.
Rekommendationen är att män som har två eller flera nära släktingar med prostatacancer bör kontrollera sig genom PSA-provtagning.
Läs mer om PSA-prov
(Upp)Utredning om ärftlighet
Utredningen kan ta flera månader och börjar med en familjeutredning om vilka släktingar som har eller har haft cancer och vid vilken ålder de har insjuknat. Informationen sammanställs i ett släktträd, för att sedan kunna bedöma om det finns ärftlig cancer, individens cancerrisk och vilka preventiva åtgärder som kan bli aktuella samt sannolikheten för att det finns en definierad genförändring som skulle kunna undersökas.
För att kunna gå vidare med gentestning krävs att individen, om denne har haft eller har cancersjukdomen, ställer upp för gentest. Är man frisk kan en släkting genomgå testet, men då måste släktingen ha eller ha haft den cancersjukdom vars ärftlighet ska undersökas. Testet görs utifrån ett blodprov eller ett vävnadsprov och kan ta flera månader att genomföra.
Om det visar sig att det går att identifiera en genförändring som uppfattas som sjukdomsorsakande, kan gentestet erbjudas till övriga medlemmar i släkten. Sjukvården tar av etiska skäl inte kontakt med släktingarna. Uppgiften läggs i stället på den som startat utredningen. Han eller hon informerar sina släktingar om att de kan kontakta en onkogenetisk mottagning för mer information. De onkogenetiska mottagningarna i Sverige sammarbetar.
(Upp)Förebyggande åtgärder
De släktingar som vill erbjuds gentest, om det finns, samt information om de preventionsprogram som finns för de ärftliga cancerformerna. Det finns två typer av förebyggande åtgärder.
- Ett kontrollprogram, till exempel täta mammografikontroller, koloskopier eller PSA-test som syftar till tidig upptäckt och tidig behandling.
- Profylaktisk operation där riskorganen opereras bort, till exempel bröstoperationer vid ärftligt ökad risk för bröstcancer.
Genom sådana åtgärder minskar risken betydligt för att insjukna.