Hormonbehandling

Hormonbehandling betyder att man bekämpar cancern genom att påverka olika hormonsystem. På så vis kan man både förbättra överlevnaden och lindra symtom. Oftast ges behandlingen tillsammans med andra former av behandlingar. Främst används hormonbehandling vid bröstcancer, prostatacancer och cancer i sköldkörteln.

1 mars 2012

När man påverkar olika hormonsystem är det svårt att helt undvika bieffekter. Vilka biverkningar som kan uppstå beror på vilket hormonsystem det handlar om. Vid behandling mot bröstcancer där effekten av östrogen påverkas eller produktionen av detta hormon hämmas kan besvär liknande dem som förekommer vid klimakteriet förekomma. Blodvallningar är till exempel vanliga. Vid behandling av prostatacancer är impotens en vanlig biverkan.

Normalt ges behandlingen i form av tabletter men även injektioner förekommer.

(Upp)

Hormonbehandling vid bröstcancer

Hormonell behandling kallas även endokrin behandling.

Många patienter får efter operation av bröstcancer också hormonbehandling. En förutsättning för att den ska ges är att tumören innehåller hormonreceptorer. Det är mottagare på cellytan för de kvinnliga könshormonet östrogen. Hormonet bidrar till att eventuellt kvarvarande tumörceller kan fortsätta att dela sig. Det medel som oftast ges heter tamoxifen och blockerar receptorerna så att östrogen inte kan binda till dem, och följaktligen inte stimulera cancercellernas tillväxt. Om hormonreceptorer saknas har behandlingen ingen effekt.

Behandlingen med tamoxifen brukar pågå i fem år med en tablett per dag. Vetenskapliga studier har visat att detta medför lägre risk för återfall hos kvinnor som har passerat klimakteriet.

Bland nyare former av hormonbehandling finns framförallt de så kallade aromatashämmarna. Aromatas är ett enzym som behövs för att bilda östrogen, särskilt hos kvinnor efter övergångsåldern. Aromatashämmare motverkar bildning av enzymet och på så sätt också bildning av östrogen. Dessa mediciner används i allt högre utsträckning, och förefaller vara ett effektivare alternativ till tamoxifen för vissa patientgrupper. 

Andra metoder

Ett annat sätt att få bort östrogenet hos kvinnor före klimakteriet är att operera bort äggstockarna, och därmed förhindra att könshormoner bildas. Det är i äggstockarna som östrogenet tillverkas hos yngre kvinnor. Ett vanligare sätt att påverka hormonproduktionen är att en gång i månaden injicera ett annat hormon som kallas LHRH-analog. Detta hormon kontrollerar äggstockarnas funktion. Andra alternativ är att strålbehandla äggstockarna. För en del patienter påverkas hormonproduktionen av cytostatikabehandling.

(Upp)

Hormonbehandling vid prostatacancer

Hormonbehandling används framför allt för patienter med spridd prostatacancer. Avsikten är att slå ut det manliga hormonet testosteron som nästan alla prostatatumörer behöver för att växa. Även metastaser (dottertumörer) behöver hormonet.

Spridd prostatacancer kan dock inte botas utan målet är att krympa cancern och bromsa dess tillväxt så att patientens liv förlängs och livskvaliteten förhoppningsvis höjs. För att nå målet måste halten av testosteron minskas.

Operera bort testiklarna

Eftersom testosteronet tillverkas i testiklarna är en metod att operera bort dem. Operationen är ett enkelt ingrepp som kan göras under lokalbedövning. Att ta bort testiklarna är en kastrering och medför att mannen förlorar förmågan till erektion. Andra biverkningar är blodvallningar och svettningar, som dock kan minska efter några år och så småningom försvinna. Minskad energi och livslust förekommer också efter denna behandling. Ytterligare ett problem är att operationen kan leda till urkalkning av skelettet och benskörhet.

Medicinsk kastrering

De läkemedel som används för hormonbehandling (GnRH-analoger) ges som injektioner. De fungerar genom att de motverkar ett annat hormon som styr tillverkningen av testosteron. Den första tiden brukar detta medel kombineras med  läkemedel (antiandrogener) som minskar tumörcellernas förmåga att ta upp testosteron. Det beror på att GnRH-analogen i början medför ökad halt av testosteron och först efter en tids behandling ger sänkt nivå av testosteron.

Hormonbehandling kan hålla prostatacancer i schack i många år och hjälper effektivt mot smärtor och andra symtom. Denna metod kallas ibland för medicinsk kastrering. En biverkan är precis som vid kirurgisk kastrering impotens. Hormonbehandling kan också orsaka svettningar och blodvallningar av samma slag som kvinnor får i klimakteriet. Men många män tycker att de svåraste biverkningarna är att vitaliteten försämras samt att de drabbas av psykologiska förändringar med tendens till depression och nedsatt initiativkraft.

Antiandrogener är inte tillräckligt kraftfulla som ensamma medel vid spridd prostatacancer. Däremot har de prövats framgångsrikt vid icke spridda tumörer som av olika skäl inte kunnat strålbehandlas eller opereras. Kraftig bröstförstoring är ofta en besvärande biverkan. Fördelar är att testosteronproduktionen kvarstår och risken för impotens, benskörhet och klimakterieliknande besvär därmed är mindre.

Ett problem är att prostatacancern så småningom "vänjer sig" vid hormonbehandlingen och blir motståndskraftig. Därför prövas att ge läkemedlen i omgångar med uppehåll emellan. En fördel med detta är att potensen oftast kommer tillbaka under uppehållen och övriga biverkningar försvinner också. Förhoppningen är att metoden ska göra att behandlingseffekten varar längre. 

Östrogenbehandling

Förr var behandling med det kvinnliga könshormonet östrogen den mest använda metoden att stoppa produktionen av testosteron. De tabletter som då användes gav allvarliga hjärt-kärlproblem som biverkningar. Därför är östrogenbehandling numera ovanlig. Men om östrogen ges i så kallad depåinjektioner en till två gånger i månaden minskar dessa biverkningar. En fördel med östrogenbehandling är att den inte ger blodvallningar och svettningar. Den leder heller inte till benskörhet. Biverkningar är minskad könsdrift, impotens och bröstförstoring.

1 mars 2012
Britta Hedefalk, Kommunikatör och specialistsjuksköterska

Sidansvarig

Britta Hedefalk, Kommunikatör och specialistsjuksköterska skicka e-post

Originaltext

Lennart Edqvist, medicinjournalist

Granskning

Jan Zedenius, docent, Karolinska Universitetssjukhuset Stockholm och bitr. vetenskaplig sekreterare, Cancerfonden