"Barn ser igenom och skapar sin egen sanning"
Ekvationen barn och cancer går inte ihop. Något så fantastisk och levande som barn rimmar så illa med något så ödeläggande och destruktivt som cancer. Men livet är inte alltid rosenskimrande och sagosött. Ibland mötas de båda världarna. Som här.
När jag blev gravid med min son Lennox för 5 år sedan såg jag framför mig ett raksträcka av år. Det tog jag för självklart. Vad skulle kunna komma emellan vår genetik och blodsliga förbund?
Cancer var det sista jag tänkte på. Trots det var det precis vad läkaren sa till mig där i maj för 19 månader sedan. Och den första knivskarpa tanken var Lennox!
För hur vi än resonerar så blir livet så mycket svårare att lämna om man är någons mamma. Det må vara provocerande och jag har sagt det förut. Det är bara så.
Tanken på att inte få se sitt barn växa upp, att inte vara där, att inte veta, kunna påverka är så smärtsam att tanken svindlar hos de flesta friska men något vi i ”cancerbranschen” ständigt bär på. Vad kan vara värre? Att förlora sitt barn? Visst, men med cancern förlorar man allt.
Jag har våndats och gråtit så mycket över att kanske inte få vara med. Ett tag kunde jag inte en se min son cykla på sin trehjuling utan att tyst gråta med sammanbitna käkar. Nu gråter jag för jag fått ynnesten att se honom cykla på sin tvåhjuling.
Och att lägga honom för natten med mitt stora operations ärr och smärta, att inte visa min rädsla är också en utmaning. För vad säger man? Hur ska man berätta att mamma kanske ska dö.
Att man faktiskt inte kan lova att man kommer att finnas blir ju än ett större svek än om löftet inte hålls? Jag tror många föräldrar inte vet hur man ska förhålla sig till detta besked. På vilken nivå. På vilket sätt? När? Hur? Var?
Jag önskar det fanns mer litteratur för oss cancersjuka småbarnsföräldrar. Något att starta det där obeskrivligt svåra samtalet med. Något slags rättesnöre hur vi ska förhålla oss, för oss som inte vet.
Jag valde att bara berätta det som frågades om. ”Mamma är sjuk men doktorn lagar”.” Titta vilka fina ärr mamma har”, "den här slangen kommer att göra mamma frisk” Att vara öppen och ärlig, att låta barnen få ta del av det svåra. Få följa med på behandlingar, välja peruker, vara delaktig hela vägen.
Då blir de där spökena bara som små flingor om man synar dem i dagsljus. Barn har en förmåga att skapa sina egna monster om man inte visar, förklarar och berättar. Dessutom påverkas barn mer än vi tror.
Hur mycket vi än ler med sammanbitna käkar ser de igenom oss och skapar sin egen sanning. Därför tror jag på delaktigheten. På de ärliga och sanna känslorna även om jag själv har så svårt för att berätta.
Helst vill jag ljuga, krama mig 4, 5-åring och bara berätta fina, roliga underbara saker om vårt framtida liv och skona den här lilla människan från min giljotin. Fast jag vet att jag bara gör honom en björntjänst.
Av Lotta Gray,
www.vimmelmamman.blogg.se
Kommentera krönikan i vårt forum