Att ha förlorat någon i en cancersjukdom

Här följer 30 frågor och svar om sorg. Du kan också leta i vårt diskussionsforum efter mer stöd, råd och erfarenheter.

(Upp)

Sorgen

Vad menas med sorgearbete?

Uttrycket står för den stora ansträngningen att inse förlusten och att leva vidare med den insikten. En sörjande behöver fullfölja sitt sorgearbete, innan livet kan fortsätta. Det betyder inte att den man förlorat ska glömmas. Sorgearbete kräver mycket energi, det är mödosamt att bearbeta förlusten. Därför är sörjande människor ofta mycket trötta.

Man brukar tala om sorgens faser. Vilka är de?

Vi människor är olika och kan också reagera mycket olika vid en närståendes bortgång. Men det finns ändå vissa drag som är gemensamma i de flesta människors sorgearbete. Dessa faser utgör inte avgränsade perioder i sörjandet, utan växlar fram och tillbaka.

1. Chockfasen

   Det är inte ovanligt att man först får en känsla av overklighet. Det kan vara svårt att fatta att den man älskar är borta. Man kan gå omkring som i en bubbla och ha svårt att ta till sig det som har hänt och som händer omkring en. Denna första period varar vanligen en kortare tid.
   

2. Reaktionsfasen

   När chocken släpper är det vanligt att känslor av förtvivlan, oro, vrede, saknad och övergivenhet väller fram. Den efterlevande kan vara helt upptagen av sin sorg och sakna kraft för något annat. Denna fas kan vara i veckor eller månader
   

3. Bearbetningsfasen

   Nu tänker man fortfarande mycket på det som hänt, men på ett delvis nytt sätt. Man börjar få perspektiv på förlusten och försöker se den i sitt sammanhang i livet.
   

4. Nyorienteringsfasen

   Med tiden känner de allra flesta att de både kan och vill gå vidare i livet. Man glömmer för den skull inte den som är borta, och känslor av ensamhet och saknad finns oftast kvar. Men sådana känslor dominerar inte längre tillvaron.

Vilka psykologiska reaktioner är vanliga i sorgen?

Ensamhetskänsla präglar starkt den vanliga sorgebilden. Den kan vara länge och kanske aldrig upphöra. Tanken på en framtid utan den som dött kan ge hopplöshetskänslor och missmod. Nedstämdhet, ängslan och gråtattacker är vanliga reaktioner, liksom rastlöshet, oföretagsamhet och ointresse för allt omkring en. Många tycker att minnet och tankeförmågan sviker under den första tiden efter dödsfallet. Humörsvängningar är vanligt och normalt i sorgeprocessen. Påfrestningarna i samband med förlusten ger också ofta stressymtom såsom irritabilitet, oförmåga att fatta beslut och utbrott av ilska och avoghet.

Man tycker inte att man är sitt gamla jag och undrar om ens sorg är normal. En del känner skuld för att inte ha räckt till under sjukdomstiden, andra bär på självanklagelser för vad de sagt eller gjort under den sista tiden. Somliga kan också känna sig mindre värda utan den avlidne.

Vilka kroppsliga reaktioner är vanliga?

Sorg kan vara en stor stressfaktor, vilket förklarar att man kan uppleva olika slags kroppsliga reaktioner – både under tiden före och närmast efter dödsfallet eller till och med senare. Nattvak och ängslan under sjukdomstiden, nedstämdhet vid förlusten och ängslan inför framtiden kan medföra sömnsvårigheter. Ibland gör tröttheten att man inte har krafter över för någonting i det vardagliga.

Ont i magen, tryck över bröstet samt värk av olika slag är förekommande besvär. Ont i muskler och skelett kan bero på en lång tids anspänning och leder ibland till att man söker läkare för kroppsliga besvär eller sjukdomskänsla.

Långvarig stress förorsakad av sorg kan leda till olika faktiska sjukdomstillstånd, såsom symtom från hjärta-kärl och mage-tarm eller psykiska besvär.

(Upp)

Inför döden

Jag vet att min pappas cancersjukdom inte går att bota och att han kommer att dö av den. Kan det bli lättare att bära sorgen, när jag är förberedd på den?

De flesta sörjande menar att man aldrig fullt ut kan förbereda sig på hur det känns att förlora någon man älskar. Ändå kan det vara en hel del skillnader mellan sorgen vid ett plötsligt, oväntat dödsfall och sorgen när någon dör efter en tids sjukdom.
När man vet att en närstående kommer att dö av sin sjukdom, börjar man ofta sörja under tiden före döden. Denna förberedande sorg kan förvisso vara mycket smärtsam, men också ge värdefulla vinster. En sådan är tillfällen till samtal med den sjuka. Man kanske skulle vilja diskutera praktiska eller ekonomiska saker, klara upp sådant som man varit oense om eller utbyta tankar kring sjukdomen och framtiden. Att få tid att ordna upp eller reda ut saker kan vara lugnande och ge bättre kvalitet åt den återstående tiden tillsammans.

Har det någon betydelse för sorgeprocessen om man är närvarande när döden närmar sig?

Det finns inget svar som passar alla. Men de flesta önskar att få vara med vid dödsbädden, kanske för att hålla den döendes hand, smeka kinden eller läsa något.

En medvetslös människa kan förnimma tal och beröring, något som kan tänkas skänka den döende trygghet. Att inte hinna till sjukhuset ”i tid” ger ibland skuldkänslor.

Många efterlevande säger också att den döende tycktes passa på att sluta sina dagar ensam. Kanske vill man bespara de närstående själva avskedets trauma. Många som inte varit med undrar hur slutet var. Att få detaljerad information om tiden före och vid dödsögonblicket är viktigt för många som inte kunnat vara närvarande. Ofta kan vårdpersonalen ge besked om att döden inträtt lugnt och stilla.

(Upp)

Efter dödsfallet

Vad kan vara bra att tänka på efter dödsfallet för att underlätta sorgearbetet?

I allmänhet är det bra att se den avlidna och få möjlighet att ta farväl. Om man önskar kan man få vara med och göra i ordning kroppen. Det kan kännas viktigt att den dödes anletsdrag är naturliga, håret i ordning och att omtyckta plagg ersätter sjukhusklädseln. Det är värdefullt att efteråt få prata med vårdpersonalen för att få svar på frågor. Kommer frågor upp senare kan man ta förnyad kontakt. Dödsbeviset kan till exempel vara skrivet så att man inte förstår dödsorsaken. Den ansvarige läkare kan då kontaktas för att förklara.

Det har gått flera månader sedan min man gick bort och jag tänker fortfarande på om jag eller läkarna hade kunnat göra något annorlunda, så att han hade fått leva lite längre. Hur ska jag kunna sluta att älta detta?

Det är normalt och vanligt att ha sådana tankar. Ältandet är en nödvändig del av sorgearbetet, men kan ibland komma att dominera, i synnerhet i letandet efter en ”syndabock”. Ibland kan man känna egen skuld. Man kanske förebrår sig själv för att man inte fick iväg honom eller henne i tid till doktorn. Är det funderingar kring behandlingar kan man be att få ett samtal med läkare eller vårdpersonal för att räta ut frågetecknen.

Jag började jobba igen bara några dagar efter min makes bortgång. För mig känns det bra, men en del tycker att jag är konstig som inte stannar hemma och sörjer. Hur ska jag få dem att förstå?

Du ska inte behöva förklara eller försvara ditt sätt att sörja för andra. Men om du vill kan du säga till dem som undrar, att du behöver de fasta, vardagliga rutinerna som ett stöd för att orka igenom sorgen. Så är det för många människor, både barn och vuxna. När hela tillvaron ställts på ända, kan det vara viktigt att få fortsätta gå i skolan eller jobba precis som vanligt, även om inget är som vanligt. Rutiner kan vara ett gott stöd i sorgen.

När min syster gick bort i bröstcancer var min sorg obeskrivlig. Men jag grät inte, inte på begravningen heller. Är jag onormal?

Det är ganska vanligt att oroa sig över att ens sorgereaktioner är onormala på något sätt. Det finns emellertid inga regler för hur man ska sörja. En del gråter mycket och ofta. Andra har långt till tårarna utan att deras sorg är mindre för det. Viktigt i sorgearbetet är att på något sätt kunna ge uttryck för sina känslor, vilka de än må vara. Gråten är ett naturligt uttrycksmedel och hjälper i sorgeprocessen. Den som inte förmår att gråta har kanske andra känslomässiga uttryckssätt. Befriande gråt kan för en del komma långt efter förlusten. Det underlättar om omgivningen är tillåtande inför den sörjandes sätt att reagera.

Jag har blivit så arg på allt och alla sedan min man dog. Vad är det som händer?

Ilska och vredesutbrott är ganska vanliga reaktioner hos den som förlorat en älskad person. Man känner sig orättvist behandlad – ”varför skulle det hända just oss?” Känslorna av irritation kan vara starka och skapa förvåning både hos en själv och hos ens bekanta. Ibland går det ut över människorna i omgivningen. Den känslomässiga påfrestning som sorgen medför kan ta sig många uttryck. Det gäller att förstå att den sörjande inte riktigt är sig själv ännu.

Ibland ser jag min döde make alldeles tydligt här hemma och har till och med pratat med honom. Håller jag på att bli tokig?

Detta är något som händer många människor – särskilt äldre – som mist en kär närstående. Upplevelserna kallas förnimmelser. Man tycker sig känna närvaro av den man förlorat, eller få syn-, hörsel- eller beröringsupplever. Man kan också förnimma att man samtalar med den bortgångna. Förnimmelserna är ofta kortvariga, men tydliga och intensiva. De sägs vara till hjälp i sorgen. Ändå är det ovanligt att man berättar om sina förnimmelser för någon annan, ofta av rädsla för att bli betraktad som lite konstig. Det kan vara förklaringen till att fenomenet ännu är ganska okänt.

(Upp)

Att hantera sorgen

Jag funderar på att ta lugnande medicin för att orka med mammas begravning. Finns det några nackdelar med det?

En nackdel kan vara att medicinens dämpande effekt hindrar dig från att ”vara med” känslomässigt under begravningen. Att få släppa fram sina känslor är viktigt i bearbetningen av sorgen. En begravning kan vara ett bra tillfälle att få gråta och visa sin förtvivlan. Då finns också andra människor runt omkring som kan trösta och ge stöd.

Det kan inte läggas etiska eller moraliska aspekter på viljan att tillfälligt dämpa svåra och starka känslor. Men med för mycket lugnande medicin i kroppen kanske man inte riktigt tar tillvara begravningens syften, som att kunna känna och ge uttryck för sin sorg, få tillfälle att dela saknaden med andra eller ta till sig tröstens ord.

Vad kan hjälpa mig att komma igenom sorgen?

Det finns inga allmängiltiga svar, eftersom förluster upplevs olika. Sorgearbetet måste få ta sin tid. Det kan vara bra att ta det lugnare än vanligt, men ändå försöka hålla igång dagliga rutiner. Att sörja kräver omställning, som i sin tur kräver energi. Man behöver tillfällen att tala med andra om sin sorg och om den som gått bort. Oftast brukar vänner, bekanta och närstående kunna ge det stöd som behövs. Om sorgen känns överväldigande kan man söka professionell hjälp.

Är det lättare om man har en gudstro?

Att ha en gudstro sägs ibland underlätta sörjandet. Dödsfallet kan upplevas som mindre meningslöst om man tror på ett liv efter detta. Andra kan hamna i religiöst tvivel som gör sorgen ännu tyngre – ”kan Gud verkligen vara god som lät min älskade dö på ett sådant sätt?” Inom kyrkan finns träffpunkter, samtalsgrupper och nätverk som kan ge ett bra stöd för den som sörjer. Man behöver inte vara troende för att söka sig dit.

Sörjer män och kvinnor på olika sätt?

Det har forskats en del kring detta, men forskningsresultaten går isär. Likheterna är sannolikt fler än olikheterna. Men män tycks ofta hålla inne med sin sorg mer än kvinnor gör. Att inte kunna förmedla sin sorg och klä den i ord kan vända sorgen inåt, så att den blir svårare att komma igenom.

Hur kan man hjälpa en människa som sörjer?

Visa att du finns till hands och är beredd att lyssna. Den som sörjer behöver tala om sina känslor och sina minnen gång på gång. Börja inte prata om din egen sorg, utan låt den sörjande själv tala. Undvik att komma med goda råd, men hjälp gärna till med det praktiska. Undvik inte den sörjande, utan sök kontakt och fråga hur det går. Orka stanna kvar och lyssna.

Jag vill hela tiden prata om och tänka på min döda mamma, trots att det gör så ont och får mig att gråta. Andra säger åt mig att tänka på annat, men jag vill inte och kan inte. Borde jag ändå försöka?

I sorgearbetet är det nödvändigt att upprepa tankar och minnen gång på gång. Det svåra är att hitta personer som orkar och vågar lyssna. Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man kan inte gå vidare förrän man är klar med sin sorgeprocess. Om de som man pratar med inte förstår att man behöver tänka på den som dött, får man förklara det eller försöka hitta någon annan som lyssnar.

Jag tycker att sorgen känns lite mindre svår om jag tar ett glas vin emellanåt. Finns det några risker med det?

Det är dessvärre inte ovanligt att sörjande använder alkohol för att försöka lindra sorgen. Mat-, rök- och dryckesvanor ändras ibland utan att man reflekterar över hälsoriskerna. En del använder även lugnande och sömngivande medel för att komma bort från smärtan i sorgen. Att använda alkohol och läkemedel för att lindra sorgen kan dock vara bedrägligt och man bör vara uppmärksam på ett ökande behov.

(Upp)

Tidsaspekter

När min fru dog kom det som en chock fast jag visste att hon var sjuk. Nu har det gått fyra månader och jag borde väl börja kunna acceptera det som hänt. I stället känns det ännu mer ofattbart och fruktansvärt nu än strax efter dödsfallet. Hur kan det vara så?

Fyra månader är ingen lång tid för den som har en stor sorg att ta sig igenom. Ett sorgearbete tar mycket längre tid än många tror. Ofta kommer den känslomässigt svåra perioden när begravningen och alla praktiska bestyr är över. Då brukar saknad, ensamhet och övergivenhet bli påtagliga, kanske också missmod inför framtiden och tveksamhet kring hur man ska kunna anpassa sig till den nya situationen. Det är då som man mest behöver en stödjande omgivning.

Hur lång tid brukar det ta innan man har kommit igenom sorgen?

Det varierar mycket. Men för de flesta tar det betydligt längre tid än de själva väntat sig eller vad omgivningen tror. Det är vanligt att det dröjer ett eller två år innan man känner sig redo att gå vidare i livet. Det första året efter dödfallet kallades förr sorgeåret. Under det året måste man för första gången gå igenom allt utan den döde, det man brukade göra tillsammans vid olika tillfällen på året, födelsedagarna, helgerna, semestern med mera. Ofta kan detta år vara den allra tyngsta tiden, sedan kan det sakta börja bli litet lättare. För en del kan det andra året kännas svårare, speciellt om omgivningen förväntar sig att sorgen ska ha ”gått över”. Alla måste få den tid på sig att sörja som just de behöver.

(Upp)

Samtalsstöd

Vad är syftet med samtalsstöd?

Syftet kan vara att:

• hjälpa den sörjande att inse att förlusten är definitiv och att acceptera detta
• hjälpa personen att uttrycka sin sorg och andra känslor
• hjälpa den sörjande att fungera i vardagen utan den som dött
• upptäcka om personen fastnat i sorgen och behöver professionell hjälp.

Vart kan man vända sig för stöd och kanske professionell hjälp?

• Sjuksköterskor och läkare kan ge stödjande samtal i samband med dödsfall. Allt fler sjukhus erbjuder i dag efterlevandestöd eller ger tips om var man kan söka kostnadsfri hjälp. Hospice och palliativa vårdavdelningar erbjuder ofta stöd och uppföljning till närstående.
• Kuratorer i hälso- och sjukvård är också utbildade och vana vid problematiken och ger i många fall efterlevandestöd.
• Distriktssköterskan kan vara en bra person att tala med om sin sorg, liksom husläkaren.
• Cancerfondens informations- och stödlinje bemannas av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård. Läs mer om informations- och stödlinjen.
• Svenska kyrkan och andra samfund erbjuder ofta kostnadsfria stödsamtal, enskilt eller i grupp. Diakoner och präster har utbildning och ofta stor erfarenhet på området.
• Lekmannastöd – där exempelvis änkor leder kostnadsfria samtalsgrupper – finns på flera håll i landet.
  
• Barn och ungdomar kan ringa till Röda korsets Jourhavande kompis, 020-222 444, och Barnens hjälptelefon hos BRIS, 0200-230 230.
• Legitimerade psykoterapeuter, psykiatriker eller psykologer med specialistkompetens på området rekommenderas vid sorg man har ”fastnat i”.

Hur ska man veta om man själv eller någon annan behöver professionell hjälp?

Det händer att man fastnar i sin sorg och inte lyckas komma vidare. När stödet från släkt och vänner inte räcker bör man överväga att söka professionell hjälp från legitimerade psykoterapeuter eller psykologer.

Kritiska faktorer, då man bör överväga professionellt stöd, kan vara att den sörjande har:

• ihållande, svår ångest
• ihållande sömnproblem
• kraftig viktminskning eller -ökning
• alkohol- eller drogproblem
• självmordstankar.

Hur vet jag att det professionella stöd jag väljer är bra?

Sörjande kan ha svårt att hitta rätt stöd. Psykoterapi ska alltid förmedlas av en legitimerad yrkesutövare som uppfyller kraven på kompetens. Psykiatriker, legitimerade psykologer eller legitimerade psykoterapeuter har sådan behörighet. De uppfyller Socialstyrelsens krav på legitimation och kan visa intyg på detta. Apotekens ”Läkarkatalog” innehåller förteckningar över läkare, psykologer och psykoterapeuter med behörighet.