Munhålan är första delen av matspjälkningskanalen, som via svalget fortsätter med matstrupen, magsäcken, tarmarna och slutar med ändtarmsöppningen. Munhålan räknas också till talorganen, dit även svalget, farynx, struphuvudet, larynx, och lungorna räknas.
Främre delen av munhålans tak kallas hårda gommen. Den består av ben som är klätt med en stram hinna. Den bakre delen, mjuka gommen eller gomseglet, består av senor och muskler.
Munhålans golv är en muskel som sitter fast i underkäken. Tungan, som fyller en stor del av munhålan, består av flera muskler. Det är musklerna som ger tungan dess stora rörlighet och gör att den lätt kan ändra form.
Hela munhålan är täckt av en slemhinna. Slemhinnan på kinderna, tungan, läpparna och i gommen innehåller många små spottkörtlar. De är knappt en millimeter stora. Dessutom finns tre par stora spottkörtlar: öronspottkörtlarna, underkäksspottkörtlarna och undertungsspottkörtlarna.
Varje dag bildar spottkörtlarna 1–1,5 liter saliv. Saliven innehåller ämnen som motverkar bakterier i munhålan och därigenom minskar risken för karies i tänderna. Vid muntorrhet – brist på saliv – ökar kariesrisken.
När vi tuggar sönder maten blandas den med saliv så att den blir lättare att svälja. Saliven innehåller också ett ämne som kemiskt börjar sönderdela maten redan i munnen.
Tungan hjälper till att blanda maten med saliven och håller den på plats medan vi tuggar. När maten sväljs ner är det tungan som startar hela processen genom att skjuta maten mot svalget. När vi ska svälja, lyfter muskler upp mjuka gommen och gör den bredare. Då stängs passagen till näsan, så att maten inte kan tryckas upp den vägen utan åker ner genom svalget och matstrupen till magsäcken.
Svalget brukar delas in i tre rum. Det översta, nässvalgrummet, nasofarynx, har förbindelse med näshålan och örontrumpeten, det mellersta, munsvalgrummet, orofarynx, med munhålan och det nedersta rummet, hypofarynx, med struphuvudet och matstrupen. I svalgets vägg finns muskler som är klädda med en slemhinna.
I tungans slemhinna finns smaklökarna. De sitter på små upphöjningar, papiller. Smaklökarna signalerar via smaknerven till hjärnan, som omsätter signalerna till smakupplevelser.
(Upp)Struphuvudet
Struphuvudet, som sitter på halsens framsida vid ingången till luftstrupen, är viktigt när vi andas, pratar eller sjunger. Det består av olika brosk som hålls samman av ledband och muskler. Ett av brosken kallas sköldbrosket och sitter på framsidan. Det buktar fram och syns, särskilt på män, utanpå halsen som adamsäpplet.
I struphuvudets översta del finns tungbenet och struplocket, som stängs när vi sväljer så att maten hindras från att hamna i luftstrupen. Den nedersta delen, ringbrosket, är fäst i luftstrupen. Inne i struphuvudet finns de båda stämbanden. De sitter fast i var sitt kannbrosk. När kannbrosken rör sig utåt sidan öppnas springan mellan stämbanden så att luften kan passera när vi andas ut och in.
När vi talar eller sjunger lyfts också mjuka gommen upp så att luft inte ska läcka ut via näsan. Samtidigt stängs stämbandsspringan och stämbanden blir spända. När luft pressas ut börjar stämbanden vibrera så att det uppstår en ton. Ju hårdare spända de är, desto högre blir tonen som frambringas. Genom att ändra på tungans, gommens och läpparnas läge kan vi forma olika ljud så att tonen från stämbanden blir till artikulerat tal eller till sång.
(Upp)Näsan och bihålorna
Näsan är kroppens luftkonditioneringsanläggning, men innehåller också luktsinnet. När vi andas in genom näsan värms luften upp, fuktas och rensas från skräp. Det är viktigt för lungorna som inte mår bra av för torr, för kall eller för smutsig luft.
Näsans inre är beklädd med en veckad slemhinna. Den innehåller många små blodkärl. Det varma blodet i dem värmer upp luften när den passerar näsan. Det slem som finns på slemhinnan innehåller mycket vatten. När luften passerar blir den fuktig genom att den tar upp vattenånga som avges från slemhinnan.
Rengöringen av luften inleds av de hårstrån som sitter i näsborrarna. De silar bort större smuts. Slemmet i näsans, luftstrupens och luftrörens slemhinnor fångar upp mindre partiklar.
På slemhinnan sitter små flimmerhår, flera tusen per kvadratcentimeter. De står i slemmet och viftar ständigt fram och tillbaka – 1 000 gånger i minuten – så att det smutsiga slemmet förs mot svalget, där det försvinner ner i magsäcken och ut med avföringen.
I slemhinnan i övre delen av näsan finns särskilda luktceller. När luktämnen når dem signalerar de via luktnerven till hjärnan, där signalerna omvandlas till luktupplevelser.