Livmoderhalscancer

I stort sett all livmoderhalscancer orsakas av humant papillomvirus. Idag finns vaccin som skyddar mot två typer detta virus: HPV16 och 18. Dessa anses ligga bakom cirka 70 procent av all livmoderhalscancer. Tack vare gynekologiska cellprovtagningar har antalet insjuknade i livmoderhalscancer halverats sedan 1970-talet.

15 januari 2013

Illustration: Roland Klang
1: äggledare, 2: äggstock, 3: livmoderkropp, 4:  livmoderhåla, 5: livmoderhals, 6: slida.
Livmodern sitter i bäckenet bakom urinblåsan och påminner om ett päron till både form och storlek. Längst ner finns livmoderhalsen.  Läs mer om livmodern

Varje år får cirka 450 kvinnor i Sverige livmoderhalscancer (cervixcancer), vilket är knappt hälften av antalet fall jämfört med mitten av 1960-talet. Minskningen anses ha samband med att kvinnor mellan 23 och 60 år regelbundet kallas till gynekologisk cellprovtagning. Då tas cellprov för att tidigt kunna upptäcka och behandla förstadier till livmoderhalscancer, så kallade cellförändringar. De betyder inte att man har cancer. Medelåldern för en kvinna att insjukna i livmoderhalscancer är cirka 55 år och en fjärdedel är yngre än 40 år.

I dag vet man att nästan alla fall av livmoderhalscancer orsakas av ett virus, humant papillomvirus, HPV. Från 2012 erbjuds alla flickor i årskurs fem eller sex kostnadsfri vaccination mot HPV 16 och 18 inom det allmänna vaccinationsprogrammet. Vaccination tillsammans med regelbunden gynekologisk cellprovtagning ger ett mycket gott skydd mot livmoderhalscancer.

(Upp)

Om gynekologisk cancer

Varje år drabbas cirka 2 800 kvinnor i Sverige av gynekologisk cancer, det vill säga äggstockscancer, livmoderkroppscancer och livmoderhalscancer. Sjukdomarna skiljer sig åt när det gäller symtom, behandling och prognos och därför finns fakta om dem under olika rubriker på Cancerfondens webbplats.

Inom begreppet gynekologisk cancer ryms också de sällsynta cancerformer som uppstår i slidan och på blygdläpparna hos cirka 200 kvinnor om året. De flesta kvinnor är äldre än 75 år vid diagnos. Prognosen är relativt god och de här cancerformerna kan ofta både opereras och strålbehandlas med framgång.
Mer om vad cancer är
Här får du råd inför läkarbesöken

(Upp)

Cellförändringar är inte cancer

Vid en gynekologisk cellprovskontroll tar barnmorskan eller gynekologen ett cellprov från livmoderhalsen. Provtagningen sker med hjälp av en liten borste eller en bomullspinne som förs in i slidan.

Om cellprovet visar cellförändringar tas ett nytt prov efter några månader. I de flesta fall har cellförändringen läkt ut, men om så inte är fallet går man vidare med ett vävnadsprov, biopsi, som undersöks i mikroskop. Det finns olika grader av cellförändringar, alltifrån lätta till måttliga och starka. Cellförändringar inte är cancer. Det är dock viktigt att ta bort de cellförändringar som inte läkt av sig själva och att kvinnan fortsätter att gå på sina gynekologiska hälsokontroller. De metoder som används för att ta bort cellförändringar bygger på kirurgi, laser, värmekniv eller frysbehandling.

(Upp)

Sjukdomstecken

Livmoderhalscancer ger i tidiga stadier få eller inga symtom. Små blödningar mellan menstruationerna kan förekomma, liksom blödning och ibland smärta under samlag eller när man krystar på toaletten. Blodblandad flytning kan också vara tecken på livmoderhalscancer.

(Upp)

Undersökningar

Om undersökningen visar att det handlar om livmoderhalscancer behövs en större gynekologisk undersökning under narkos som går ut på att ta reda på hur utbredd cancern är. Ofta ingår en undersökning av urinblåsan med så kallad cystoskopi, då blåsans inre studeras med hjälp av ett smalt rörformat instrument. Man brukar också göra röntgenundersökningar av lungorna och ibland av buken och lilla bäckenet med så kallad magnetkamera.

Olika stadier av livmoderhalscancer

De olika stadierna av sjukdomen beskriver hur långt sjukdomen har hunnit utvecklas.

  • Stadium IA: tumören kan endast upptäckas i mikroskop.
  • Stadium IB: tumören är större än i stadium IA eller kan ses med blotta ögat.
  • Stadium II: tumören har spridit sig till övre delen av slidan eller ut i omgivande vävnad utanför livmodern.
  • Stadium III: tumören har spridit sig till bäckenväggarna eller till nedre delen av slidan.
  • Stadium IV: tumören har spridit sig till urinblåsa, ändtarm eller till organ utanför lilla bäckenet.
(Upp)

Behandlingar

Det finns olika behandlingar för livmoderhalscancer. Vilken behandling som väljs beror bland annat på i vilket stadium sjukdomen befinner sig och vilken typ av cancerceller som tumören består av.

Kirurgi

I de flesta fall innebär det kirurgiska ingreppet att hela livmodern och omgivande vävnad tas bort, liksom lymfkörtlarna i lilla bäckenet. Om sjukdomen är mycket begränsad och om kvinnan har en stark önskan om att bevara sin fruktsamhet kan man i vissa fall göra en mindre omfattande operation som kallas trachelektomi. Då tas nästan hela livmoderhalsen bort. Ett så kallat cerklage, en tråd, sätts in för att hålla ihop den förkortade livmoderhalsen. Även i dessa fall tas lymfkörtlarna i lilla bäckenet bort.

  • Eftersom inget cancerfall är det andra likt, är det din läkare som bäst kan svara på vad som gäller för just din sjukdom.
  • När läkaren i samråd med dig bestämmer sig för en behandlingsplan, tar hon eller han inte bara hänsyn till själva cancersjukdomen utan också till tidigare sjukdomar, ålder och allmänt hälsotillstånd.

Trachelektomi sker med en kombination av titthålsoperation, laparoskopi, och operation via slidan. Det är kvinnor i barnafödande ålder, som har en liten och begränsad tumör och ingen spridning av sjukdomen, som kan vara aktuella för ett sådant ingrepp. Kvinnor som blir gravida efter att tidigare i livet ha genomgått en trachelektomi har ökad risk för missfall eller att barnet föds för tidigt.

Strålbehandling

Ibland kombineras kirurgi och strålbehandling vid livmoderhalscancer. Strålbehandling kan också vara ett alternativ då kirurgi inte är möjlig. Syftet med behandlingen är att de celler som delar sig onormalt snabbt ska skadas och dö, medan de friska, normala cellerna ska klara sig. Vid livmoderhalscancer kan man antingen använda sig av inre eller yttre strålning, ofta används båda. Vid yttre strålbehandling pågår behandlingen bara i några minuter och man behöver inte ligga på sjukhus. Yttre strålbehandling ges fem dagar i veckan under fem till sex veckor. Behandlingen är smärtfri, men kan ge en del övergående biverkningar som diarré, matleda och trötthet.

Vid inre strålbehandling förs en eller flera ihåliga hylsor, så kallade inlägg, in i slidan eller livmodern. Strålkällor placeras i hylsans hålighet. Hylsorna får ligga kvar inne i kroppen och stråla under några minuter till cirka 15 timmar, beroende på vilken teknik som används. Behandlingen sker sängliggande i ett strålsäkert rum på sjukhuset. Efter några veckor kan det bli aktuellt med en ny behandling.

Fördelen med inre strålbehandling är att stråldosen i tumörområdet blir hög, medan de omgivande friska vävnaderna får en betydligt lägre stråldos. Själva strålningen känns inte och strålningen stannar inte kvar i kroppen efter behandlingen. Den kan alltså inte spridas till omgivningen.

Biverkningar av den inre strålbehandlingen är framför allt att slidans slemhinnor kan bli torra och sköra. Täta urinträngningar kan också förekomma. Problemen klingar vanligen av några veckor efter avslutad strålbehandling. Berätta för din sjuksköterska eller din läkare om dina besvär – hjälp finns att få. Det finns receptfria salvor och oljor som kan användas i underlivet.

Cytostatikabehandling

Cytostatika är läkemedel som angriper celler som håller på att dela sig. Olika cytostatika stör cellernas delning på olika sätt, därför kombineras ibland flera olika cytostatika för att få bättre behandlingseffekt.

Behandlingen ges vanligtvis i form av dropp i en blodåder, intravenöst, och kurerna kan vara olika långa beroende på hur långt sjukdomen har hunnit utveckla sig.
Biverkningarna av cytostatika kan vara trötthet, illamående, håravfall, blodbrist och ett tillfälligt försvagat immunförsvar. När behandlingen är avslutad försvinner besvären och håret växer ut igen.
Mer om cytostatikabehandling
Om att delta i en forskningsstudie

(Upp)

Livet efter behandling

Varken äggstockar eller livmoder är livsviktiga organ.

Sex och samlevnad

Behandlingen behöver inte inverka negativt på det sexuella samlivet. Men det behövs både kunskap och lyhördhet. Tala igenom eventuella problem med din partner och använd gärna den expertis som finns på sjukhuset. Alla människor har en sexualitet och även om du inte har någon partner för tillfället kan du få dina funderingar och frågor belysta i samtal med sjukvårdspersonalen.
Mer om sex och samlevnad

De flesta kvinnor som får gynekologisk cancer har passerat den barnafödande åldern. Trots det är det naturligt att känna saknad efter sina äggstockar och sin livmoder.

När det gäller kärlekslivet handlar det kanske mer om känslor än om tekniska hinder. Torra slemhinnor och förkortad slida kan verka hämmande innan man lärt sig hur man ska göra för att förbereda sig för att ta upp den sexuella samvaron igen.

Yngre kvinnor, som fortfarande menstruerar, kan få plötsliga övergångsbesvär när äggstockarna tagits bort, eftersom de då kommer i klimakteriet. Vanliga övergångsbesvär är svettningar, blodvallningar, torra och sköra slemhinnor i underlivet samt humörförändringar.

Även äldre kvinnor kan känna av dessa problem efter behandlingen. Diskutera dina eventuella besvär med behandlande läkare så att ni tillsammans kan komma fram till vilken behandling som kan lindra besvären.

Många kvinnor kan efter behandling för gynekologisk cancer besväras av kvarstående symtom från tarmen med tätare trängningar eller på andra sätt ändrade avföringsvanor. Tala med din läkare eller sjuksköterska - hjälp finns att få.

(Upp)

Orsaker till livmoderhalscancer

Vetenskapliga studier visar att mer än 98 procent av alla fall av livmoderhalscancer orsakas av ett mycket vanligt virus som heter humant papillomvirus, HPV, som sprids via sexuell kontakt. För det mesta brukar en HPV-infektion gå över utan att ge några men, men vissa virustyper (HPV 16, 18, 33 och 45) är förknippade med ökad risk för cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer. HPV 6 och 11 orsakar könsvårtor, så kallade kondylom.

I dag finns ett vaccin mot HPV 6, 11,16 och 18 och ett annat mot HPV 16 och 18. Alla flickor blir i årskurs fem eller sex erbjudna vaccination mot HPV 16 och 18 inom det allmänna vaccinationsprogrammet.
Mer om HPV-vaccination

Rökning och upprepade underlivsinfektioner är två viktiga faktorer som påverkar slemhinnan i livmoderhalsen och bidrar till en påfrestning av det lokala immunförsvaret. På så vis ökar risken ytterligare för en kvarstående HPV-infektion.

(Upp)

Prognos

Tack vare att allt fler kvinnor kommer under behandling på ett tidigt stadium, blir de flesta friska och återvänder till sitt normala liv. Prognosen är sämre om sjukdomen är spridd till andra organ. Men även vid mer avancerad sjukdom går det ofta att hålla sjukdomen under kontroll under en längre tid. Syftet med behandlingen blir då att symtomen inte ska inverka för mycket på livskvaliteten.

(Upp)

Känslomässiga reaktioner

Att få besked om att man har cancer är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. En påfrestande tid för många är när behandlingen är avslutad. Det är inte alls säkert att den förväntade lättnaden infinner sig.

Behandlingstiden kan visserligen vara jobbig, men det betyder åtminstone att något aktivt görs mot sjukdomen. Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
Känslomässiga reaktioner efter cancerbeskedet

(Upp)

Få svar på dina frågor

Ring Cancerfondens informations- och stödlinje 020-59 59 59, eller skriv till infostodlinjen@cancerfonden.se och få svar på dina frågor om cancer. Du vänder dig till oss för att få svar, känslomässigt stöd eller mer skriftlig information. Samtalen är kostnadsfria.
Cancerfondens informations- och stödlinje

Patientföreningar:

Gyncancerföreningarnas nationella samarbetsorganisation, Gynsam, för stöd och råd. Läs mer på www.gynsam.se

Nätverket mot gynekologisk cancer. Läs mer på www.gyncancer.se

15 januari 2013
Britta Hedefalk, Kommunikatör och specialistsjuksköterska

Sidansvarig

Britta Hedefalk, Kommunikatör och specialistsjuksköterska skicka e-post

Originaltext

Gun Leander, medicinjournalist

Granskning

Elisabet Hjerpe, bitr. överläkare, Radiumhemmet Gyn, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm