Hjärntumör

Tumörer i hjärnan drabbar människor i alla åldrar, men är vanligast bland personer över 60 år. En växande tumör kan orsaka huvudvärk, illamående och balansproblem. Prognosen vid hjärntumörer varierar både med typen av tumör och med dess läge i hjärnan.

14 april 2014

1: Stora hjärnan, 2: Hjärnstammen, 3: Lilla hjärnan.
Hjärnan är kroppen mest komplicerade organ. Den är uppbyggd av storhjärnan, lillhjärnan och hjärnstammen. Läs mer om hjärnan Illustration: Roland Klang

Tumörer i hjärnan är vanligast bland äldre personer. Ungefär hälften av patienterna är över 60 år. Samtidigt kan cancerformen drabba människor i alla åldrar och är den näst vanligaste cancerformen bland barn och tonåringar efter leukemi med knappt 100 nya fall per år.

Varje år får drygt 1 100 personer diagnosen hjärntumör. Dessutom får omkring 100 personer tumörer i andra delar av nervsystemet. Det betyder att detta är den elfte vanligaste cancerformen i Sverige. Drygt 100 personer får också tumörer i hypofysen, det undre hjärnbihanget.

Utöver dessa så kallade primära tumörer förekommer också hjärntumörer som är dottertumörer, metastaser, till cancer i andra delar av kroppen.

Sjukdomstecken

Eftersom hjärnan har betydelse för så många olika av kroppens funktioner, kan en hjärntumör ge flera olika symtom.

  • Huvudvärk är det vanligaste symtomet. Ett besvär som alla människor drabbas av någon gång och som i de allra flesta fall inte beror på någon allvarlig sjukdom. Men om det är en ny typ av huvudvärk eller om den inte går över på ett par veckor, bör man söka läkare. Huvudvärken beror på att när tumören växer så ökar trycket inne i huvudet, eftersom det hårda skallbenet sätter en gräns för hur mycket hjärnan kan utvidgas. Denna tryckökning uppstår oberoende av om det är en elakartad eller en godartad tumör. Vid en tumör kan de allra tunnaste blodkärlen i hjärnan skadas så att vätska från blodet läcker ut i hjärnvävnaden. Det resulterar också i svullnad och att trycket inne i huvudet höjs.
  • Illamående och kräkningar är andra symtom på ett ökat tryck i hjärnan, även de mycket vanliga sjukdomstecken som i de flesta fall beror på något annat och som för det mesta är helt ofarliga. Också här gäller att man bör uppsöka läkare om ingen förklaring finns eller om besvären varar en längre tid.
  • Epileptiska anfall kan också vara symtom på en hjärntumör. Anfallen orsakas av en felaktig elektrisk aktivitet i hjärnan och uppkommer när tumören växer och påverkar vissa delar av hjärnan.
  • Tal-, hörsel-, synproblem, försämrad rörelse- och känselförmåga samt balansproblem är andra symtom som kan uppträda vid hjärntumörer. Vilka de är beror på i vilken del av hjärnan tumören växer. Synproblem kan också vara symtom på en tumör. När synnerven påverkas direkt av tumören eller när trycket inne i skallen ökar så försämras synen.
  • Psykiska besvär av olika slag är vanliga vid hjärntumörer. Hjärnan är ju också centrum för våra känslor. Personlighetsförändringar som initiativlöshet och minnesförlust kan också förekomma.

Olika former av hjärntumörer

Hjärntumörer är en av många tumörsjukdomar. Tumör betyder svulst, men säger inte om den är godartad (benign) eller elakartad (malign). Ordet cancer betyder däremot alltid att det är en elakartad tumör.

De olika tumörsjukdomarna är mycket olika varandra, men alla har det gemensamt att de börjar med ett fel i någon av kroppens celler.
Läs mer om vad cancer är.

Elakartade hjärntumörer skiljer sig i ett viktigt avseende från andra cancertyper. De sätter sällan metastaser i andra delar av kroppen. Men om tumören växer så att den får kontakt med hjärn- och ryggmärgsvätskan kan celler lossna till vätskan och spridas med den. Det gäller bland annat för medulloblastom, som beskrivs i texten nedan.

Cellerna i en godartad tumör växer inte in i omgivande vävnad, men kan däremot tränga undan den för att själva få plats. Detta kan vara speciellt problematiskt i ett slutet hålrum som till exempel hjärnan som omges av skallbenet.

Det finns några olika typer av hjärntumörer som kan drabba vuxna och barn:

  • Gliom är tumörer som uppkommer ur gliaceller i hjärnans stödjevävnad och är vanligtvis elakartade. Nervcellerna hos en vuxen skiljer sig från andra celler i kroppen genom att de inte delar sig. När nervceller dör ersätts de därför inte av nya celler. Hjärntumörer hos vuxna börjar sällan växa i en nervcell. Tumörer hos barn uppkommer främst i celltyper som förnyar sig ofta.
  • Medulloblastom är elakartad och uppstår oftast i lillhjärnan. Hos barn delar sig nervcellerna eftersom nervsystemet fortfarande håller på att utvecklas. I barnens hjärna finns omogna celler som efterhand utvecklas till nervceller eller gliaceller. Om det uppstår ett fel i en sådan cell kan det resultera i en tumör. Ett exempel på detta är medulloblastom, en hjärntumör som nästan enbart drabbar barn.
  • Meningiom kan växa i hjärnhinnorna, meningerna, Där förnyas också cellerna, därför kan tumörer uppstå även där. De är i allmänhet godartade, det vill säga de växer sällan in i omgivande vävnad utan tränger istället undan den. Denna tumörtyp är ovanlig hos personer under 50 år.

Om hypofystumörer

Hypofysen eller undre hjärnbihanget är en liten körtel som sitter på undersidan av hjärnan. Den påminner i form och storlek om en mycket liten lök och den har ungefär samma vikt, bara 0,6 gram. Hypofysen styr viktiga delar av kroppens hormonsystem. Den tillverkar och utsöndrar flera hormoner som i sin tur stimulerar andra körtlar i kroppen att börja tillverka sina speciella hormoner.

Oftast leder en tumör i hypofysen till att produktionen av något hormon ökar onormalt mycket. Symtomen är då mycket varierande och beror på vilket hormon som tillverkas av tumören. Hormonet prolaktin ger exempelvis mjölkproduktion och utebliven mens. Ökad produktion av tillväxthormon leder till akromegali då t ex händer och fötter kan börja växa. Ett annat hormon gör att kroppen ökar sin tillverkning av kortison. Det resulterar i viktökning, högt blodtryck och hudförändringar. Det är också vanligt med synbesvär när man drabbats av en hypofystumör.

Det finns också hypofystumörer som resulterar i brist på hormoner. Symtomen kan då vara trötthet och huvudvärk.

De flesta tumörer i hypofysen växer långsamt och ger mycket sällan upphov till metastaser.

Vid misstanke om tumör i hypofysen ställs diagnosen vanligtvis med hjälp av röntgenundersökning och analys av patientens hormonproduktion. Inför operation undersöks dessutom hypofysen i magnetkamera och datortomografi. Ibland görs också kärlröntgen.

Små tumörer i hypofysen, det vill säga mindre än 10 mm, behöver ofta ingen behandling om de inte ger några symtom. Däremot följs de noga genom regelbundna läkarbesök.

Tumörer som är större än 10 mm brukar däremot i de flesta fall kräva någon behandling. Vid vissa hypofystumörer ges i första hand ett läkemedel som ofta krymper tumören och minskar hormonproduktionen. Effekten finns bara så länge patienten tar medicinen. Därför är operation ibland första alternativet.

Vid andra typer av hypofystumörer finns inget effektivt läkemedel och i de fallen opereras tumören bort.

Om inte hela tumören kan tas bort kompletteras operationen med strålbehandling. Vid återfall ges också strålbehandling och om patienten inte bedöms klara en operation.

Tumörer i hjärnan

Nervcellerna hos en vuxen skiljer sig från andra celler i kroppen genom att de inte delar sig. När nervceller dör ersätts de därför inte av nya celler. Hjärntumörer hos vuxna börjar sällan växa i en nervcell. Tumörer uppkommer främst hos celltyper som förnyar sig ofta. Det gör gliacellerna i hjärnans stödjevävnad. Många hjärntumörer växer ur gliaceller. Dessa tumörer kallas gliom och är vanligtvis elakartade.

Hos barn delar sig nervcellerna eftersom nervsystemet fortfarande håller på att utvecklas. I barnens hjärna finns omogna celler som efterhand utvecklas till nervceller eller gliomceller. Om det uppstår ett fel i en sådan cell kan det resultera i en tumör. Ett exempel på detta är medulloblastom, en hjärntumör som nästan enbart drabbar barn. Medulloblastom är en elakartad tumör och uppstår oftast i lillhjärnan.

I hjärnhinnorna, meningerna, förnyas också cellerna. Därför kan tumörer uppstå även där. De kallas meningiom och är i allmänhet godartade, det vill säga de växer sällan in i omgivande vävnad utan tränger istället undan den. Denna tumörtyp är ovanlig hos personer under 50 år.

Elakartade hjärntumörer skiljer sig i ett viktigt avseende från andra cancertyper. De sätter sällan metastaser i andra delar av kroppen. Men om tumören växer så att den får kontakt med hjärn- och ryggmärgsvätskan kan celler lossna till vätskan och spridas med den. Det gäller bland annat för medulloblastom.

Undersökningar

Du har säkert fått gå igenom flera undersökningar innan du fick beskedet att du har en hjärntumör, de viktigaste beskrivs här i texten:

  • Neurologisk undersökning brukar vara det första steget efter att läkaren frågat ut dig om symtom och hur du insjuknat. Den innebär att läkaren kontrollerar känsel, rörelseförmåga och reflexer (till exempel med ett lätt slag mot ett knä). Den neurologiska undersökningen ger en uppfattning om vilken del av hjärnan som har drabbats.
  • Ögonkontroll är också en vanlig undersökning. Läkaren tittar med hjälp av ett speciellt instrument in i ögat för att se om synnerven i ögonbotten är svullen. Detta är något man ibland kan se om man drabbats av en hjärntumör.
  • Datortomografi och magnetkamera är moderna metoder för att ta bilder av kroppens inre och har stor betydelse för att ställa diagnos på hjärntumörer. Du ligger under undersökningen på en brits med huvudet inne i en cirkelformad öppning i apparaten. I datortomografen används röntgenstrålar för att få fram bilden. Magnetkameran utnyttjar ett magnetfält och radiovågor. Båda apparaterna är kopplade till datorer som framställer bilderna av hjärnan på en bildskärm.
  • Kärlröntgen av eller i hjärnan var tidigare en vanlig undersökningsmetod. Vid kärlröntgen sprutas en speciell kontrastvätska in i ett blodkärl som går till hjärnan. Vätskan har egenskaper som gör att blodkärlen där tumören finns, lättare kan urskiljas. Kontrastmedel av olika slag kan också användas när bilder tas med datortomograf och magnetkamera. Tack vare de nya metoderna att ta bilder av hjärnan används kärlröntgen inte lika ofta numera. Före en operation brukar patienten ibland kärlröntgas, eftersom neurokirurgen behöver veta hur blodkärlen ligger för att inte skada dem vid operationen.
  • Biopsi, ett vävnadsprov, på den misstänkta tumören kan ibland behövas för att få en helt säker diagnos. Ibland tas provet i samband med att tumören opereras bort. Om diagnosen är osäker och man bedömer att tumören ej är lämplig att försöka operera bort gör läkaren en särskild operation för att ta ut ett vävnadsprov. Då borras ett litet hål i skallbenet. Genom hålet sticker läkaren in en tunn nål med vars hjälp han tar ut en liten bit av den misstänkta tumören som skickas till undersökning. Ofta används så kallad stereotaktisk operation för att ta ut provet. Vad det innebär beskrivs i avsnittet om kirurgi, lägre fram i texten.
  • Prov på hjärn- och ryggmärgsvätskan tas också i en del fall. Om tumören växer intill hjärnans hålrum kan vätskan innehålla lossnade tumörceller. När cancer i en annan del av kroppen har satt metastaser i hjärnan kan också cancerceller finnas i hjärn- och ryggmärgsvätskan.
  • EEG-undersökning. I de fall då epilepsi hör till symtomen får patienten genomgå en EEG-undersökning som visar hjärnans elektriska aktivitet. Vid hjärntumörer är aktiviteten i det drabbade området förändrad.

Här får du råd inför läkarbesöken
Läs också om att delta i en forskningsstudie

Behandlingar

Kirurgi och strålbehandling är de viktigaste metoderna för att behandla hjärntumörer. Ibland ges också cytostatika. Ofta krävs dessutom åtgärder som inte är direkt riktade mot tumören utan mot dess följder, exempelvis svullnad i hjärnan och epileptiska anfall.

Kirurgi

För att ställa en säker diagnos är kirurgi nödvändig och oftast av stor betydelse för behandlingsresultatet. I många fall krävs svåra avvägningar vid operationer i hjärnan. Det gäller att få bort så mycket som möjligt av tumören – helst hela – utan att skada någon del av hjärnan som är centrum för viktiga kroppsfunktioner. Oftast kan inte hela tumören avlägsnas utan kirurgin måste kombineras med strålbehandling och i många fall med cytostatika.

Utvecklingen inom neurokirurgin under senare år har ökat möjligheterna att operera i hjärnan. Ett stort framsteg är mikrokirurgi. Med hjälp av operationsmikroskop kan kirurgen göra ingrepp som blir så skonsamma som möjligt för hjärnan och komma åt tumörer som tidigare inte var möjliga att operera. Ibland kan man använda sig av en sorts ”navigationsutrustning” för att underlätta orienteringen vid en operation. Denna teknik möjliggör att kirurgen hela tiden kan se röntgenbilder på en skärm och kontrollera var i hjärnan han befinner sig.

Eftersom inget cancerfall är det andra likt, är det din läkare tillsammans med andra medarbetare som bäst kan svara på vad som gäller för just din sjukdom.

När läkaren i samråd med dig bestämmer sig för en behandlingsplan, tar hon eller han inte bara hänsyn till själva cancersjukdomen utan också till tidigare sjukdomar, ålder och allmänt hälsotillstånd.

Operationer i hjärnan sker ibland med så kallad stereotaktisk teknik. Det är en metod att ange tumörens läge i tre dimensioner: uppifrån, framifrån och från sidan. Läkaren börjar med att sätta fast en speciell ställning på patientens huvud. Med hjälp av röntgenbilder kan läkaren sedan mycket noga mäta upp var i hjärnan han ska göra sitt ingrepp och ställa in avstånden på den stereotaktiska ställningen. Tekniken används framför allt när man skall ta prover från en tumör, så kallad biopsi.

Det finns flera olika metoder att operera i hjärnan. Oftast används sug för att ta ut tumörvävnad och elektrisk pincett för att stoppa blödningar. Laser och ultraljudssug utgör andra möjligheter.

Genom att använda ultraljudsundersökning under operationen kan läkaren kontrollera sitt ingrepp och se hur mycket som opereras bort.

Strålbehandling

När cancerceller utsätts för strålning skadas de och dör så småningom. Syftet med strålbehandlingen är att få maximal effekt i tumören, men samtidigt skada de normala cellerna i närheten så lite som möjligt.

Det finns flera olika sätt att utforma strålbehandlingen vid hjärntumörer: många små doser eller få större, olika tidsintervall och så vidare. Vid gliom är det vanligt att stråldosen ges dagligen under fyra till sex veckor.

Behandling med den så kallade strålkniven är användbar vid vissa små tumörer och är helt oblodig. Strålningen är av samma typ som vid annan strålbehandling. Skillnaden är att hela stråldosen ges på en gång. Patientens huvud placeras i en stereotaktisk hjälm med mängder av små hål. Strålningen ges genom hålen på ett sådant sätt att alla strålar möts i tumören. Med hjälp av stereotaktisk utrustning kan strålningen från en vanlig strålapparat i dag koncentreras till tumören på samma sätt som med strålkniven och med samma effekt. Ytterligare ett sätt att få strålningen koncentrerad till tumören är att strålbehandla med så kallade protoner. Med dessa tekniker fördelas stråldosen vanligtvis på flera olika behandlingstillfällen.

Ett dilemma vid all behandling och inte minst vid strålbehandling är att inte bara cancercellerna påverkas utan också andra celler i hjärnan och i övriga centrala nervsystemet. Denna risk för biverkningar gör att det finns en gräns för hur mycket strålning som kan ges.

Strålbehandling används inte bara mot elakartade tumörer utan också mot en del godartade när de inte kan opereras bort helt och hållet.

Barn med hjärntumörer får numera sällan strålbehandling. Det gäller särskilt de allra minsta barnen, eftersom deras hjärna fortfarande håller på att utvecklas och är extra känslig för strålning.
Läs mer om strålbehandling

Cytostatika

Behandling med cytostatika har tidigare inte varit lika vanlig vid hjärntumörer som vid flera andra cancertyper. Ett skäl har varit att det är svårt att få medlen att passera den så kallade blod-hjärnbarriären, som skyddar hjärnan mot skadliga ämnen i blodet. Därför kan det vara svårt att få en så hög koncentration av ett cytostatikum i en hjärntumör att cancercellerna dödas. Nu är cytostatika en del av rutinbehandlingen av de mest elakartade gliomen. Denna cytostatikabehandling ges som tabletter dagligen under själva strålbehandlingen och kan i vissa fall ges även efter avslutad strålbehandling. Med denna behandling har effekterna avsevärt förbättrats. Vid andra cytostatikabehandlingar av hjärntumörer ges läkemedlen oftast direkt i en blodåder (intravenöst). Behandlingsupplägget måste alltid avgöras för varje enskild patient med hänsyn till tumören och patientens tillstånd.

Annan behandling

Många hjärntumörer orsakar svullnad i hjärnan (ödem) som kan ge exempelvis huvudvärk och illamående. Svullnaden kan ofta behandlas framgångsrikt med speciella läkemedel, så kallade steroider (kortison). Denna behandling ska endast fortsätta så länge som effekten kvarstår.

Epileptiska anfall vid hjärntumörer kan förebyggas genom behandling med någon av de vanliga epilepsimedicinerna.

Känslomässiga reaktioner

Att få besked om att man har cancer är svårt, även om man själv har misstänkt det. Det är mycket vanligt att reagera med oro, nedstämdhet och känslor av overklighet. En påfrestande tid för många är när behandlingen är avslutad. Det är inte alls säkert att den förväntade lättnaden infinner sig. Behandlingstiden kan visserligen vara jobbig, men det betyder åtminstone att något aktivt görs mot sjukdomen. Dessutom innebär den regelbundna kontakten med sjukvården en trygghet för många.
Läs mer om känslomässiga reaktioner efter cancerbeskedet

Orsaker till hjärntumörer

I vetenskapliga undersökningar har flera olika så kallade cancergener kopplats till hjärntumörer. Det är arvsanlag (gener) som normalt finns i kroppen och har viktiga uppgifter. Om en sådan gen skadas på något sätt, kan det leda till att den cell som genen finns i börjar dela sig okontrollerat. Forskning har också visat ett samband med så kallade suppressorgener, även kallade hämmargener. Det är arvsanlag som normalt kontrollerar celldelningen och sätter stopp när tillräckligt många celler finns. Om en suppressorgen skadas så att den inte fungerar kan celldelningen också bli okontrollerad.

Det finns dock ingen säker kunskap om orsaken till tumörer i hjärnan, det vill säga vilka faktorer som åstadkommer förändringarna i tumörgenerna. Men det pågår en intensiv forskning både om orsaker och nya behandlingar.

En slutsats av forskningen hittills är att miljöfaktorer eventuellt kan spela en roll. Djurförsök har visat att vissa kemikalier – exempelvis så kallade polycykliska aromatiska kolväten – kan ge upphov till hjärntumörer. Det finns också forskning som visar att personer i vissa yrkesgrupper, till exempel i den petrokemiska industrin, löper ökad risk.

Andra forskarrapporter har visat på ett samband mellan elektromagnetisk strålning, till exempel vid användning av mobiltelefoner, och hjärntumörer.

Ärftliga faktorer anses också ha betydelse för en del fall av hjärntumörer. En del studier har visat på samband med hur vårt immunsystem fungerar.

Prognos

Som nämnts kan behandling av tumörer i hjärnan kräva mycket besvärliga avvägningar. Om tumören växer så att den kan opereras bort helt och hållet eller om den är känslig för strålbehandling eller cytostatika finns goda möjligheter att bota. Men i många fall växer tumören så att någon livsviktig del av hjärnan kan skadas vid en operation. Det betyder att i vissa fall kan bara en del av tumören opereras bort och i andra fall går det inte att operera alls. Då får man med behandlingen rikta in sig på att hålla tumören tillbaka.

Prognosen vid hjärntumörer varierar därför både med typen av tumör och med dess läge i hjärnan. Om tumörer av typen meningiom växer väl inkapslade och i en del av hjärnan som kirurgen kan komma åt, botas de praktiskt taget alltid. Men även denna godartade tumör växer ibland på ett sådant sätt att det är omöjligt att operera.

Gliom är svåra att operera bort helt och då kan både strålbehandling och cytostatika vara av betydelse. Det gäller särskilt för de mer elakartade formerna av gliom.

Medulloblastom som är vanligast hos barn är känsliga för både strålning och cytostatika. Omkring hälften av patienterna botas.

Forskningen är hela tiden inriktad på att få fram bättre metoder för behandling. Nya cytostatika och andra typer av läkemedel prövas i olika forskningsprojekt både i Sverige och i andra länder.

Få svar på dina frågor

Ring 020-59 59 59 eller skriv till infostodlinjen@cancerfonden.se och få svar på dina frågor om cancer. Vi som svarar på Cancerfondens informations- och stödlinje är legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård. Du vänder dig till oss för att få svar, känslomässigt stöd eller mer skriftlig information. Samtalen är kostnadsfria.
Läs mer om Cancerfondens informations- och stödlinje

14 april 2014
Britta Hedefalk, Kommunikatör och specialistsjuksköterska

Sidansvarig

Britta Hedefalk, Kommunikatör och specialistsjuksköterska skicka e-post

Originaltext

Lennart Edqvist, medicinjournalist

Granskning

Roger Henriksson, Professor, Överläkare, Chef Regionalt CancerCentrum Stockholm Gotland