Stamcellstransplantation

Den första svenska transplantationen av stamceller gjordes år 1975. Då kallades det för benmärgstransplantation. Idag tas stamceller främst från blodet, men ibland också från benmärgen. Stamcellstransplantation används framför allt vid leukemi, myelodysplastiskt syndrom (MDS), lymfom och myelom. 

Granskad av: Per Ljungman, professor emeritus, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset

Fakta

  • Den som ger stamceller, donatorn, vid en stamcellstransplantation är ofta ett syskon.
  • Omkring 223 000 personer har anmält sig till Tobiasregistret och är beredda att donera stamceller.
  • Den som får stamceller får cellerna via dropp.

Vad är en stamcellstransplantation?

En stamcellstransplantation innebär att en person får nya blodbildande stamceller.

Stamcellerna kan komma från en donator eller från personen själv. När de tas från personen själv separeras de från blodet och förs sen tillbaka. Stamcellerna ges som dropp.

Stamcellerna tas oftast från blodet, men ibland också från benmärgen. Det är enklare för en donator att koppla upp sig mot en maskin som sorterar ut stamcellerna i blodet än att "borra" ner i bäckenbenet och suga upp benmärg i sprutor vilket behöver göras om man ska donera stamceller från benmärgen.

När någon donerar stamceller kallas det för allogen transplantation. När personens egna stamceller används kallas det autolog transplantation.

Stamcellstransplantation används mest inom cancerområdet. Vid cancersjukdomar som leukemi, MDS, lymfom och myelom används oftast blodstamceller.

Varför gör man en stamcellstransplantation?

När stamcellerna i benmärgen eller blodet delar sig bildas en ny stamcell plus en annan cell. Den andra delar sig sen och utvecklas till många nya blodkroppar.

En stamcell är en outvecklad cell, den är inte specialiserad på en viss sak. Den kan skapa exakta kopior av sig själv och genom det fortsätta vara stamcell. Men den kan också utvecklas till alla specialiserade celler som finns i kroppen.

Vid blodcancer uppstår skador på cellerna. Det påverkar celldelningen så att det inte utvecklas normala blodkroppar.

Genom en stamcellstransplantation kommer nya friska stamceller in som kan dela sig på ett normalt sätt och bilda friska blodkroppar.

Illustration blodkroppar
Det finns tre typer av blodkroppar: 1. Röda blodkroppar som transporterar syre runt till hela kroppen. 2. Vita blodkroppar som ingår i immunförsvaret. 3. Blodplättar som gör att blodet koagulerar så att vi inte förblöder av minsta sår.

Autolog stamcellstransplantation

Vid en autolog transplantation tas stamceller från den som är sjuk när sjukdomen är i ett lugnt skede, så kallad remission.

Stamcellerna ges sen tillbaka till personen efter att cytostatikabehandling är avslutad. Ibland kombineras behandlingen med strålbehandling.

Allogen stamcellstransplantation

Vid allogen transplantation tas stamcellerna från någon annan, en donator. 

Donatorn är antingen en familjemedlem, ofta ett syskon, eller en donator som inte är släkt från ett register. Vem som blir donator baseras på personen som är sjuk och donatorns HLA-typer.

  • HLA är proteiner som finns på cellernas yta och har betydelse för immunförsvaret.
  • På varje cell i kroppen finns en dubbel uppsättning HLA-molekyler.
  • Den ena HLA-molekylen kommer från ens mamma och den andra från ens pappa.
  • I genomsnitt vart fjärde syskon har därför samma HLA-typ.

Ett syskon som matchar i HLA-typ är förstahandsvalet i de flesta situationer. För att se om en person passar som donator tas ett vanligt blodprov.

Det kan ta olika lång tid att hitta en lämplig donator. Ibland finns en passande donator bland syskon medan man i andra fall får leta i flera olika register från olika länder för att hitta någon som passar.

I sällsynta fall hittas ingen donator som passar.

Numera kan också personer som inte passar helt som donatorer användas genom att man anpassar metoden för transplantationen. Det kallas för haploidentisk transplantation.

Att donera stamceller 

Inför en stamcellsdonation kontrolleras att den som ska ge stamcellerna är frisk med hjälp av bland annat blod-, urin och benmärgsprover. Hjärtat undersöks med EKG och lungorna röntgas.

Tidigare utvann man alltid stamcellerna ur benmärgen, men i dag är det mycket vanligare att man tar stamcellerna från blodet.

Stamceller från benmärgen

När stamceller ska utvinnas ur benmärgen ligger donatorn på magen på ett operationsbord och är sövd eller har fått ryggbedövning.

Läkaren sticker in en nål i bakre höftbenskammen och suger ut benmärg som är blandad med blod. Det upprepas tills 0,5-1 liter blodblandad benmärg har tagits ut. Det hela brukar ta omkring en timme.

Efter att benmärgen tagits ut känner de flesta donatorer sig ömma i ryggslutet och ofta blir de sjukskrivna någon vecka. Det är mycket sällsynt med allvarligare biverkningar.

Oftast får donatorn en transfusion av sitt eget blod efter ingreppet. Det blodet har tappats ut ett par veckor före donationen.

Stamceller från blodet

Några dagar före donation av stamceller från blodet får donatorn ett läkemedel som stimulerar celldelningen i benmärgen så att fler stamceller kommer ut i blodet därifrån.

En biverkan av läkemedlen kan vara värk i muskler och skelett. Ett vanligt smärtstillande medel brukar vara tillräckligt för att ta bort värken.

När stamcellerna ska tas leds blodet genom en maskin som sorterar ut stamcellerna från blodet. Sedan återförs blodet till donatorn. Det tar omkring tre timmar och görs på en blodcentral.

Personer som donerar stamceller från blodet behöver i de flesta fall inte vara sjukskrivna.

Inför stamcellstransplantation

Inför en stamcellstransplantation krävs en utredning med flera olika undersökningar.

Lungorna och hjärtat kontrolleras. En tandläkarundersökning görs för att se att det inte finns infektioner i munnen. Om det finns muninfektioner krävs förebyggande behandling av tandläkare.

Personen som ska få stamceller får en central venkateter insatt. Det är en slang som förs in i ett blodkärl på halsen. Den brukar ha två kanaler och används för att ge mediciner och ta blodprover utan att man varje gång behöva sticka en nål genom huden.

En fråga som behöver diskuteras för en person i fruktsam ålder är den framtida förmågan att få barn.

Innan transplantationen behandlas den som är sjuk med cytostatika och ibland strålning. Det kan förstöra könscellerna så att ägglossningen hos kvinnor och spermiebildningen hos män inte fungerar normalt.

Före behandlingen finns det möjlighet att ta ut ägg eller sperma och frysa för senare användning vid provrörsbefruktning eller insemination.

Före stamcellstransplantation

Före transplantationen får den som är sjuk genomgå en behandling som kallas konditionering. Den kan ges med olika intensitet beroende på ålder, hälsotillstånd och vilken sjukdom man behandlas för.

  • Intensiv konditionering innebär att de egna, sjuka stamcellerna utplånas med en kraftig cytostatikabehandling. Ibland kombineras det med strålbehandling.
  • Idag används också så kallade reducerad konditionering som har till syfte att trycka ner immunförsvaret.
  • Båda metoderna innebär att det egna immunförsvaret försvagas. Det görs för att immunförsvaret annars skulle stöta bort de nya stamcellerna.

Cytostatika ges direkt i blodet och ibland även i ryggmärgsvätskan. När cytostatika ges i ryggmärgsvätskan förs injektionsnålen in mellan två kotor i nedre delen av ryggraden.

Konditioneringen ger biverkningar av olika grad beroende på intensitet. Biverkningar kan vara yrsel, diarré, illamående och problem att äta.

Läs mer om biverkningar av strålbehandlingar och cytostatikabehandlingar 

Under stamcellstransplantation

Stamceller ges på samma sätt som en blodtransfusion, via den centrala venkatetern som går in till ett blodkärl på halsen.

  • Det tar en till två timmar att göra en transplantation med stamceller från benmärg och ungefär en halvtimme när blodstamceller används.
  • De nya stamcellerna söker sig till skelettets hålrum där benmärgen finns och börjar bilda nya blodkroppar.
  • När man har gjort konditionering med cytostatika måste man vänta en eller två dagar innan man genomför transplantationen för att all cytostatika ska försvinna ur kroppen. Annars kan cytostatikan påverka nya stamcellerna påverkas.

Efter stamcellstransplantation

Det brukar ta två till tre veckor innan de nya stamcellerna börjar dela sig så att det bildas tillräckligt många olika blodkroppar.

Under den tiden finns en ökad risk för infektioner eftersom immunförsvaret då är utslaget. Därför ges förebyggande behandling mot infektioner.

De flesta isoleras tills stamcellerna börjat fungera och nya blodkroppar bildas. En del kan bo hemma under den här tiden, men också då krävs stor försiktighet för att inte drabbas av infektioner.

Utskrivning

Efter utskrivningen sker regelbundna kontroller för provtagning. I början görs de två gånger i veckan.

Efter tre månader brukar provtagningarna göras med längre mellanrum, förutsatt att allt fungerar bra.

Komplikationer

GVHD

Många personer som genomgått en allogen stamcellstransplantation får en komplikation som kallas GVHD, Graft Versus Host Disease.

Det innebär att det nya immunförsvarets vita blodkroppar, som bildas av de transplanterade stamcellerna, uppfattar kroppen som främmande och angriper den.

Man kan säga att transplantatet försöker stöta bort kroppen.

Vid transplantation av andra organ, som till exempel hjärta eller njure försöker immunförsvaret i stället stöta bort det nya organet.

Det finns både en akut och en kronisk form av GVHD och svårighetsgraden varierar mycket mellan olika patienter.

Akut GVHD

Den akuta formen av GVHD brukar uppstå inom tre månader efter transplantationen.

De första symtomen är vanligen utslag i handflatorna, på fotsulorna eller i ansiktet. I svårare fall kommer utslagen på hela kroppen och då kan också levern påverkas.

En del kan få diarré eller kräkningar.

GVHD är en allvarlig sjukdom och ibland besvärlig att behandla. Efter en transplantation ges därför förebyggande behandling mot GVHD för att lindra reaktionen.

Kronisk GVHD

Den kroniska formen av GVHD uppstår vanligen mer än tre månader efter transplantationen. Kronisk GVHD har oftast en mer begränsad utbredning med utslag i huden och torrhet i mun och slemhinnor.

I svårare fall blir huden förhårdnad och dras samman. Då kan man också få inflammation i ögonen och torra slemhinnor i munnen, magen, tarmarna och slidan.

Vid kronisk GVHD är immunförsvaret nedsatt både på grund av sjukdomen och att man måste behandlas med läkemedel som dämpar immunförsvaret. Därför ges i allmänhet förebyggande behandling mot infektioner.

GVL

För de som behandlas för leukemi kan en lindrig GVHD vara till nytta eftersom den kan förstöra eventuellt kvarvarande leukemiceller och därmed ge lägre risk för återfall. Den här reaktionen brukar kallas GVL, Graft Versus Leukaemia.

Minska risken för infektioner efter transplantation

Det finns några regler som är bra att följa efter utskrivningen och är till för att minska risken för till exempel infektioner.

  • Det gäller att vara noga med handhygienen och inte umgås med personer som är förkylda eller har infektioner.
  • Undvika stora folksamlingar under de första månaderna efter transplantationen eftersom smittrisken är stor. Exempelvis får patienterna åka med färdtjänst vid sjukhusbesök eftersom de bör undvika kollektivtrafik.
  • Under åtminstone tre månader efter transplantationen avråds patienterna vidare från att ha husdjur som hund, katt, hamster, fåglar med flera. Om allt fungerar bra efter den tiden kan man åter ta hem husdjuren.
  • Ytterligare ett råd är att undvika jord, till exempel att inte gräva i rabatter eller plantera krukväxter. Inga krukväxter får finnas i sovrummet. Det beror på att det finns risk att bli infekterad av mögelsvamp som finns i jord.

Tobiasregistret

I många länder finns register dit människor som är beredda att ge stamceller kan anmäla sig. I Sverige kallas det Tobiasregistret och finns i Stockholm.

Omkring 223 000 personer har anmält sig till Tobiasregistret och är beredda att och donera stamceller. I hela världen finns mer än 40 miljoner personer i liknande register där också deras vävnadstyper finns noterade. De samlas hos World Marrow Donor Association (WMDA).

Mer information om Tobiasregistret 

Vart kan jag vända mig?

Har du frågor och funderingar om cancer är du varmt välkommen att kontakta oss på Cancerlinjen.

Linjen är bemannad av legitimerad vårdpersonal med lång erfarenhet av cancervård.

Ring 010-199 10 10 eller skicka ett mejl till Cancerlinjen

Frågor & svar om stamcellstransplantation

Här svarar Hans Hägglund och Mattias Carlsten på frågor om stamcellstransplantation. Hans och Mattias är båda läkare på enheten för cellterapi och allogen stamcellstransplantation (CAST) på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Hans Hägglund och Mattias Carlsten
Hans Hägglund och Mattias Carlsten.

Vilka risker finns med stamcellstransplantation?

Det finns flera risker med en stamcellstransplantation. De kan delas in i tidiga och sena biverkningar.

I samband med förbehandlingen som kallas konditionering och som görs med cellgifter (cytostatika) kan man må illa och tappa hår. Lyckligtvis är illamående väldigt ovanligt numera. Behandlingen kan på längre sikt göra att man blir steril.

Efter förbehandlingen saknar man vita blodkroppar under en period på omkring två veckor, en fas som kallas neutropeni. Då är det framför allt problem med feber och infektioner. Infektionerna kan orsakas av bakterier men ibland även av svamp.

Man kan också få sår i slemhinnorna i munnen som gör att det blir svårt att äta och dricka under den här övergående perioden. 

Organ i kroppen kan också ta skada av de cellgifter man fått (kallas för organtoxicitet). Det kan till exempel leda till njursvikt eller leversvikt men i princip kan alla kroppens organ drabbas av skador efter förbehandlingen.

När donatorns celler delar sig och börjar stiga i antal är det i första hand akut GVHD (Graft-Versus-Host Disease) som är risken. GVHD är när de nya cellerna attackerar de friska organen för att de upplever den nya kroppen som främmande. Då är det i första hand hud, lever och magtarmkanalen som drabbas, men i princip kan vilket organ som helst drabbas.

Över tid kan GVHD övergå i en mer kronisk variant. Då kan slemhinnor i ögon, mun, genitalier (könsorgan), lungor, muskler, leder och magtarmkanalen drabbas mer permanent.

Den kroniska varianten av GVHD kan göra att man behöver långvarig, ibland livslång immunsuppression, läkemedel som dämpar immunförsvaret.

Kronisk GVHD kan vara handikappande. Den kan till exempel leda till kroniska diarréer, stelhet i muskler och leder, läderartad hud och andningssvårigheter. I värsta fall kan de här biverkningarna förkorta livet.

Det finns risk för infektioner även senare. Infektionen kan till exempel bero på reaktivering av olika virus som CMV (cytomegalovirus) och Epstein-Barrvirus (EBV). Det betyder att virus som har legat och vilat i kroppen och varit inaktiva väcks till liv igen. Men man kan också drabbas av bakteriella infektioner och av svampinfektioner.

Det tar tid för det nya immunförsvaret att mogna och börja fungera som det ska. Personer som har genomgått stamcellstransplantation behöver också vaccineras om med vaccin man fått tidigare i livet (motsvarande barnvaccinationsprogrammet). Efter en transplantation har inte tidigare vaccinationer någon effekt längre.

En annan risk är att mottagaren stöter bort transplantatet (de nya stamcellerna) och den stora risken som vården hela tiden övervakar är om personen får ett återfall i sin grundsjukdom som man försöker behandla med transplantationen.

Gör det ont att få stamceller?

Nej, att få stamceller är tekniskt helt okomplicerat och gör inte alls ont. Det är som en blodtransfusion.

Stamcellerna ges som ett dropp i den centrala infarten (CVK). Det är slangen som den som är sjuk har inopererad för att få transfusioner, vätskor och läkemedel.

En del personer reagerar med feber efter transfusionen, men det gör inte ont.

Hur mår man efter transplantationen?

Det varierar hur man mår precis efter att man har fått de nya cellerna. En del är relativt opåverkade och andra kan direkt efter transplantationen vara väldigt påverkade.

Hur man mår beror på vilken typ av transplantat man får (var stamcellerna kommer ifrån), vilken förbehandling man har fått, vad man har för sjukdom, vad man har för andra sjukdomar och ålder. Det är många delar som spelar in.

De flesta mår ändå ganska bra direkt efter transplantationen. Det är först efter någon vecka när man har väldigt få blodkroppar i blodet som man börjar må sämre. 

Blir man sövd när man ger stamceller?

Donatorn kan ge stamceller på två sätt. Antingen ger de benmärg (från höftbenet) eller perifera stamceller (stamceller från blodet). Idag finns nästan inga benmärgsgivare, utan man donerar stamceller från blodet.

Den som ska donera celler får först ett läkemedel som heter G-CSF som man tar själv hemma. Läkemedlet gör att fler stamceller kommer ut i blodet från benmärgen. Nästa steg görs på en blodcentral, där man kopplas upp till en maskin, en leukaferes, som skiljer de vita blodkropparna tillsammans med stamcellerna från övriga blodkroppar. När man ger perifera stamceller (från blocet) sövs man inted

Om man donerar benmärg kan man antingen sövas eller få ryggmärgsbedövning. Det vanligaste är att man sövs.

Vilka är för- och nackdelar med stamcellstransplantation?

Idag transplanteras personer som har en dålig prognos för sin cancersjukdom och som inte kommer att överleva med vanlig cellgiftsbehandling. Då är den enda möjliga chansen till bot en stamcellstransplantation.

Den som är sjuk måste väga nyttan mot riskerna. Det är viktigt att man ska klara av själva transplantationen. Därför får man inte ha allt för många andra sjukdomar. Äldre personer är ofta skörare och har mindre marginaler än yngre.

Tidigare transplanterades inte personer över 70 år, men det görs nu.

Den som är sjuk måste fundera över om man vill utsätta sig för riskerna, som kan försämra livskvaliteten, men samtidigt få möjligheten att bli botad. Det kan ibland vara ett svårt beslut att fatta.

Hur lång tid tar det att känna sig bättre efter en stamcellstransplantation?

De första tre månaderna är nästan alla väldigt trötta och tagna. De flesta är sjukskrivna i ett halvår till ett år. Efter det kan många successivt återgå till sitt arbete. 

Hur lång tid det tar innan man känner sig bättre kan variera:

– Det är lite svårt att svara på beroende på till vilken nivå man menar. Men sex till tolv månader skulle jag säga, säger Mattias.

– Man brukar skrivas ut från avdelningen ungefär fyra veckor efter att man har påbörjat förbehandlingen. Då är man vanligtvis i sånt skick att man antingen kan vårdas hemma med avancerad hemsjukvård eller klara sig själv hemma, säger Hans.

De första tre månaderna går man på täta kontroller på mottagningen. Sedan följs man upp i princip livet ut men besöken glesas ut med tiden, beroende på hur man mår.

Risken för återfall är störst i början, men det kan ibland komma flera år efter transplantationen.

Var i kroppen tas stamcellerna om man tar en persons egna stamceller vid en autolog transplantation?

Vid en autologtransplantation skördar man (tar ut stamceller) från patienten på samma sätt som man gör från donatorn vid en allogen transplantation. Det görs från blodet och man blir uppkopplad till en maskin som sorterar ut de vita blodkropparna tillsammans med stamcellerna.

Det gäller att få ut stamcellerna från benmärgen till blodet och det får man med en kombination av cellgifter och G-CSF vid en autologtransplantation. Inför en allogen ger man endast G-CSF till donatorn.

Är det vanligt att personer som blivit stamcellstransplanterade får en ny cancer av själva behandlingen?

En komplikation av stamcellstransplantation är att man i värsta fall kan utveckla en ny cancer. Det är vanligare att drabbas av en ny cancer om man också har fått immunsuppression under en längre tid.

Immunsuppression är läkemedel som dämpar immunförsvaret. Det ges för att motverka andra komplikationer, som GVHD och avstötning av transplantatet. 

Samma sak ser man också efter organtransplantationer (när man till exempel fått en ny lever eller njure).

Den exakta risken är svår att uttala sig om:

– Vi kan inte säga några siffror, men på populationsnivå (gruppnivå) finns det en ökad risk, över lång tid, som man inte kan bortse från, säger Mattias.

– Hudcancer är en sådan cancerform som man lättare kan drabbas av efter en stamcellstransplantation. Därför ska man vara extra observant på hudförändringar, säger Hans. 

Vad händer med mottagarens DNA?

Egentligen händer ingenting med mottagarens DNA. Det blandas inte med donatorns.

I kroppen har man DNA från donatorn och sitt eget DNA.

Kan man ärva sjukdomar av sin donator?

Det man kan få av sin donator är exempelvis allergier, eller tvärtom bli av med allergier man tidigare har haft.

Ett exempel är att personer med hösnuva kan bli av med den efter transplantation. Det finns också personer som inte har någon allergi men som får den allergi donatorn har. Så det ger ju ett avtryck på det sättet.

Finns det annat man kan ärva?

– Vi har tittat på risken för exempelvis psykiatrisk sjukdom, men det verkar inte finnas någon risk för att överföra anlag för det via en stamcellstransplantation, säger Hans.

Hur ser överlevnaden ut efter en stamcellstransplantation?

Överlevnaden är väldigt varierande och beror på ålder, vilken sjukdom patienten har, vilken donator det är och så vidare. Det är svårt att säga en siffra generellt.

– Femårsöverlevnaden ligger i alla fall på mer än hälften, säger Mattias. 

– Vi blir bättre och bättre på att transplantera och att ta hand om komplikationer. Om man jämför över tid blir vi bättre för varje år. Vi lär oss mer hela tiden, säger Hans.

Vet man varför en del får mycket biverkningar och en del inte får så många?

Hur mycket biverkningar man får beror på flera olika saker.

Om man är äldre, har en svår sjukdom som krävt mycket behandling innan transplantationen och har en donator som inte matchar perfekt är risken för biverkningar högre.

– Vi är alltid ute efter en risk-nytta-analys och vi vill alltid att nyttan ska överstiga risken. Det kan innebära att om man har en allvarlig sjukdom och många risker för att bli svårt drabbad av komplikationer kan det ändå vara värt att göra en transplantation. Och tvärtom, säger Mattias.

Hur många gånger kan man göra en stamcellstransplantation på samma person?

En transplantation med en donator kan man göra om, men det är inte så vanligt. Dock görs det något oftare numera än tidigare. Att transplantera fler än två gånger är väldigt ovanligt.

Egentransplantation där man tar den sjukas egna celler, autologtransplantation, kan  ibland göras flera gånger.

Vad händer om transplantationen inte fungerar?

Det pågår mycket forskning och kliniska prövningar med moderna behandlingar som bland annat immunterapi. 

De behandlingarna syftar till att behandla sjukdomen bättre och ofta mer precist, med förhoppningsvis färre biverkningar än en stamcellstransplantation.

Till forskarna som söker svar

Valfritt belopp
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.

Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.