"Det här är en ganska gammal bild på mig och pappa, men den visar så bra den ömsesidiga kärleken mellan far och dotter."
Pappa fick diagnosen prostatacancer 2004. Han hormonbehandlades och verkade må okej. Men i september 2006 började mardrömsresan.
Pappa åkte in och ut på sjukhus. Men han ville vara hemma, och därför blev både han och jag glada när han slutligen fick komma hem med hjälp från ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet).
Personalen på ASIH var fantastiska, både gentemot pappa och mig som anhörig. Sköterskor kom flera gånger per dygn för att medicinera och sköta om pappa, och varje gång tog de sig tid att prata med mig, och förklara vad de gjorde och varför.
De svarade på mina frågor och försökte ge mig lugn. Jag kände mig trygg i att veta att de gav pappa bästa möjliga vård.
I mitten av november 2006 var det en dag en läkare med. Hon tog ut mig i köket för ett samtal. Jag förstod att det var allvarligt, men inte hur allvarligt. Och så sa hon de ord som jag aldrig kommer glömma:
"Det finns inget mer vi kan göra, han har inte lång tid kvar. Vi pratar inte månader, vi pratar veckor." Då valde jag att stanna hos pappa den sista tiden han hade kvar. Även min mamma var där som stöd.
I samma veva fick vi även hjälp från hemtjänsten, som vakade hos pappa i två timmar per dag så att jag och mamma kunde få en liten andningspaus. Pappa visade tecken på oro så fort han blev lämnad ensam. Därför behövde någon sitta hos honom hela tiden.
Åtta dagar efter läkarens besked somnade så pappa in i lugn och ro. Även efteråt fick jag mycket stöd. Dels från mamma och mina vänner, men också från ASIH.
Jag och mamma träffade en av sköterskorna några månader efter pappas död för ett "efter-samtal" där vi pratade om pappa och hur vi hade mått under tiden som gått, hur allting kändes och vi fick många frågor besvarade. ´
Dessutom fick vi ett löfte om att vi kunde höra av oss även senare om vi behövde.
Av Monika Liljekvist
Till Tema Alla drabbas