Barbro Mellberg och Sven Nygren är båda konsulter i ledarskaps- och organisationsfrågor. De har haft ett gemensamt företag i Stockholm i snart 20 år, levt och arbetat sida vid sida. Jobb och fritid har flutit ihop.
– Vi jobbade väldigt mycket, säger Barbro nu. Men det var vår livsstil, vi satt med våra datorer överallt tillsammans och planerade nya projekt, nya kurser och utbildningar. Så skulle det vara tills vi fyllde 62, då skulle vi gå i frivillig pension, bygga skrivarstuga på landet och skriva böcker om ledarskap. Nu kommer det inte att bli så, men vi njuter ändå av livet.
(Upp)Upptäckte knöl på halsen
En kväll i februari 2007 kom Barbro hem efter att ha hållit en utbildning en vecka på Teneriffa. Det hade varit intensivt, hon var trött, Sven tog emot henne med räkor, lax och tända ljus. Hon berättade om kursen – eftersom de delade på jobben ville Sven veta allt om hur det gått.
– Sedan sade han plötsligt ”jag har en konstig knöl här på halsen. Ser du?”, berättar Barbro. Och visst såg jag. Jag insåg direkt att det kunde vara farligt och ville att Sven skulle gå till doktorn redan nästa dag. Men han skulle till Östersund på jobb och ville klara av det först. När han kom hem gick han till husläkaren, som direkt skickade honom till Radiumhemmet för en biopsi. Några dagar senare kom svaret. Då var Barbro i Uppsala och höll en ”förändringsdag” för en personalgrupp. Mot slutet av dagen lyssnade hon av sin mobil. Sven hade ringt och sagt ”Barbro, det här ser inte bra ut. Det är en tumör.”
– På något sätt lyckades jag ”stänga av” och avsluta dagen, säger Barbro. Även om min första impuls var att hyra en helikopter och åka hem till Sven. Jag har senare fått höra att ingen av kursdeltagarna märkte något på mig, jag kunde verkligen dra nytta av min professionalism då.
(Upp)Bearbetade chocken tillsammans
På tåget till Stockholm kom chocken. Barbro kände att hon måste prata med någon och ringde sin vuxne son Ola. Ola är Barbros son i ett tidigare äktenskap, men han har bott hos Barbro och Sven sedan han var åtta år och räknar Sven som bonuspappa. Ola har blivit ett stort stöd för dem båda. Men denna första kväll efter beskedet grät Ola och Barbro oavbrutet. Sven var faktiskt mer samlad, han sade att han skulle klara att leva med cancern. Ola var förtvivlad och sade: ”Sven, jag är så rädd att jag inte har sagt hur mycket jag älskar dig”.
– Det var ett koncentrat av kärlek som kom fram i den stunden, minns Barbro. Sedan hände allt snabbt. Tre veckor senare, i mars 2007, opererades Sven.
Sköldkörtelcancer
- Det vanligaste tecknet på cancer i sköldkörteln är en knöl som i många fall syns utanpå halsen; i de flesta fall är dock en knöl ofarlig.
- Cancer i sköldkörteln brukar delas in i fyra olika huvudtyper: papillär, follikulär, medullär och anaplastisk. Indelningen bygger på utseendet hos cancercellerna och deras ursprung.
- Det kan krävas undersökningar i flera steg och med olika metoder för att säkert fastställa om en knöl i sköldkörteln är en cancer. Det första steget är att med hjälp av en tunn nål som sticks in i den misstänkta knölen, biopsi, ta ut celler som lämnas för analys. Om provet visar att det är papillär, medullär eller anaplastisk cancer är diagnosen klar.
- Den främsta metoden för follikulär, papillär och medullär cancer är kirurgi.
- Anaplastisk cancer behandlas med en kombination av strålning, cytostatika och operation.
Läs mer om sköldkörtelcancer
Han hade fått medullär sköldkörtelcancer, och vid första operationen togs sköldkörtelnbort. Läkarna konstaterade då att cancern var mer spridd än de trott och Sven har genomgått ytterligare två operationer plus
ett antal cytostatikabehandlingar som pågår fortfarande. Barbros oro växte. Arbetet, framtiden –
hur skulle det bli?
– Vi hade ju en anställd att ta ansvar för också. Men jag kopplade bort jobbet direkt, bokade av allting och var bara med Sven den första tiden. Jag har varit med på alla undersökningar och behandlingar och lärt mig så mycket jag kunnat om sjukdomen.
(Upp)Insåg att cancern är obotlig
Tack vare att Barbro varit med vid alla läkarbesök insåg hon efter ett drygt år att det med hjälp av cytostatika går att hålla tumören i schack, men den minskar inte. Behandlingarna var tredje vecka får Sven hålla på med så länge han – och hans kropp – orkar.
– Sven har hela tiden varit hoppfull och jag försökte i början att inte visa mig svag och rädd inför honom. Men efter den första dramatiska operationen och när vi fick beskedet om att cancern var obotlig öppnades en dörr för mig, säger Barbro. Jag började vara i mina känslor.
– Tidigare har jag varit mer stram i mitt sätt; även om jag haft starka känslor har jag inte visat dem så lätt. Men det gör jag nu. Jag talar ständigt om för Sven hur viktig han är för mig!
(Upp)Lever i nuet
Barbro tycker också att Sven ändrat sitt sätt att vara.
– Vi levde så mycket i framtiden – vad vi skulle göra sedan. Nu lever vi verkligen i nuet, jag har slutat tänka framåt. Vi har ju båda jobbat mycket med förändringar i personalgrupper, nu kan vi se processernahos oss själva och ha nytta av det. Vi vet att det kan komma lugn och nöjdhet efter kaos och förvirring! Sven har också berättat för Barbro att han aldrig känt sig så älskad som nu och att han paradoxalt nog tycker att det här är en lycklig period i hans liv.
Att behålla företaget gick inte när Sven inte kan jobba längre. Det såldes till ett studieförbund och Barbro jobbar vidare som anställd. Samtidigt gick de igenom sin personliga ekonomi.
– Sven gjorde mycket av det jobbet. Det var nästan outhärdligt för mig att se honom sitta och planera för hur jag skulle få det som ensamstående. Men för honom var det viktigt.
(Upp)Flyttat till lägenhet med utsikt
Mitt i alltihop bytte Barbro och Sven lägenhet i somras. De ville ha en större, med ett arbetsrum, eftersom båda sitter mer hemma nu. Och framför allt – Sven ville ha utsikt, inte bara titta in i en husvägg.
– Sven drev på flytten, jag bromsade. Men så hade vi en otrolig tur och hittade en perfekt lägenhet med utsikt över Karlbergskanalen. Plus att den ligger inom Stockholms sjukhems upptagningsområde, det var det viktigaste, eftersom Sven är inskriven där. Till och med personalen på sjukhemmet varnade oss för flytten. Men när de förstod hur viktigt det var för Sven att kunna sitta och se ut över en vacker stadsvy så stödde de oss. Nu njuter han varje gång han tittar ut genom fönstret. Sven har till och med tagit upp arbetet med ett manus till en bok om ledarskap som han påbörjat för flera år sedan och som han nu vill försöka få utgiven.
(Upp)Tankar inför framtiden
Men Barbro fasar för den dag Sven inte finns längre. Visst tänker hon att hon kan bli överkörd och gå bort först, men sannolikheten är liten. Hon vet att hon har ett svårt sorgearbete framför sig, men känner ändå att hon kommer att klara det.
– Jag har Ola och hans sambo, jag har vänner och släktingar som stigit fram och blivit ännu viktigare än tidigare. Jag vet att jag kommer att kunna lägga mig i en säng och dra täcket över huvudet och sörja, men det kommer att finnas människor som ger mig te och mackor och ser till att jag går vidare!