Marita och Seth på julmiddag.
Jag hade åkt E4-an ganska många gånger den senaste veckan. Nu var det litet mer bråttom. Tipset var en illvillig visdomstand för 17 månader sedan. Röntgen visade på en skivepitelcancer i käken. Alkohol? Jovisst, i runda slängar rörde det väl sig om 219 glas lättöl under ett helt liv. Aldrig rökt.
Brorsan har slutat prata, vänster ögonlock har för evigt slutit sig. Ibland är blicken i fjärran, ibland ser han på mig. ”Hej på dej, du”, säger jag och lägger armen runt hans huvud. Han hör inget vidare på örat på tumörsidan.
När jag vill vara säker på att han hör mig sticker jag in handen mellan kudden och höger kinden för att ge fri passage för ljudvågorna. Jag är säker på att han hör mig. Men han får inte fram några egna ord.
Vi samtalar inte precis, men jag berättar vad jag håller på mig, säger att jag baddar lite med tvättlappen på pannan. Det blir kallt. Säger att jag kommer med lite Loka på svampen. Försök att trycka ihop läpparna så får du mera.
Jag får äntligen ur mig ”Du är världens bästa brorsa” utan att rösten brister och att jag tänker bo med honom över natten. Så vi får sällis.
Det blev en lång natt. Andningsuppehåll, oro när smärtlindringen går ur kroppen, nattsyster som vill vända honom. Ytterligare centiliter lugnande genom slangen.
En ny dag. Var stark! Tänk inte när och hur. Var närvarande nu.
Vänliga undersköterskor erbjöd överbliven lunch. Ville bara stanna hos brorsan. Ville inte att han någonsin skulle vara ensam. Ville att han skulle känna att jag höll i honom, smekte honom över den smala armen eller det grå håret. Mat kunde jag tänka på en annan gång.
Medicineringen blev kontinuerlig, han andades tungt och snarkande. Nutritionen via påse nattetid har upphör.t
Den natten sov vi som grisar. Han i sin säng med låga grindar, jag i utdragen fåtölj. Så blev det hans 67:e födelsedag. Det var bara brorsan och jag. Då märkte jag att han gick ifrån mig. Jag satt en stund med armen som vanligt runt hand huvud. Så ringde jag på sköterskan. Jo, så var det.
Det blev så stilla i rummet. Inga högljudda inandningar, inga suckar från den batteridrivna medicintillförseln, ingen kom in för att titta till. Vi fick vara i fred. Länge.
Undersköterskan Birgitta och jag hjälptes åt med att klä brorsan. Vi hittade en ny, oanvänd skjorta i garderoben, ljus slipover till de bruna, grovrandiga manchesterbyxorna som blivit stora i midjan. Gröna märkesstrumpor.
Min son och jag stannar länge hos honom. Vi talar och vi tiger. Brorsans hand är inte längre varm. Jag är inte rädd.