Träning hjälpte Jessica

"Jag har blivit mer positiv och stark, uppskattar småsaker och vill ta vara på varje dag", säger Jessica Carlsson som under ett år fick två cancerdiagnoser. Foto: Anna Simonsson

Sommaren 2008 var Jessica 32 år. Fritiden ägnades mycket åt träning, dans, bio – hon levde ett glatt liv med sina vänner. Visserligen hade hon under våren fått blödningar från underlivet, men det oroade henne inte så mycket.

Till slut tog hon ett cellprov. Det visade på cellförändringar som kunde tyda på cancer, men ingen berättade detta för henne. I stället fick hon bara beskedet att man skulle göra en så kallad konisering, där en del av livmodertappen tas bort.

– När jag vaknade efter ingreppet fick jag tala med en läkare, säger Jessica. Hon sade då direkt att ”vi misstänker ju att det är cancer”. Jag började storgråta och läkaren blev förvånad för i min journal stod att jag fått det beskedet tidigare. Men det hade jag inte, så det blev en fullständig chock.

Ett par veckor senare var Jessica på återbesök. Då fick hon det definitiva beskedet –livmoderhalscancer – en fem centimeter stor tumör.

– Jag minns inte så mycket mer än att jag grät och grät, jag var som i en annan värld. Det enda jag kunde tänka på var att jag måste få prata med någon.

Från jobbet ringde hon sin syster Camilla, 30 år, och bad att hon skulle berätta för föräldrarna om tumören. Det orkade Jessica inte göra själv.

– Camilla och jag stod varandra nära förut, men det här året har vi kommit ännu närmare. Hon var ofta med mig när jag fick mina behandlingar: yttre strålning varje dag i sex veckor, sex cytostatikakurer och inre strålning tre gånger. Vi kunde faktiskt skratta och fåna oss mitt uppe i alltihop. Det var så skönt!

Detta är den intensivaste behandling man kan få och ges till unga personer som läkarna bedömer kan klara av den. Det visade sig emellertid att Jessica var ovanligt känslig för strålningen och mådde dessutom illa av cytostatika. Hon kunde knappt äta, gick ner flera kilo i vikt, och på grund av smärtorna i underlivet blev varje toalettbesök en pina.

– I slutet av behandlingsperioden hade jag så ont att jag kände: Jag ger upp nu, jag orkar inte mer. Det var ett helvete att behöva åka till sjukhuset varje dag fast jag knappt orkade gå upp ur sängen. Men jag stod ut, man klarar det omöjliga fast man inte tror det.

Och tumören försvann. Tio år tidigare hade Jessica opererat bort en godartad leverfläck. Nu hade läkarna sett ett par misstänkta fläckar till, som de tog bort. Jessica hade skojat med en sjuksköterska på Radiumhemmet och sagt ”Det här kan väl inte vara farligt, inte kan man få två cancerformer? " Det trodde inte sköterskan, men så var det.

Jessicas leverfläckar var maligna, och i april i år gjordes en större operation då man tog bort en av lymfkörtlarna i armhålan för att se om cancern hade spridit sig. I fyra oroliga veckor fick hon vänta på besked innan svaret kom – ingen spridning!

– Men på något konstigt sätt var jag inte så rädd ändå, jag hade ju klarat min värsta livskris, livmoderhalscancern. Det kunde liksom inte bli värre.

Nu kunde hon börja tänka på framtiden igen. Gå tillbaka till jobbet, där arbetskamraterna hela tiden varit ett stort stöd, och komma igång med träningen, som är så viktig för henne. Men livet kommer aldrig att bli som vanligt igen – behandlingarna har gjort Jessica steril.

– Det där har jag inte riktigt kunnat ta tag i ännu. Det är för svårt. För mig har det alltid varit självklart att jag vill ha barn, och nu kommer det inte att bli så. I mina svartaste stunder tänker jag att ingen kille kommer att vilja ha mig som är steril. Och om jag träffar någon, när och hur ska jag berätta det? Jag vet inte.

På ett år har Jessica Carlsson förändrats. Hon har haft dubbel cancer och botats. Nu har hon blivit mer social, vill ha sällskap nästan jämt.

– Jag har också blivit mer positiv och stark, uppskattar småsaker och vill ta vara på varje dag. Man vet ju aldrig vad som kan hända. När jag är ute och går kan jag stanna och titta på några blommor och tänka: Vad vackert här är. Så gjorde jag aldrig förut.