Nackaborna Ingrid och Arvo Raukas som båda fyller 75 i år har levt tillsammans i mer än 40 år. Att stötta och hjälpa varandra i alla situationer har varit en självklarhet, men vad händer i en så långvarig relation när den ena parten drabbas av en livshotande sjukdom? Är det självklart att man kan tala om allt?
– Nej, vissa saker var det väldigt svårt att prata om under sjukdomstiden, särskilt de problem med potensen som uppstod i samband med hormonbehandlingen. Driften att vara stark och viril är ju något som ligger mycket djupt hos mannen, att diskutera eventuella svagheter är inte alldeles enkelt, säger Ingrid, som tidigt i processen via den lokala prostatacancerföreningen tog kontakt med en anhöriggrupp ledd av en sjuksköterska, specialutbildad i onkologi.
– Jag blev aldrig riktigt chockad över min mans diagnos, eftersom förloppet var ganska smygande. Den förste läkaren var negativ till behandling och valde "vänta och se-principen" när det 1999 konstaterades att prostatan var förstorad.
Ingrids råd
Följ alltid med till doktorn och lyssna noga! Fyra öron hör mer än två.
Gå med i en anhöriggrupp för där får man utöver känslomässigt stöd även ordentliga svar på alla de frågor man aldrig hinner ställa till doktorn.
Fem år senare hade situationen förvärrats rejält, nu var cancern ett faktum och behandling nödvändig. Då var prostatan för stor för att kunna opereras bort, förklarar Ingrid som tycker att Arvo klarade av alla behandlingar hur bra som helst.
– Han är egentligen mer sjuk när han har en vanlig förkylning, tillägger hon skämtsamt.
Allt gick bra för maken, inga allvarliga biverkningar uppstod av behandlingen, förutom att den sexuella lusten försvann. Ingrid kände ändå ett behov av att ventilera sina känslor i samband med cancerdiagnosen. Och hon ville också ha så mycket information som möjligt om sjukdomen.
I likhet med många anhöriga var Ingrid mycket delaktig under sjukdomsperioden och det var självklart för henne att följa med på alla läkarbesök.
– Det är klart att tankarna snurrar i huvudet när en närstående drabbas av en livshotande sjukdom, hela existensen hotas. Min man hade dessutom malignt melanom.
Båda sjukdomarna är dock under kontroll i dag och livet för makarna Raukas är numera som vanligt med mycket tid för barn och barnbarn. Samlivet fick sig en törn under något år, men så småningom kom både lusten och förmågan tillbaka.
– Vi pratar väldigt sällan om sjukdomarna i dag, men jag går fortfarande till anhörigträffarna en eller två gånger om året. Jag fick själv så mycket hjälp och stöd av att få träffa andra kvinnor i samma situation och i dag, när jag har ett annat perspektiv, känner jag att jag kan bidra med mina erfarenheter.
Det som varit svårast för henne under de 13 år som gått sedan makens sjukdom debuterade var att stå vid sidan av.
– Samtidigt är det ju just bara det man kan göra som närstående, bara finnas där hela tiden och stötta så gott det går.
Text: Evelyn Pesikan
Ur Rädda Livet nr 3, 2012.