– Visst har det varit tufft stundtals, men vi har alltid rört om i grytan tillsammans och aldrig slutat prata med varandra. Öppenhet är nog nyckelordet för att klara av sådana här påfrestningar, säger Ann-Britt.
För elva år sedan intervjuades paret Wahlström i Cancerfondens tidning Nära, som enbart handlade om och riktade sig till anhöriga. Ett år tidigare, den 7 december 2000, hade Hans, då endast 51 år gammal, fått sitt livs värsta besked – proven visade att han hade prostatacancer och han fick veta att han hade mellan två och tio år kvar att leva. Dessutom skulle han med all säkerhet förlora potensen.
– Under de nio månader som den tuffa behandlingen pågick var det väldigt jobbigt, men vi tog oss igenom det hela bra. Egentligen blev det nästan värre efter behandlingen för under de närmaste åren efteråt levde jag i en ständig anspänning.
Varje gång han skulle in och ta prover kände jag en stark oro. Och vi visste ju inte om strålningen skulle ge några bestående skador, säger Ann-Britt som i dag är 62 år och arbetar som chef och kurator inom hörselvården i Falun.
Det Hans själv tyckte var jobbigast var hormonbehandlingen som gjorde att han upplevde det som om han börjat reagera på ett typiskt kvinnligt sätt.
Märkligt nog tyckte Ann-Britt inte att detta var något enbart negativt.
– Han blev faktiskt mycket lugnare och jämnare i humöret då, säger hon med ett leende.
Ann-Britt är utbildad kurator, van vid att lyssna, van vid att hjälpa och därför kände de inget behov av att söka någon samtalshjälp eller gå med i stödföreningen.
– Sjukdomen fick oss på sätt och vis att förlora vår oskuld, den fick oss att inse att inget varar för evigt och att man måste ta bättre vara på varandra. Vi har inte gått omkring och burit på våra tankar i tysthet, utan har alltid kunnat prata med varandra. Men det var till stor hjälp för mig att jag var sjukskriven på 25 procent under behandlingstiden,
det gjorde att jag kunde hämta egen kraft, vilket var en förutsättning för att jag skulle kunna stötta Hans.
Man får också väldigt mycket styrka och glädje av att bli inbjuden till att göra nytta. Att bli tagen i anspråk. Det är läkande i sig.
När Hans blev friskförklarad fem år efter diagnosen kände Ann-Britt en stor lättnad, trots att hennes mamma dött i bröstcancer några år innan Hans drabbades.
– Det var som om all dramatik kring cancer försvann, jag insåg att vem som helst kan drabbas, att också detta är en del av livet.
Paret Wahlström har i dag tre barnbarn, som framför allt Ann-Britt ägnar mycket tid åt. Hans fick i början av året ett erbjudande om att arbeta i Norge, ett erbjudande som stämmer med hans ambitioner och som han därför inte kunde motstå. Men det kunde Ann-Britt.
– Jag ville absolut inte flytta på mig, jag älskar mitt jobb och vill vara nära mina barn och barnbarn. Så i mars beslöt vi oss, i gott samförstånd, för att pröva på ett alldeles nytt delsbo-liv. Nu möts vi regelbundet i vårt fritidshus i Bohus Malmön, ett hus vi köpte precis innan Hans blev sjuk och som har blivit en slags symbol för hela den här resan som vi har gjort tillsammans. De första åren låg alla renoveringsplaner på is, men nu rustar vi för fullt och vi älskar båda att vara där. Det är vår oas och vår gemensamma läkningsplats.
Text: Evelyn Pesikan
Ur Rädda Livet nr 3, 2012