Rolf samlar på förebilder

– Att jag skulle ha cancer fanns inte på kartan, säger Rolf Melin, 63. Det var ju bara en efterhängsen förkylning, trodde jag. Men när husläkaren ringde och sade att jag skulle till Radiumhemmet slutade han med ”Du behöver inte kasta yxan i sjön för det”. Då blev jag riktigt rädd.

Men ändå kunde Rolf Melin inte ta varningen helt på allvar. Så han åkte ensam till Radiumhemmet för undersökning, och hade bokat in en lunch med en kollega efteråt. När han fick beskedet att det var kronisk lymfatisk leukemi, KLL, brast allting.

– Läkaren gav mig en broschyr om sjukdomen, men det enda ord jag uppfattade var ”leukemi”. Jag tänkte på mitt första barnbarn, Elvira, som fötts några månader tidigare. Skulle jag inte få uppleva hennes ettårsdag?

– Min son ringde när jag var kvar på Karolinska. När han hörde vad som hänt sade han: ”Pappa, åk ingenstans, jag kommer.” Jag måste ha talat med min fru och dotter också, men jag kommer faktiskt inte ihåg när.

När sonen kom stod Rolf utanför Radiumhemmets ingång och storgrät. För att lugna ner sig gick de till cafeterian för en kopp kaffe. I kön kom Rolf på att han skulle avboka lunchen, tog upp mobilen och ringde sin kollega. När han avslutat samtalet hörde han en röst bakom sig: ”Jaså, du har också fått sån skit, det har jag haft i åtta år nu”. Det var en man, också KLL-patient, som hört Rolfs samtal. Han blev, utan att veta det, en räddande ängel.

– Vi började prata och det slutade med att vi tre satt och drack kaffe tillsammans. Det blev en sådan lättnad för mig att jag direkt fick en förebild, en man i min ålder som levt med sjukdomen så länge.

Rolf började samla på förebilder. Vid nästa läkarbesök, september 2002, frågade han om han skulle få uppleva Elviras ettårsdag i november.

”Jag skulle bli mycket förvånad om du inte lever då, i så fall har du dött av något annat”, sade läkaren bestämt. En annan läkare – Rolf har hunnit möta ett antal vid kontrollerna som han går på var fjärde månad – sade ”Lev inte efter diagnosen, lev efter hur du mår.”

– Sådana uppmuntrande kommentarer lägger jag på minnet.

Men så var det leukemibroschyren han fått på Radiumhemmet. Rolf Melin skummade den bara – han ville inte veta detaljer om KLL. Ögonen fastnade bara på en rad: adress och telefonnummer till Blodcancerförbundet.

– Jag kontaktade dem, och det var det bästa jag gjort. Jag fick gå en tvådagarskurs för att bli stödperson, engagerade mig mer och mer, blev vice ordförande och till och med ordförande ett år. Det har varit jätteroligt!

– Jag har gått på föreläsningar, varit med på utflykter, träffat så många människor som lever ett gott liv trots att de har kronisk cancer. Engagemanget i Blodcancerförbundet ger mig ett kvitto på att livet inte är slut.

Rolf Melin har konstaterat att män och kvinnor verkar reagera på ett cancerbesked på olika sätt. Männen vill gärna gå och lyssna på föreläsningar, veta fakta, medan kvinnorna vill vara med i självhjälpsgrupper och prata av sig sin oro.

– En läkare på Karolinska vill ha in mig i en självhjälpsgrupp, men jag har nekat. Jag tar hellre en pilsner med mina kompisar och pratar om annat än sjukdomen!

Rolf Melin har haft relativ tur, hans KLL är ”snäll” och han behöver ingen behandling än så länge. Vardagslivet har rullat på med den enda skillnaden att han i somras valde att gå i förtida pension från jobbet på ett försäkringsbolag.

– Det var nedskärningar och omorganiseringar, jag tröttnade på det och valde pensionering. Till viss del har det med sjukdomen att göra, jag vill leva nu och inte skjuta upp saker till efter 65-årsdagen. Jag vet ju inte hur lång tid jag har kvar – det vet i och för sig ingen, men för mig är det mer påtagligt.

Rolf och hans fru tar vara på glädjeämnena. De träffar ofta barnbarnen, som nu blivit tre. Elvira, som var nyfödd när Rolf blev sjuk, fyller sju i år. På höstens program står en resa till Malta och en till Birmingham för en konsert med hustruns ungdomsidol Cliff Richard.

– För mig har det varit viktigt att inte ändra beteende. Förändrats har jag gjort ändå, inombords. I början tyckte jag det var orättvist att jag drabbats av cancer, men jag tänker inte så nu. Är man glad och positiv mår man mycket bättre!