"Tiden innan och efter studenten associeras ofta med hopp och planer gällande framtiden. För mig var synen på framtiden förändrad.", skriver Petra Söderqvist.
Den 15 december 2004, ett halvår innan min student, satt jag hemma och såg sista avsnittet av tv-serien ”Vänner”. Samma kväll fick jag veta att min pappa fått diagnosen prostatacancer, 54 år gammal.
Jag blev alldeles kall. Att höra ordet cancer i samma mening som pappa kändes overkligt. ”Prostatacancer kanske inte är så farlig?”, tänkte jag. Min farfar hade prostatacancer sedan flera år tillbaka, och han var ju ”som vanligt”.
Det var svårt att förstå pappas tillstånd. Han var sjuk, men exakt hur sjuk var han? Parallellt med att fundera över studentbal och studentdag fanns sjukhusbesök, behandlingar och mediciner med i bilden. Tiden innan och efter studenten associeras ofta med hopp och planer gällande framtiden. För mig var synen på framtiden förändrad.
För mig fortsatte livet efter studenten med universitetsstudier med dess tillhörande tentapluggs-perioder, studentliv och utlandsresor. Hur mycket jag än älskade att resa och hur nervös jag än blev i tentasalen, fanns det alltid en stor detalj som skilde mig från alla andra - min pappa var sjuk. Frågan som alltid dök upp var ”hur länge kommer han att leva?”.
Att gå runt med denna fråga i sina tankar under flera år är ingenting jag önskar någon. Det påverkar alla beslut man fattar i vardagen. Ska jag flytta långt bort eller resa ett år i Australien? Nej. Jag blev avundsjuk på min omgivning och ville säga till alla: ”Uppskatta det ni har, och ta ingen för givet!”
Pappa inspirerade mig att ta tillvara på livet då han levde vardagen fullt ut och kunde njuta och se glädje i de ”små sakerna” i vardagen. Detta låter ofta klichéartat, men jag tycker ändå att man kan tänka på att det inte är självklart att man själv eller ens omgivning kommer att finnas i oändlighet.
För mig blev detta särskilt tydligt runt högtider. ”Kommer det här att vara den sista julaftonen eller påskdagen med pappa?”. ”Kommer pappa att finnas här för att gratulera mig på min 21-årsdag?”
Pappas tillstånd var allvarligare än jag anade från början. Det insåg jag såklart inte förrän långt efter. Pappa valde att inte identifiera sig som cancersjuk, eller att låta det påverka honom negativt. Han ville att vardagen och livet skulle fortsätta, gärna genom att diskutera politiska händelser eller att planera vilka grönsaker han skulle odla i trädgårdslandet.
Han och jag pratade ofta om planer långt in i framtiden. Även om det bidrog till min något felaktiga bild av hans tillstånd förstår jag idag att det var detta tankesätt som gjorde att han levde så länge och besegrade oddsen.
Min pappa kämpade optimistiskt och målfokuserat i flera år, men efter 1635 dagar orkade tyvärr inte hans kropp längre, även om jag vet att han gärna velat vara med längre. Han somnade in i hemmet vid havet tidigt på söndagmorgon, den 7 juni 2009.
Prostatacancer är en sjukdom som måste besegras! Verkligheten visar att sjukdomen orsakar glapp i generationer, som fallet är idag mellan mig och min farmor och farfar.
Men med pappa som inspiration har jag beslutat att hans bortgång inte är slutet på hans kamp, utan början på segern mot prostatacancer!
Av Petra Söderqvist
