Vi träffas en augustidag då hon bjuder på pulverkaffe. Hon har nyligen flyttat in hos sin kille Tobias mitt ute i jämtlandsskogen.
– Men jag bor i Sundsvall varannan vecka när Tobias jobbar i Kiruna så jag får träffa mina kompisar och gå på fik, säger hon med ett skratt.
Det är två och ett halvt år sedan hon blev sjuk. Det började med att tandköttet blev infekterat. När antibiotikan inte hjälpte mättes hennes blodvärde. Svaret blev en chock. Läkaren skickade henne i ilfart till hematologen; fler undersökningar och ett benmärgsprov.
– Det gör jag inte längre utan narkos eller man kan väl säga att jag inte gör något utan narkos längre … Jag fick nog av att ha ont när jag låg på sjukhuset.
Roxanna Sandberg
Ålder: 22 år
Bor: I Albacken i Jämtland. Varannan vecka hos pappa utanför Sundsvall.
Gör: Undersköterska på äldreboende i Sundsvall.
Intressen: Fotografering och sin blogg.
Familj: Pappa Lenny, mamma Carina, pojkvännen Tobias, syskon och stor släkt.
Hon fick sin första cytostatikabehandling samma natt.
– Min första tanke var inte ”ska jag dö” utan ”tappar jag håret?” Och det gjorde jag. Det började lossna efter några behandlingar, säger hon och ryser. Pappa, mamma, syskon, kompisar, farmor och Roxannas dåvarande kille vek inte från hennes sida.
– Även när jag sov dygnet runt så hörde jag att de fanns där och det var jätteviktigt för mig.
Roxanna, som hade fyllt 18 år låg på en vuxenavdelning, men hade föredragit en barnavdelning.
– Då hade jag i alla fall haft någon att prata med. Nu satt jag mest på rummet – sov och tittade på tv. Jag startade en blogg som heter ”Roxanna – Kamp efter cancern” och fick massor med kontakter.
Roxanna var riktigt sjuk. Vägde 42 kilo till sina 170 centimeter. Naglarna smulades sönder, magen krånglade av morfinet och cytostatikan, hon fick lunginflammationer, synen blev dålig, dosan under huden varigenom cytostatika förs in blev infekterad och fick läggas om. Hon hade ofta mycket hög feber.
Vad var svårast?
– Att jag inte längre var en egen person. Allt jag gjorde kontrollerades. Fick jag mens måste jag tala om det och vad jag gjorde på toaletten skulle noteras. Jag var bara min sjukdom. De kunde byta påse på papperskorgen när jag satt på toaletten, men då sa jag ifrån. Och jag behövde hjälp med allt, klä på mig, duscha, äta.
Kompisarna blev livlinan till det gamla livet.
– Vi ältade inte sjukdomen utan snackade om sånt som gjorde mig glad – kul saker som vi gjort. Då kunde man för en stund glömma sjukdomen.
Roxanna fick veta att hon hade 80 procents chans att klara sig. Direkt tänkte hon att hon tillhörde de 20 procenten.
– Jag var så sjuk så jag var redan död. Jag var inte rädd för döden då. Chocken kom efteråt. När allt hann i kapp mig i våras. Jag blev rädd för allt, fick panikångest och hamnade till slut på psyket. Det fick mig att bottna i mig själv.
Roxanna med nya kärleken Tobias.
Nu mår Roxanna mycket bättre.
– Jag har slutat med mina cytostatikatabletter och det känns lite konstigt att må så bra. Jag är van vid att ha ont i magen och känna mig sliten. Och så är hon nykär. Hon träffade Tobias Holmström på en fest. Han visste inget om hennes sjukdom.
– Det var svårt när jag träffade honom. Jag ville vara den där starka och inte hon som varit jättesjuk. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.
– Jag tror aldrig han kommer att kunna fatta hur sjuk jag var.
Text: Birgitta Forssell Foto: Ralf Bergman