Hans Myrman var med och engagerade sig i Mustaschkampen, Cancerfondens årliga kampanj mot prostatacancer, år 2009. Då skjutsade han Aschberg och Fylking i husvagn när de gick från Ystad till Haparanda för att uppmärksamma kampanjen.
År 2005 fick Hans Myrman diagnosen prostatacancer. Beskedet kom mer eller mindre som en chock. Han var ofta kissnödig och sprang på toaletten titt som tätt, men lade ingen större vikt vid det. I flera år hade han gått på regelbundna hälsokontroller genom företagshälsovården men läkarna hade inte tagit några PSA-prover.
Till slut tog Hans PSA-prov, och värdet visade sig vara ganska högt. Läkarna kunde konstatera prostatacancer, dock hade cancern inte spridit sig. Hans vill ta bort prostatan men läkaren bedömde att strålning skulle vara lika effektivt som en eventuell operation. PSA-värdet sjönk efter strålningen och höll sig lågt under ett halvår, men sedan ökade det igen.
– Jag fick gå på olika behandlingar för att PSA-värdet skulle sjunka, men ingen behandling var tillräckligt effektfull. Så för tre år sedan fick jag min första cytostatikabehandling, men jag mådde så dåligt av den att jag bara fick en kur, säger Hans.
– Jag fick en hormonspruta var tredje månad men det hjälpte tyvärr inte alls. Läkarna bestämde sig för att ta bort testiklarna, men inte heller det hade någon effekt. År 2010 påbörjade jag en lägre dos cytostatikabehandling, som fungerade mycket bättre, men efter en tids behandling ökade PSA-värdet igen.
I april firar Hans 66 år och han är nu inne på sin tredje omgång cytostatika. I sex år har han nu levt med sjukdomen och genomgått ett flertal olika behandlingar. Han mår förhållandevis bra, har ingen värk eller övriga fysiska problem. Det har till och med hänt att han har frågat läkarna om han verkligen har cancer, eftersom han mår så pass bra. Det är egentligen cytostatikabehandlingarna han mår sämst av, inte själva sjukdomen.
Jag frågar Hans hur han gör för att hålla sig så pigg trots sin ålder och alla påfrestande behandlingar.
– Man lever på som vanligt, och försöker hålla igång både kroppen och huvudet. Jag tror att både hjärnan och kroppen behöver motion för att man ska orka. Det är inte bra att gå och fundera för mycket själv och hålla allt inom sig. Jag har bekanta med prostatacancer som aldrig pratar om sin cancer, det kan inte vara bra, varken för en själv eller för omgivningen.
Hans är idag pensionär men jobbar ideellt i prostataföreningen i Gävleborg där han hjälper till med olika aktiviteter. Han märker ett ökat intresse för prostatacancerfrågan och att allt fler personer närvarar på deras sammanträden. I höstas anordnade föreningen ett stort möte med specialistläkare. Då var det fullsatt på Gävle konserthus, närmare 300 personer var där för att lyssna.
– Intresset har ökat mycket sedan fem år tillbaka, det beror på att det är en fråga som är allt mer i ropet. Jag tror absolut att Mustaschkampen har dragit sitt strå till stacken och bidragit till att det sprids ringar på vattnet, säger Hans.
– Jag tror att karlar har svårare att prata om sin prostatacancer än vad fruntimmer har för att prata om sin bröstcancer till exempel. Men i och med att problemet syns mer i media så vågar fler män prata om sin sjukdom, säger Hans.
Hans hoppas att forskningen inom prostatacancer kommer att gå framåt och att man hittar bättre diagnos- och behandlingsmetoder.
– Förutom att skänka pengar till cancerforskningen är det också viktigt att folk engagerar sig i de lokala prostatacancerföreningarna för att driva på olika frågor. Ju fler som är med och påverkar desto mer uppmärksammas prostatacancerfrågan i samhället. Alla behöver vara med och påverka.
Text: Martina Frick Isberg, webbredaktör