Johanna sitter i sin lägenhet i Nacka med lille sonen Melvin sovande på magen. Johanna och sambon Tobias flyttade in förra sommaren med mycket blandade känslor. Glädjen över Melvin, som föddes i augusti, var förstås stor.
Men lika stor var sorgen efter storasyster Sabina, som avled i mars, bara 34 år gammal. Sabina hade malignt melanom som spridit sig till lever, lungor och hjärna; den sista tiden hade hon cancer i hela kroppen.
(Upp)Insåg allvaret
Sabina vistades sitt sista dygn på Stockholms sjukhem, som vårdar patienter i livets slutskede. Där läste Johanna i en broschyr om hur människor som närmade sig slutet såg ut. Gråa i hyn, oregelbunden andning. Beskrivningen stämde precis in på Sabina. Först då insåg Johanna allvaret. Sabina var två år äldre än Johanna, och systrarna hade alltid stått varandra nära.
– Det var ofta vi två mot vår storasyster Rosa, säger Johanna. Sabina och jag höll alltid ihop. Därför saknar jag henne så oerhört. Men Rosa och jag har fått en mycket närmare kontakt nu, det känns bra. Det var också till Johanna som Sabina skickade ett sms hösten 2006: ”Jag har malignt melanom.”
– Hon trodde inte det var så allvarligt. Det var väl därför hon bara skickade ett sms till mig.
(Upp)Trodde att cancern var borta
Sabina hade tagit bort flera godartade leverfläckar tidigare, men den som var malign hade hon gått med länge. Johanna hade tjatat på Sabina att hon skulle låta undersöka den. Melanomet opererades, några lymfkörtlar togs bort.
– Vi trodde att cancern var borta. Men i november 2007 kände Sabina en knöl i bröstet. Cancern hade kommit tillbaka. Och sedan spred den sig gradvis till allt fler
organ. Trots cytostatikabehandlingar gick sjukdomen inte att hejda.
(Upp)Startade en blogg
Johanna hade gärna följt med till sjukhuset, men på läkarbesök och behandlingar gick Sabina oftast ensam. Hon ifrågasatte inte läkarna på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, trots att familjen ville att hon skulle skaffa sig en second opinion. Ett år före sin död startade Sabina en blogg på nätet, inspirerad av en annan ung kvinna med cancer som hon träffat.
– Bloggen blev jätteviktig för henne, säger Johanna. Där skrev hon hur hon mådde och om sina tankar och känslor. När hon träffade oss i familjen och sina kompisar ville hon inte prata om cancern, utan om glada, positiva saker. Visst talade vi om sjukdomen och läkarbesöken, men ofta sade hon ”Läs bloggen i stället”.
(Upp)Svårt att sortera alla råd
Johanna har funderat mycket över varför Sabina reagerade som hon gjorde:
– Kanske fick hon svårt att sortera alla råd som vi gav henne, och därför ”stängde hon av”. Alla omkring henne ville ju så väl, någon läste om en typ av behandling och tipsade om den, en annan om en ny medicin. Det blev nog för mycket, därför valde hon att bara lyssna på läkarna.
(Upp)Övertygad om att hon skulle klara sig
Sabina levde med sina två döttrar, 12 och 8 år. Hon hade separerat från barnens pappa och hade delad vårdnad om flickorna. Ett och ett halvt år före sin död träffade Sabina en ny man, Henry, och blev blixtförälskad. De förlovade sig och flyttade ihop, trots att hon redan då var sjuk. Men Sabina var så övertygad om att hon skulle klara sig.
– Sabina var en kämpe och hon var positiv in i det sista, minns Johanna. Vi peppade henne också och sade ofta ”Kämpa på!” Men sista gången hon lades in på Karolinska, en vecka före sin bortgång, sade hon till mig: ”Jag orkar inte kämpa längre.”
– Då svarade jag: ”Du får ta det lugnt nu.” Nu efteråt har jag tänkt mycket på det där – varför sade vi alltid att hon skulle kämpa på? Det kanske blev en press på henne? Men vi ville ju så gärna att hon skulle bekämpa cancern.
(Upp)En sista resa
I januari 2009 fick Sabina veta att hon hade två till sex månader kvar att leva. Direkt bestämde hon att familjen skulle göra en sista resa. Tillsammans med Henry och döttrarna, sin mamma, Johanna och Tobias åkte Sabina till Kanarieöarna.
Trots att Sabina var märkt av cancern hade de en underbar vecka. Sabina lade ut flera härliga bilder från resan på bloggen.
– Men då hade hon börjat prata om hur det skulle bli ”sedan”. Sabina hade tänkt igenom vad som skulle hända med hennes saker när hon var borta. Hon skrev upp på olika lappar vem som skulle ha vad. Hon orkade också städa så att det skulle vara fint därhemma när hon lämnade hemmet. Och hon gav mig alla koder till sin dator.
(Upp)Stort gensvar på bloggen
– Sabina pratade mycket om barnen, de bor hos sin pappa nu och har det bra där. En vän fick lova henne att komma ihåg att den äldsta flickan ska vaccineras mot livmoderhalscancer om två år.
- Jag fick lova att fortsätta med bloggen. Samma dag som Sabina dog fick vi 1 663 kommentarer. Hon fick ett otroligt gensvar! Fast nu skriver jag inte så ofta, jag kommer nog att sluta snart.
(Upp)Planerade begravningen
Sabina planerade också sin egen begravning, mamman och Johanna var med vid olika tillfällen på begravningsbyrån. De följde Sabinas önskemål i allt, utom när det gällde kistan.
– Hon tyckte att vi skulle ta den billigaste kistan, men det gjorde vi inte. Vi tog en fin, vit i stället.
(Upp)Storgrät under förlossningen
Livet gick vidare, och fem månader efter Sabinas död födde Johanna lille Melvin. Sabina hade så gärna velat vara med om förlossningen, men nu blev det inte så. Johanna saknade Sabina så mycket.
– Jag började storgråta mitt under förlossningen. Barnmorskan blev rädd och undrade vad som stod på, och när jag berättade blev hon också ledsen. Att någon av systrarna skulle få cancer i så unga år fanns inte i Johannas föreställningsvärld.
– För mig var och är cancer lika med död. Men jag kommer absolut att gå till läkare snabbt om jag skulle misstänka en tumör. Och jag har slutat sola. Förut älskade jag att sola, nu känns det helt tvärtom. Det är inte ens skönt att pressa längre.