När man träffar Katarina Hultling är det svårt att tro att hon är mitt uppe i en tuff cancerbehandling. Hon ser så oförskämt snygg och fräsch ut. Det enda som avslöjar att allt inte är som vanligt är det kala huvudet som täcks av en randig mössa.
– Albert säger att jag ser ut som sir Väs, säger hon och skrattar.
Det märks att Katarina har en bra dag utan biverkningar från cytostatikabehandlingen. Bara dagarna innan hade det varit omöjligt att genomföra en intervju.
– Jag har varit tung i kroppen och väldigt trött, berättar hon.
Katarina och hennes sambo, SVT-chefen Albert Svanberg, bor några mil norr om Stockholm i ett litet hus med havsutsikt mot Överbyfjärden. Vi sitter i köket och pratar över en kopp kaffe.
– Ingen går fri. Alla får sin beskärda del av sorger och glädjeämnen, säger hon.
Katarina tyckte att hon hade fått sin del av livets baksida. Vid 14 års ålder fick hon operera bort cystor på äggstockarna. Senare i livet, när hon ville skaffa barn med sin dåvarande man, genomgick hon barnlöshetsutredning, operationer och provrörsbefruktningar under flera år.
– Det var mycket värre än den rent kliniska delen som jag går igenom nu, säger hon med eftertryck.
Allt började med ett rutinbesök i höstas hos gynekologen som inte tyckte att det ena bröstet kändes som de skulle. Det ledde till en stor mammografiundersökning som gav svaret: bröstcancer.
– Det var ett helt ofattbart besked. Inte jag, det här kan inte stämma. Det kändes helt fel, men jag förstod ju ändå att det var rätt.
Katarina åkte hem och grät och började fundera på hur hon ville ha sin begravning.
– Så här i efterhand inser jag att det var mitt chocktillstånd. När det var över tänkte jag: Vad finns det nu att göra? Jag kunde ju inte ringa upp läkarna och säga att jag inte ville opereras. Det gick ju inte. Det fanns bara en väg och det var framåt.
En tid senare opererade hon bort en del av bröstet och 15 lymfkörtlar. Eftersom cancern hade spridit sig till lymfan fick hon sedan såväl cytostatika som strål- och hormonbehandling. Allt för att vara säker på att ta kål på eventuella cancerceller som kan finnas kvar i kroppen.
Redan från början bestämde sig Katarina, precis som när hon genomgick sin värsta barnlöshet, att vara öppen om sin sjukdom. Mycket för att kunna hjälpa andra drabbade.
– Jag är alldeles övertygad om att det går omkring jättemånga kvinnor i Sverige som inte vågar prata om att de har bröstcancer. Kvinnor som gömmer sig, som inte vågar visa sig utan peruk eller hur de ser ut på kroppen för sina respektive. Jag har redan fått massor av svar på Facebook av kvinnor som tycker jag är modig och som skriver att nu ska de också berätta.
Hur tror du att den här perioden med cancer kommer att påverka ditt framtida liv?
– Det är svårt att svara på nu, rent personligt och fysiskt. Generellt så har diagnosen och behandlingen berikat mitt liv i alla kontakter jag fått med andra människor, både sjuka och friska. Jag kan gå vidare, stärkt i tron att öppenhet är ofarligt och att konsten att våga visa hur man mår är viktig. Om jag dessutom kan hjälpa Cancerfonden att nå ut med sitt budskap om hur man kan hantera cancer, förebyggande eller under behandling – då har det varit någon mening med att just jag drabbades.
Text: Jens Ekelund
Ur Rädda Livet nummer 2, 2012.