Lisa drabbades av bröstcancer för 12 år sedan. Då hade hon nyss fyllt 33 år, var nykär och livet gick som på räls. Dottern Sofie var åtta månader och familjen hade flyttat in i drömlägenheten i centrala Huddinge. Lisas stora flicka Louise som gick i tvåan stortrivdes på skolan ett stenkast bort.
– En dag när jag duschade kände jag två stenhårda knölar i armhålan, men viftade bort det med att man kan ha det när man ammar, berättar Lisa.
Två dagar senare hittade hon en knöl till på sidan av bröstet.
– Då blev jag stressad. Mamma var på mig om att ringa till sjukhuset så till slut gjorde jag det och fick en återbudstid samma eftermiddag. Det var en måndag, säger Lisa eftertänksamt.
(Upp)Förstod först inte allvaret
Till dig som just fått en diagnos
- Acceptera aldrig att du är sjuk, det är prio nummer 1. Se det som ett tillfälligt avbrott.
- Motionera i den takt du orkar.
- Sätt upp delmål under tiden du går på behandlingar.
- Skaffa information. Läs på och fråga mycket.
- Fortsätt att leva som vanligt.
Sedan gick det fort. Mammografi, ultraljud och punktion. Några dagar senare åkte Lisa upp till sjukhuset för att få besked.
– Min man Per ville följa med, men det tyckte jag bara var onödigt, säger Lisa med ett leende. Jag är ju en riktig kan själv-typ. Det var först när jag såg läkarens allvarliga min när hon ropade in mig som jag tänkte ”oops, det här känns inte alls bra”.
– Chocken kom när hon sa att de hittat metastaser i bröstet och att de inte visste var modertumören satt. Då snurrade allt.
Lisa fick rådet att säga att hon fått en tumör till 8-åriga Louise eftersom cancer är så laddat ord. Och det gjorde hon när hon kom hem.
”Har du fått cancer” fullständigt vrålade hon så det var ju inte till så stor hjälp, skrattar Lisa nu i efterhand.
(Upp)Tänker sällan på sjukdomstiden
Lisa bokades in på lung- och skelettröntgen för att se om cancern spridit sig. Det hade den inte, modertumören satt också i bröstet, och hon opererades veckan därpå. Kirurgen tog bort en bit av bröstet och lymfkörtlarna i armhålan. Sedan följde ett halvår med cytostatika, sex veckors strålning och hormontabletter i fem år. I dag syns nästan inget av ingreppet förutom en liten strålningsskada på bröstet och Lisa tänker sällan på sjukdomstiden.
– Oron har klingat av, men om jag till exempel får riktigt ont i huvudet flashar en snabb cancertanke förbi. De första åren gick jag på täta kontroller och då påminns man hela tiden om sjukdomen. Nu går jag på mammografi en gång om året, berättar Lisa och säger att hon har varit riktigt rädd för återfall två gånger.
– Första gången var exakt ett år efter operationen. Jag hade varit på mammografi innan vi åkte till Cypern och det första jag såg när vi kom hem var ett brev från Huddinge sjukhus på hallgolvet. Skickat med a-post. Jag frös till is när jag läste att de hittat förändringar i bröstet och att jag omedelbart skulle ta kontakt. Det blev samma förlopp som förra gången: mammografi, ultraljud och punktion.
(Upp)Jobbig tid efter diagnosen
Kom igen efter sjukdomstiden
- Bestäm dig för att lägga sjukdomen bakom dig när behandlingen är klar.
- Gå vidare.
- Se dig själv som frisk när du är färdigbehandlad.
- Man mår inte bättre om man tycker synd om sig själv, tvärtom.
– Det var ärrvävnad, tack och lov. Men tviveltankarna malde: tänk om det inte stämmer, tänk om de ser fel? Men jag bestämde mig för att lägga ner oron. Andra gången var för fyra år sedan när Lisa upptäckte en knöl på armen.
– Det blev ultraljud och punktion och ett lugnande besked den här gången också.
Tiden efter diagnosen var jobbig. Lisa fick cytostatikabehandling i ett halvår, två torsdagar efter varandra med uppehåll i två veckor.
– Jag var helt utslagen dagen efter. Ansiktet blossade och jag var trött. Men jag tappade inte håret.
– Jag brukar säga att jag skulle vilja stryka 1997 från almanackan. Nästan hela det året var skit. Det var i den vevan jag bestämde mig för att se framåt. Jag reste bort mellan behandlingarna för att både byta miljö och ha något kul att se fram emot. Så här i efterhand kan man ju tycka att det var lite väl kaxigt att åka iväg ensam till Kreta med en bebis och en 8-åring, men jag var envis. Doktorn skickade med en instruktionslapp på engelska som jag skulle ge läkarna där nere om det hände något.
(Upp)Tar ingenting för givet
Lisa har alltid varit vältränad. Friskis& Svettis-ledare och hästtjej.
– Det har hjälpt mig så klart. Jag var i bra skick och fortsatte att röra på mig även när jag var trött.
I dag snurrar livet på som vanligt, men med en stor skillnad. Hon tar inget för givet.
– Jag lever mer i nuet. Prioriterar saker som jag vill göra: gå i skogen med hunden, följa med Sofie till stallet när hon kommer hem efter skolan. Min egen ridning på tisdagar – den missar jag aldrig, säger Lisa och pussar manchesterterriern Tibby på nosen.