Den som minns denna vilda glädje är Evert Karlsson, 74 år och fri från sin sjukdom som upptäcktes för tio år sedan. Nu besöker han Cancerfonden för att lära sig mer om cancersjukdomar. Han är invald i Cancerfondens styrelse och ville förkovra sig. Rädda Livet fick en timme på kvällskvisten.
För det är en upptagen man. Kommunala och ideella uppdrag, insatser i patientföreningen hemma i Falun och nu styrelseuppdraget. Men han är van vid att ha mycket omkring sig. Nästan hela sitt yrkesverksamma liv har han funnits i anläggningsbranschen. Senast som vd inom Vägverket.
Det var genom företagshälsovården där som han sändes vidare för bedömning. psa-värdet var på väg uppåt, närmade sig 6. Det var dags för ett läkarbesök. Doktorn gjorde en undersökning genom att stoppa fingret i ändtarmen och han var inte riktigt nöjd med vad han kände. ”Jag skriver en remiss till urologen på Falu lasarett”, sade han. ”De får göra ett ultraljud och kanske ta ut några biopsier.”
– Min fru tyckte det var bra att någon intresserade sig för min hälsa. Själv gjorde jag det inte nämnvärt, erkänner Evert.
Analysen redovisades i Falun den 11 september 2001 – en globalt sett dramatisk dag. Hustru Agnetha satt kvar i väntrummet, Evert mötte doktorn.
”Du, Evert” sade han. ”Det här ser inte bra ut. Du har cancer.”
”Är det allvarligt?”
”Cancer är alltid allvarligt, men det ser inte ut som en aggressiv tumör. Vi börjar med en scintigrafiröntgen för att utesluta spridning.”
– Jag tittade på klockan och kopplade, kanske undermedvetet, att min tid är utmätt. Jag minns att den var exakt 16 minuter över 10.
– Det gick ju inte att komma dragande med att jag har fått prostatacancer när världen stod i brand, säger Evert.
Everts fru har själv opererats för två ryggmärgstumörer. Det här med Everts sjukdom var inget bra besked för någon av dem. Men hon sade: ”Det här ska vi klara av tillsammans.”
– Det var en gemensam startpunkt, säger Evert. Jag skulle känna att jag inte var ensam.
Men berätta för de vuxna barnen och vännerna bar emot. Det fick Agnetha göra. Evert ville vara ifred. När han kom hem drog han en filt över knäna och lade sig i tvsoffan. Då kablades ut över världen bilderna på de två flygplanen som flög in i tvillingskraporna i New York.
– Min personliga tragedi fanns där sedan förmiddagen, men jag förstod ju att det fanns andra dimensioner i tragedier. Helt apropå var jag tvungen att åka till jobbet. Jag visste att en av våra medarbetare var i usa. Var fanns han? Jag måste klara ut hur mycket vägverksfolk som driver omkring ute i världen när det är så här oroligt, sade jag till Agnetha. Vi måste ordna en krisgrupp.
Under denna tid var Everts fokus på arbetet. Han jobbade mycket, gick bara hem och sov. Kanske var det ett sätt att hålla de egna problemen ifrån sig. Kanske var det så att jobbet kändes viktigast. Han har funderat på alternativen.
– Det gick ju inte att komma dragande med att jag har fått prostatacancer när världen stod i brand. Röntgenbeskedet om eventuell spridning av sjukdomen närmade sig. Evert vaknade på nätterna och oroade sig för resultatet. Men det var en onödig ångest. Ingen spridning, meddelade läkaren.
– Jag var på väg att hoppa upp och omfamna doktorn och skrika: Hurra! Jag har prostatacancer och den har inte spridit sig!
Evert bestämde sig för operation vid fortsatt behandling.
– Ta bort skiten! Även om strålbehandling fungerar så tror jag inte att jag hade mått väl av att veta att jag gick omkring med en dödad cancer i kroppen. Så vi opererar, sade jag, och gärna fort.
Knappt två månader mellan diagnos och operationsdag. Evert hade nu förlikat sig med sin situation, kunde prata om sjukdomen inför både barn och vänner. Han kände sig välinformerad inför ingreppet, mötte teamet som skulle utföra det. Han kände sig trygg.
– Inte minst tack vare att en av sköterskorna hade ett följdsamtal kvällen innan operation. Om helt andra saker. Hon var sambo med en bandydomare som jag kände … De pratade också om eventuella biverkningar. Inkontinens, impotens och dessutom, sade hon, är det inte ovanligt att de som behandlas blir mer irriterade över småsaker. Everts fru tröstade honom med att vad gällde irritationen över petitesser så kan den nog inte bli värre än vad den redan är.
Operationen gick bra. Evert var hemma i ungefär tre veckor, drog kateterna, inledde bäckenbottenträning. Efter tre, sex och tolv månader skulle han på kontroller i Uppsala. Vid tre tillfällen fick han möta samma läkare. Evert var mycket tacksam för det. Han läste en del om den sjukdom han hade och vilka behandlingsmöjligheter som fanns. Biverkningarna kom tyvärr som ett brev på posten. Inkontinens. Först slaggade katetern igen, det rann bredvid. Därefter kom störtfloden. Senare någon droppe vid till exempel vedhuggningen. I stort sett var eländet över på fyra månader. Impotens är en livslång biverkan.
– Jag har pratat med min fru om hur vi ska bete oss. Vi har konstaterat att det kanske finns viktigare saker i livet. Man kan tycka om varandra och visa sina känslor på annat sätt. Ett stort värde för oss båda är att jag fick en chans till. Då kan man stå ut med impotensen, säger Evert Karlsson som snart ska på sin tionde kontroll. En kontroll som förhoppningsvis ska ge ett för Evert positivt svar.
Text: Marita Önneby Eliasson Foto: Karl Gabor